Det kryper i mig. Jag känner mig smånervös och otålig. Jag bara trampar omkring, utan att få någonting som helst gjort. Vrider mig runt i en rastlös väntan på att något ska hända. Jag har samma känsla som infinner sig inför ett annalkande åskväder - en tryckande känsla av ångest, klibbighet och allmän olust.
Jag sover oroligt och drömmer att jag måste vakna. Jag hör genom sömnen att D talar in ett meddelande på min telefonsvarare. Hans välbekanta röst säger att han ger upp nu. Ger upp oss. Ger upp mig. Jag vill öppna ögonen, ta telefonluren och irriterat fråga honom vad han menar? Han gav ju upp för längesedan. Han försökte ju inte ens. Men jag är så trött...
Kanske är det i verkligheten jag som kämpar för att göra mig av med mina sista rester av hopp. Kanske är det jag som slutligen är på väg att ge upp. De senaste dagarna har D varit mer närvarande i mina tankar än på länge och jag har gång på gång hamnat i situationer där jag har känt en stark och plötslig saknad efter honom igen. En längtan efter honom, inte bara någon.
Men när jag tittar på hans foto ser jag en rädd person. En person som aldrig riktigt var närvarande vid min sida, trots att han faktiskt står där bredvid mig med sin arm runt min midja. Han tvivlade från första början. Han hade hela tiden det andra benet och den andra armen någon annanstans. I det förflutna? I en annan framtid?
Men jag ser också någon som jag älskade en gång och som jag i ett litet rum i mitt hjärta alltid kommer att älska. För "Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut." Men jag säger idag som Haikuharen skriver i sitt senaste inlägg: "Jag kan inte, jag kan verkligen inte kämpa för att vara med någon som inte vill vara med mig". Livet är för kort för det.
Jag har varit på ett par intressanta dejter, men det har egentligen inte hänt så mycket. Jag har svårt att få grepp om vad jag känner och varför. Jag avvaktar, bidar min tid, intalar mig att jag skyndar långsamt. Samtidigt blir jag så trött på att inget händer. Jag vill ju ha en förändring. Jag borde nog sluta analysera så mycket.
Jobbet är bara en stor suck. Det har hänt en hel del och samtidigt egentligen ingenting alls. Jag har idéer om vad jag skulle vilja göra istället, men jag vet inte om jag får ihop det ekonomiskt. Det enda jag vet är att det MÅSTE till en förändring snart och att den enda som kan få till den är jag själv... Nästa vecka börjar min semester.
Jag kliver omkring i en seg gegga och är småsur och skitirriterad på att ingenting händer på något plan. Jag retar mig på mig själv och på allt runt omkring mig. Åskmolnen tornar upp sig. Snart måste det braka loss. Jag längtar efter åskan. Längtar efter urladdning. Efter förändring. För efter regn kommer solsken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja, det låter som att du håller på att släppa. Och att du behöver semester! :-)
Det var märkligt att läsa ditt inlägg. Kunde nästan varit jag som skrivit det. Hoppas du snart får din urladdning och att det känns bättre efteråt!
Här kommer mitt första inlägg på din blogg. Jag har läst din blogg länge, jag tror att jag läst nästan samtliga inlägg. Jag har tänkt mycket på dig och hur du bearbetar din sorg efter din kärlek som försvann. Läst dina ord och förundrats över att du har så starka känslor kvar. Jag har varit ledsen för din skull samtidigt som du gjorde mig ännu starkare som människa i min tro på min livssituation med min sambo.
Jag fick veta, i fredags, att mitt trygga liv med en sambo som jag älskar över allt annat, ett nyligen köpt hus och resor planerade i framtiden, bara var värt… ingenting. Jag befinner mig på exakt den plats som just nu som du gjorde när D lämnade dig. Min sambo vill inte leva med mig längre. Det fanns inget kvar att kämpa för tycker han. Inte ens försöka. Han har redan träffat en annan så klart. Allt jag trodde på rycktes undan med en snärt. Så nu har jag gått här i vårt väldigt stora hus i flera dagar och försökt tagit tag i mitt liv - det är omöjligt. Jag är helt matt och sorgen skriker i bröstet på mig. Jag gråter hysteriskt i en stund och känner att ”det ordnar sig nog” i en stund. Jag har i ren panik redan ordnat en lägenhet och hämtat flyttkartonger - men jag klarar inte av att börja packa ner alla mina saker. Jag har ju nyss plockat upp dem, i det hus som jag trodde skulle bli vår framtid.
Jag vet ju innerst inne att det löser sig för både dig och mig. Det blir bara inte som vi trodde eller som vi hade tänkt från början. Jag tror att jag ska läsa dina inlägg igen och ta hjälp av din styrka att gå vidare. Tack Pipperoni för att du skriver så bra. Dina ord är värda mycket för mig! Mvh M
Maria,
Det gör mig verkligen ont att läsa om din situation. Även om det nu är ett och ett halvt år sedan jag var där så minns jag de starka känslorna av smärta, overklighet och vanmakt. Och efter det sorgen som lade sig som en dimma över allt jag gjorde. Sorgen som fortfarande är så påtaglig ibland. Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig och ibland är det svårt att veta vad man ska säga. Men jag tänker på dig och är glad om du kan finna lite tröst i mina ord. Kram, Emelie
Tack snälla! Jag visste inte att du hette Emelie, men nu vet jag. Jag ska kämpa på men det är såååå tungt, sååå tungt. Kram
Skicka en kommentar