Jag lider av söndagsblues.
Söndag är den dag i veckan då jag känner mig som mest ensam.
Det är den dag i veckan då jag mest saknar någon.
Saknar en egen familj.
Saknar D.
Söndag är för mig en vara-hemma-dag.
En slöa-och-mysa dag.
En bara-vara-dag.
På söndagar vill jag bara ta dagen som den kommer. Sova länge. Mysa. Gå en långpromenad. Pyssla lite hemma, läsa en bok, sova middag. Åka till affären och köpa något gott. Kanske träna. Laga en lyxig middag. Äta godis och se en film. Lägga sig tidigt och prata länge. Saker som är så mycket mysigare att göra tillsammans.
Istället sitter jag i soffan med datorn i knät. Jag slår på TV:n trots att det inget är att se. Jag sätter på diskmaskinen och låter fläkten i badrummet gå. Försöker skapa ett konstgjort hemmabuller.
Paper paper obsolete
How will you reach out to me
I thought you'd ask me not to leave
Lonely lonely that is me
Lonely lonely that is me
Distance makes the heart grow weak
So that the mouth can barely speak
Except to those who hide their needs
And I have read the golden seal
That tell of how the seedlings feel
Reminds my heart what love can yield
Ur Feist - Lonely, lonely
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
iebdrJag känner mig också ensam på söndagar. Och ofta ledsen över det. Kram från läsare
Håller med, söndagar är lite vemodiga. Det är svårare att gå på promenad - för "alla andra" går två och två, minst! Är man hemma, så ser man hur "alla andra" får påhälsning av stora skaror av släktingar eller kompisar. Svårt att vara ensam en söndag, absolut! Kram
Åh...det är ju en favvislåt du valt ut här...visst vemodig men samtidigt upplyftande på något konstigt sätt.
Skicka en kommentar