Semester snooze

Just nu i ingen särskild ordning:

Fräknar, flädersaft, segel, bruna ben, harmoni, sommarslö, melankoli, energi, sommarfest, havsluft, lugn, rosor, resor, sommarregn, salta bad, skratt, vänskap, vila, klippor, ensamhet, litteratur, längtan, hallon, sommarvisor, fotografi, frustration, tråkigt, saltgodis, sova, långsamt, drömmar...

I'm a freak, I'm a weirdo

På sistone har jag allvarligt funderat över om jag...

... luktar illa.

... är otrevlig.

... eller bara allmänt frånstötande.

... kanske totalt socialt inkompetent.

... eller helt enkelt är fruktansvärt tråkig.

... osynlig?

... eller ett freak och ett weirdo som ingen egentligen vill umgås med.

... eller, värst av allt, om jag omedvetet har sårat någon, varit taskig eller råkat trampa på en öm tå...

Jag hoppas dock att jag bara är paranoid och inbillar mig alltihopa.

Skärp mig!

Note to self: Inte skriva inlägg efter allt för många glas rosévin. Det blir lätt så förvirrat då, när jag inte ens vet själv vad jag vill säga... och låter för den delen säkert också värre än det är.

Så, what's up? Begynnande 40-års kris? Allmän kluvenhet? Eller bara simpel leda? Kanske en kombination... En sak är i alla fall säker och det är att jag känner mig lite ensam och

bortglömd och inte så lite uttråkad. Det händer för lite i mitt liv just nu och det känns inte som det har hänt något på rätt länge.

• Lägenheten är inbodd och gästrummet har fått sin ansiktslyftning.
• Jobbet har förlorat nyhetens behag och även om jag trivs med en del av arbetsuppgifterna och alla de närmaste kollegorna så behöver jag nog nya utmaningar inom en inte allt för avlägsen framtid.
• Det är sommar och jag har inte ens en endaste liten sommarflirt på gång.
• Det är snart semester och jag har noll och inga planer. Inga roliga sommarfester, inga festivaler, inga spännande resplaner.
• Träningen ligger på is efter årets fjärde förkylning. Hoppas kunna sätta igång igen i veckan och ska faktiskt till läkaren på tisdag för att diskutera de ständigt återkommande förkylningarna.

Nåväl, inga olösliga problem direkt, men det är nog dags att börja agera, planera och ställa till med lite mer väsen.

You could be happy

Vissa dagar orkar jag bara inte... Det är så tröttsamt att inte känna något. Har jag förlorat förmågan? Jag tror det ibland. Ibland undrar jag om allt bara var en dröm... Kanske får man bara en chans. Har jag fått och försuttit min? Is this it? Vad ska jag göra nu?

"Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan."

Tomas Tranströmer

Jag har fått komplimanger idag och var på strålande humör tidigare, men just nu känner jag mig mest bara tom. Jag är en tråkig deppmaja. Skit. Det enda jag önskar är egentligen att verkligen känna igen...

Just another day

Måndag. Gråväder. Depp. Trött, allmänt less, blir inte som jag tänkt. Ont i halsen. Igen. Suck.

Idag känns som - just another day.

Sarah Bettens - Just another day. (Tyvärr inte så bra kvalitet).

Själens spegel

Det sägs att ögonen är själens spegel.

Min älskade sade en gång till mig att mina ögon var svåra att läsa. Att han inte kunde se vad jag kände. Det sårade mig, för jag kände så mycket och starkt för honom att jag var övertygad om att det måste lysa igenom.

Min pappa har glada ögon med skrattrynkor.

Min syster Skräppan hade snälla ögon.

Elsa har pigga, vakna.

En vän har drömmande.

En annan har skarpa, vaksamma.

En har djupt liggande, intelligenta.

En har ljusblå, uppriktiga, ärliga.

Är ögonen själens spegel? Eller ljuger de ibland? Är det bara blå dunster?

Den här helgen har jag sett in i många ögonpar och undrat vad som döljer sig där bakom..

Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".

Dekadens, dekadens

Jag mår skrattretande bra just nu.

Jag mår så bra att jag inte ens orkar bry mig om att jag faktiskt har åkt på årets tredje förkylning, vilket förstås borde kännas åtminstone lite irriterande med tanke på det förestående Göteborgsvarvet. Meeen, det är ju inget jag kan göra något åt ändå - och faktiskt känns det som om gårdagens försök att dränka förkylningen i rosévin och föra över smittan på någon annan kanske lyckades, för jag känner mig mycket bättre idag.

Är det kanske vårkänslor? Jag vet i alla fall att jag inte har någon större lust att vare sig jobba eller springa intervaller - men däremot en enorm lust att köpa skor med höga klackar, slå nämnda klackar i taket, picknicka, dricka champagne och sörpla rosévin, gå på konserter och lyssna till bra musik, sjunga med för full hals i Lambrettas Anything: "I can do anything, I want", dansa på bord och i soffor, dansa över huvud taget, retas, flirta hejdlöst och skratta tills jag får ont i magen...

Och en klok dam sade för inte så länge sedan att man bör lyssna till sin inre röst, om den så bara viskar. Min viskar inte, den ropar: "Dekadens, dekadens".

Suck

Suck enligt Wikipedia:

Suck, en djup inandning med förträngd ljudspringa, varigenom ett karakteristiskt ljud uppstår. Samma mekanism ligger till grund för snyftningen; förloppet är endast kortare och häftigare. Suck, tillsammans med snyftning, gäspning och skratt uppfattas som särskilda former av andningsrörelser som hör till vissa sinnesstämningar.

Suck, vilket meningslöst inlägg...

Hurra, hurra, hurra

Idag fyller min lilla groda tre år.

Tro, hopp och kärlek

Lasse Gustavson berättade också om när han låg i sjukhussängen, svårt brännskadad och oförmögen att både se och prata. Det som gav honom energi, var tankar på attraktiva saker i framtiden - att åter kunna cykla till jobbet i kortbyxor, att sitta på bryggan och äta en glass, att åter få vandra i Sarek. Längtan ger energi. Mål fokuserar längtan och gör vägen tydligare.

Jag tror att anledningen till att jag har känt mig lite vilsen på sistone är att stora orosmoln dolde mina drömmar och gjorde att jag en stund tappade taget om min längtan. Kanske att jag till och med tappade hoppet ett slag och "utan hopp kan man inte leva", som min syster Skräppan ofta sade. Ibland räcker inte aldrig så starka drömmar, hundratio procents fokus på lösningar, alla positiva tankar i världen, en brinnande tro och ett aldrig sinande hopp. Det vet jag... Men jag kramar ändå den vita hopp-stenen som jag gav min syster och vägrar att ge upp mina drömmar. Kanske kommer det en dag då jag måste, men den är inte här än och just nu är jag övertygad om att fördelaktiga tankar i kombination med en hoppfullt strålande vårsol kan leda långt...

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". (Karen Blixen)

PS - Har ni sett att jag har förnyat mig? Det var väl på tiden, efter drygt tre år... Nu blåser nya vindar. :)

Den nyfikna hunden

Det var faktiskt inte helt sant, mitt senaste inlägg. "I don't wanna hurt no more". För jag har sagt det förr - hellre smärta än likgiltighet. Vad jag menade var nog snarare att jag är trött på en viss sorts, återkommande smärta, trött på att köra huvudet i väggen och upptäcka att jag får ont i nacken varje gång. Så, jag ska sluta med det. Jag har dippat, känt mig värdelös och misslyckad i en dryg vecka, men nu har jag kravlat mig upp igen och upptäckt att solen lyser och att det finns hopp om våren och om livet.

Jag var på två föreläsningar för ett par veckor sedan, den ena med Lasse Gustavson och den andra med Emma Pihl. Två väldigt olika föreläsningar, men med ett gemensamt tema: kraften i positiva tankar och vikten av att ha drömmar och mål.

Lasse Gustavson tog upp historien om en vis man som berättade för sina lärjungar att han hade två hundar i huvudet - en som var misstänksam, rädd och aggressiv och en som var snäll, glad och nyfiken. Han frågade sina lärjungar vilken som var störst. Svaret? "Den jag matar". Jag tror att det ligger mycket i det...

Emma Pihl lät några i publiken utföra ett experiment och delade ut en träpenna som de med två fingrar skulle slå isär. Hon sade till dem att fokusera 1 dm under pennan och visualisera pennan i två delar. Detta för att illustrera att vi ofta lägger alldeles för mycket tid på att fokusera på problem, istället för på resultat/lösningar och att vi då tenderar att fastna i problemen.

Så, i vår ska jag ägna mig åt att fokusera på mina drömmar och att mata den nyfikna hunden...