Kärleken till en fyrbent

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.