måndag 30 mars 2020

Flytt, förberedelser och Corona-oro

Dagarna går... blir till veckor och månader. 2020 har inletts i rasande fart - vi köpte ny lägenhet bara ett par dagar in på det nya året och är sedan några veckor Ljungskilebor på heltid. Varje ledig minut har gått åt till att ordna med styling, visning, försäljning, packning och avslut av mina tolv år i lägenheten i Kålltorp. Ett kapitel avslutas, ett nytt påbörjas.

Nu fylls dagarna istället av att packa upp flyttlådor, skruva IKEA-möbler och nätshoppa saker till lägenheten och till bebisarna. För just det, vi ska ju ha barn om ungefär 6 veckor... eller kanske vilken dag som helst. Det känns verkligare nu, när magen är rund som en boll, benen svullna och fötterna värker. När gravidkrämporna börjar dyka upp en efter en och när jag dagligen känner bebisarna stöka runt därinne. Men det har också varit så mycket praktiskt att ordna med att jag inte har hunnit landa mentalt i att vi efter alla dessa år av försök faktiskt ska bli föräldrar. Jag är sedan en dryg vecka tillbaka sjukskriven på heltid och hoppas att få lite tid att reflektera innan bebisarna bestämmer sig för att det är dags att komma ut. 

Det som annars just nu överskuggar allt annat är förstås Coronaviruset. Oro för mamma som är 88 år, har KOL och nyligen har fått en ny hjärtklaff. Oro för egen del. T jobbar hemifrån sedan snart två veckor tillbaka och vi gör vårt bästa för att undvika att bli smittade. Jag har gravidnästäppa, ansträngningsastma och har redan tungt att andas pga graviditeten. Jag vill verkligen inte bli sjuk innan förlossningen. Visar jag minsta lilla förkylningssymptom får jag inte använda lustgas pga smittorisken. Jag vill inte att T ska bli sjuk heller, för då får han inte vara med på förlossningen och det skulle vara hemskt. 

Även om han håller sig frisk får han inte gå med på några kontroller och ultraljud längre. Det kan jag leva med, för vi har redan gjort det stora rutinultraljudet. Det hade inte varit kul att göra det själv och eventuellt behöva konfronteras med beskedet att något var fel på egen hand och jag lider med alla de kvinnor som nu hamnat i den situationen. 

Det som däremot oroar mig enormt mycket är att T i dagsläget inte får vara med på BB även om han är fullt frisk. Vid senaste ultraljudet låg båda bebisarna i säte, vilket skulle  innebära kejsarsnitt. Jag hoppas fortfarande att Phille vänder sig igen, så att jag kan föda vaginalt, men det är långt ifrån säkert. Så efter förlossningen, nyförlöst, eventuellt snittad och med två bebisar, förväntas jag hantera den enorma omställningen av att ha blivit förälder själv, medan T måste åka hem. Vem ska stötta mig? Vem ska vara min trygghet? Jag kanske knappt kan ta mig ur sängen eller lyfta bebisarna själv. Hur ska barnmorskorna hinna hjälpa mig med allt? Och även om de kan det, så kan de inte hjälpa mig med det största - att vara mitt stöd, mitt bollplank och min trygghet i allt det stora nya. 

Det kan tyckas som ett värdsligt problem i det stora hela och jag vet att "förr fick minsann papporna inte vara med alls, inte ens på förlossningen, för att föda barn var kvinnogöra". Men det var då. Kanske hade klinikerna en annan bemanning då. Idag lever vi dessutom (tack och lov) i en värld där båda förläldrarna är lika viktiga och där anknytningen de första timmarna och dygnen är viktig både för mamma, pappa och bebisar. 

Vi har kämpat länge för att komma hit. Det här är vår resa, tillsammans, inte bara min. Att inte få dela de första dygnen med T känns både jobbigt för egen del, för att jag kommer att vara utmattad, känslosam och skör och behöver hans stöd. Men också för hans del, för att han blir utesluten. Vi har haft en lång och tuff resa för att äntligen få bli föräldrar, och nu får vi inte dela glädjen de första omtumlande dagarna med varandra. 

Att säga att jag är oroad och ledsen över detta är oerhört provocerande i mångas ögon. Jag har sett kommentarerna på Förlossningen Östras Instagramkonto och många blir arga och upprörda och tycker att jag och andra som oroar oss är själviska som inte kan acceptera att det är så här det är nu och att det är för allas bästa. Andra tycker att det är löjligt och sjåpigt att oroa sig - för de har minsann klarat sig själva på BB när de har fött barn (men de är inte förstföderskor och i deras fall har partnern åtminstone fått besöka BB, om än inte sova kvar och inte ens det får han nu). "Det ordnar sig, du kommer inte att dö", säger andra. Jag tvivlar inte på att det löser sig på något sätt, men jag vill inte att det ska behöva vara så här. Det får mig att känna mig otrygg och rädd. Jag vill ha T vid min sida för att ta hand om bebisarna och dela all oro och alla känslor med honom den första tiden.Jag önskar att de kunde testa partnern (och mamman) och låta partnern vara med på BB. Om T skulle vara smittad har han säkert redan smittat mig ändå och jag tar med mig smittan till BB, så jag förstår inte riktigt beslutet. 

Förmodligen kommer det här att vara glömt och bli en parentes i livet så småningom. Men just nu gör det att jag oroar mig mer än nödvändigt inför både förlossning och den första tiden som mamma. Det var inte så här det skulle bli... 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår verkligen din oro. Det där med förr fick mammorna vara själva kvar har jag hört från min mor innebar att hon låg till sängs flera dagar på BB medan sköteskor kom in med mig var tredje timme. Annars blev mamma uppassad. Dock ska jag säga att med en bebis och snitt som det var för mig hade det gått bra att vara ensam, även om det var väldigt skönt att slippa. Vad jag förstår hade vi också fått åka hem efter ett dygn om det inte varit för att barnet var lite liten i storleken. Men jag funderar på - om det blir snitt och det ju år två stycken- det går inte att göra ett undantag för er då? Att T får stanna? Jag hade aldrig ngt problem med smärta eller lyfta eller så, men det kan ju vara så för en del. Och då måste ju bebisarna tas om hand? Även om jag tror att sköterskorna på BB mer än gärna hjälper till. De verkade älska bebisar. Jag tänker att du kanske ska ta kontakt med förlossning och BB och fråga om allt detta? Vad händer om det blir snitt och du inte är i form och orkar ta hand om två små. De kanske kan berätta för dig, ge dig en plan? Ngt att hålla i? Jag tycker inte att du är oroad för ingenting. Du har all rätt i världen att ställa frågor och oroa dig, och jag tror att BB kommer att förstå det och hjälpa dig genom att gå igenom olika alternativ. Det kanske faktiskt finns fler möjligheter än du vet om till hjälp och stöd. Många varma kramar din vän Haren.

D sa...

Att vara orolig i en situation som denna är helt förståeligt, men du klarar det oavsett hur det blir även om det inte blir exakt som du vill. Min egen upplevelse är att väntan innan är olidligt långsam, sen när allt händer har man fullt upp resten av livet och hinner knappt se tillbaks :-) Även om det kan vara fantastiskt som pappa att vara där så är det viktiga inte den dagen utan att finnas där för barnen de kommande tjugo åren.

Anonym sa...

Jag förstår absolut din oro! Jag har tänkt mycket på alla gravida som snart ska föda. Jag blev snittad för 1 1/2 år sedan när vår son föddes. Min man var min räddning då, jag kunde knappt göra något de första dagarna. Min tanke nu är att man förhoppningsvis är mer personal på BB så att man kan hjälpa mammorna den första tiden så det blir en bra start på mammalivet. :) Vad säger barnmorskan när du lyfter din oro? För det är nog bra att lyfta den med vården så att du känner dig trygg i hur det ser ut.