Jag har länge tänkt att återkomma till mina tankar kring längtan efter barn. Men det är svårt att få ner orden på pränt. Det är så stora känslor och de är så svåra att beskriva.
En tid nu har jag försökt intala mig själv att jag har släppt tankarna på barn. Att det känns så långt borta, så världsfrämmande, så overkligt att det inte alls är lika jobbigt nu som när D och jag fortfarande var tillsammans, eller som första tiden efter att det hade tagit slut, när det var mer inom räckhåll.
Jag har intalat mig att det inte längre är jobbigt att se gravida magar och jag har intalat mig att jag enbart känner ren och oförfalskad glädje över att se och umgås med mina vänners underbara barn.
Jag har också intalat mig själv att jag har släppt stressen över att tiden rinner ut. Jag har sagt "blir det inga barn så blir det inte" och "den dagen den sorgen".
Men jag tror att jag har gått omkring och ljugit för mig själv. Det är visst jobbigt. Fast kanske på ett annat sätt numera. Jag går inte omkring och tänker på barn hela tiden. Men de få gångerna jag tillåter mig själv att göra det (som nu), så gör det ondare än någonsin.
Begär jag för mycket när jag önskar mig en man som älskar mig och en egen familj? Jag kan avstå från allt annat. Det känns orättvist, lika orättvist som systers cancer. Jag vet att livet inte är rättvist, men det hjälper inte. Just nu har jag svårt att tro på att "good things happen to good people".
I höstas sade D till mig "jag önskar att du hade lurat mig och blivit gravid". Det önskar jag fortfarande ibland... Då hade jag i alla fall haft en halv familj. Många har sagt till mig att jag ska vara glad att det inte var barn inblandade i vår separation. Men när jag frågar om de hellre hade varit utan blir svaret alltid nej.
När jag träffade D i höstas sade jag att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 skulle jag ta mig en ny funderare på om jag ska åka till Danmark och skaffa barn på egen hand. Det har jag gjort och jag beundrar er som vågar, er som orkar. Men det är inte min väg. Jag kände aldrig bara "jag vill skaffa barn". Jag kände "jag vill ha barn tillsammans med den här mannen som jag älskar".
Nu har jag varken man eller barn. Jag känner mig inte bitter och jag är numera övertygad om att det någonstans finns en man som kommer att få mig att må ännu bättre genom att våga välja mig fullt ut. Men jag känner mig tidvis oändligt sorgsen och det gör ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ibland tar livet märkliga vändningar, ganska ofta till det bättre.
Jag hoppas att det gör så med dig, det känns som om du är värd det.
Kärlek till dig!
Det där med att vara ofrivilligt barnlös är bland det tuffaste man kan vara med om. Ofrivilligheten kan te sig på många sätt, att man som du inte har en partner, att man som jag har en partner men inte kan få några pga oförklarlig barnlöshet....ja det finns olika scenarion men lika fruktansvärt jobbigt och hemskt kan det kännas.
Svårt för de som inte drabbats av det att förstå.
/ Carro
Jag är i precis samma situation som du.Jag känner din längtan och förstår den. Har liksom du umgåtts med tanken på att åka till Danmark men jag är inte heller bara ute efter ett barn utan har en romantisk stark bild av att det är frukten av en djup och innerlig kärlek mellan två människor. Kanske får jag överge den tanken, men så länge den lever i mig så tror jag att det kommer till mig och till Dig. Håll huvudet högt, snart ät du där. Från mig som gått igenom en skilsmässa och ett dödsfall precis som du, 36 år och singel med ett bultande hjärta och en romantisk syn på livet och kärleken. Kanske skulle jag varit mer strateg, men nu är jag inte det så det så....Kram från MIMI
Fast rent krasst har man hela livet på sig att möta den stora kärleken, men mer begränsad tid att få barn.
Om du tar en resa till Danmark nu, så kar du mindre press på dig att "hinna" träffa den rätte.
Så som samhället är idag så är det ju inte ovanligt att än den ena eller den andre eller båda parter har barn med sig in i förhållandet och det blir bra ändå.
Men du vet ju naturligtvis bäst vad du vill och känner, det var bara en reflektion och inte menat som någon "absolut sanning". Hoppas livet blir bra för dig vad du än väljer.
Kram H
Eva P - Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig... Tack och kram.
Carro - Ja, det är inte lätt... Stor kram och hoppas att det lyckas för dig och A.
MIMI - Precis så känner jag också och någonstans hoppas jag väl fortfarande att det ska bli så. Kram.
H - Rent teoretiskt så håller jag med dig, men mitt hjärta vill något annat. För mig är och förblir barn något jag vill göra tillsammans med någon jag älskar. Att göra det ensam skulle kännas halvt och jag tror inte att jag är stark nog för det. Kram.
Kan känna igen mig så till 100% förutom att jag aldrig hade ett långvarigt förhållande med en man bakom mig, utan varit singel typ jämt.
Men good things kan fortfarande hända ju. Det gjorde det för mig, även om det inte (ännu) kommit barn.
Förstår att du är sorgsen, det är helt naturligt. Jag hade också själv satt upp åldern 37 som den gräns när jag på riktigt skulle börja med att åka till Danmark. Fast inom mig tror jag att jag också hade landat i att det inte blivit så. Men just då träffade jag min livskamrat. Det kan hända dig med. Och jag hoppas det!
Till alla ni kvinnor som längtar efter barn och familj: Det är otroligt märkligt att det finns 1000-tals som ni och samtidigt lika många män som inte vill annat än samma sak som ni! Jag är stolt pappa till 4 barn i två äktenskap och älskar alla mina barn bortom allt förstånd. Jag vet inte om jag hade orkat leva utan dom. Mitt hjärta gråter och förblöder över det ni skriver och jag får svårt att hålla tårarna borta. Det är något fundamentalt fel i samhället när det blir så har, totalt jävla fel. Ursäkta språkbruket,men jag är så upprörd. På mitt jobb har vi säkert 20 kvinnor i barnalstrande ålder, alla utom tre är i fasta relationer och alltid är det någon som går och putar med magen, nyfödda kommer och hälsar på och allt arbete avstannar en stund.
I väntan på att samhället förändras måste ni ta egna initiativ och våga försöka. Kolla på mötesplatsen eller spray och ta god tid på er att "lära känna" den person ni möter IRL. Gör en research,kolla upp det som går att kolla så att det inteblir fel, så att dom verkligen är dom de utger sig för. Tag det extremt lugnt, ingen relation förrän nui känt varandra i minst tre månader etc. Det kan verkligen funka då! Håller han ut så länge så har han nog seriösa avsikter. Fast ni kanske har provat det också? Lycka till ni kärlekens urmödrar!!!
..att vara glad att inga barn var inblandade i en skilsmässa hnadlar väl ändå om att det är skönt att inga BARN behövde vara med om detta svåra. Om vad barnen skulle vara tvungan att gå igenom - de är ju inte bara till som en tröst för föräldrarna....
Skicka en kommentar