Den här vackra dikten av Bo Setterlind skickade Soledude till mig:
Till fjärilens minne
Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.
Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.
Så känner jag när jag tänker på min syster just nu. Även om hon är borta så är hon i högsta grad närvarande. Hon finns i mitt minne. Och i minnet hos alla andra som kände henne.
Hon var så fin när jag såg henne sista gången och hon såg så fridfull ut. Ändå var det så tydligt att det bara var hennes kropp som låg där. Så tydligt att det som var Skräppan inte längre var där, utan någon annanstans...
Jag lånar åter igen Jacques Werups ord: Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
P,
blir alldeles rörd när jag läser vad du skriver.
Jag önskar verkligen att du får in något positivt i ditt liv snarast.
Tänker på dig,
Kram Carro
Jag förstår precis vad du menar.
Trots att hon är borta är hon ändå så levande och faktiskt kvar här så starkt i ens minnen.
Hon var verkligen en fin människa och jag känner mig hedrad över att jag fick träffa henne och då var det ändå inte så många gånger vi verkligen träffades.
På sin blogg skrev hon mycket tänkvärda och självutlämnande texter, precis som du :)
Det är i år 14 år sen min Farmor gick bort. Hennes person gjorde ett stort intryck på många och hennes minne lever vidare nästan ännu starkare idag. Det är inte med sorg jag minns henne utan med stor glädje och inspiration.
Så kommer det med all säkerhet även bli med Skräppan.
Abrazos,
E
Skicka en kommentar