Igår var en strålande vårdag. Jag gick en lång promenad med Elsa, lekte kurragömma i skogen och log åt en snygg kille som spelade frisbeegolf. Jag köpte penséer, murgröna och tusenskönor och planterade i stora krukor. Jag tillbringade flera timmar i trädgården med grannarna, tog upp utemöblerna, gjorde vårfint i rabatterna och satt i solen och drack kaffe. Jag fick till och med lite färg i ansiktet.
Idag snöar det. Rejält dessutom. Mina fina blomkrukor toppas av ett fluffigt vitt täcke och de vita trädgårdsmöberna i plast ser smutsiga och malplacerade ut i den vita snön. Det har inte snöat en enda dag på hela vintern i Göteborg, så givetvis ska det börja snöa nu. Suck.
Men det är inte bara vädret som är nyckfullt. Även mitt humör är nyckfullt just nu. Ena stunden är jag fylld av vårkänslor, hopp och lust. Jag känner mig kärleksfull, förlåtande och positiv och tror på att allt kommer att ordna sig till det bästa till slut. Jag tror på att "good things happen to good people".
Nästa stund är världen svart igen och jag förundras över att jag fortfarande efter över ett år känner sådan djup sorg, sådan skarp smärta. Jag känner mig sviken, nedtryckt, otillräcklig och värdelös och är övertygad om att allt är mitt eget fel. Jag kan förvisso attrahera män på krogen och på dejtingsajter, men det är bara yta. Om de väl lär känna mig kommer de inte längre att vilja ha mig. För den som verkligen kände mig på djupet, den som fortfarande känner mig bättre än någon annan, dög jag inte för. Han ville inte ha mig. Han ville ha någon bättre, någon annan. Jag känner mig för alltid märkt av sorg och tvivlar på om jag någonsin kommer att bli lycklig igen.
Nästa stund igen kokar jag av ilska och irritation. Jag retar mig på allt och alla och vill bara stänga in mig. Alla människor tycks mig fula, äckliga och motbjudande och jag är övertygad om att jag aldrig kommer att kunna älska någon igen. Jag ser på fotona på mig och D tillsammans och ser en dum, naiv kvinna med ett löjligt leende på läpparna bredvid en tvivlande och skeptisk man som håller tillbaka. Som alltid har hållit tillbaka. Jag önskar att han vore här så att jag kunde slå honom. Hårt. Jag är arg på honom för att han har fått mig att tappa tron på kärleken och på mig själv. Kanske är jag också arg på honom för att jag känner igen det draget i mig själv. Att hålla tillbaka. Att inte våga. När jag väl vågade så var det för sent.
Men de flesta stunder är jag bara trött. Trött på D, trött på mig själv, trött på jobbet, trött på allt. Jag vill bara sova. Tungt och drömlöst. För nu när jag inte längre har någon att berätta mina drömmar för när jag vaknar, så minns jag inte längre vad jag drömmer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror att när man är i ett brytningskede pendlar man mellan kvardröjande känslor och nya tillstånd. Det tar ett tag för kropp och själ att förändras. Allt ryms på en gång.
Ilska, ofta det bästa sättet att ta avstamp från någon, lämna, klippa och gå vidare. Därför så skrämmande. Men det kan vara nödvändigt att bli arg ibland för att kunna ta avstamp.
harenomvåren säger det mesta, men jag vill nog ändå understryka hur enormt nyttigt det kan vara i omvälvande situationer att få banka skiten ur nåt. Uppdämda känslor av allehanda slag föder, eller när, frustrationer, och min erfarenhet är att en saftig smocka eller sjuhundra i en mits, (alternativt sandsäck), är otroligt renande och förlösande.
Det finns de som hävdar att t.ex. löpning och andra motionsformer skulle vara minst lika effektiva, men jag hävdar å det bestämdaste motsatsen. Kanske är det det rent primala i att fysiskt damma till något, men för mig har det funkat de gånger jag varit som mest frustrerad och i behov av att "skaka av mig" något obehagligt som hänger kvar.
Prova! ;-)
Känner igen mig i ilskan blandat med tröttheten. Ilskan blev för mig en murbräcka som gjorde att jag tog ett rejält kliv framåt mot "ljuset" i tunneln. Du är på väg nu Pipperoni, det är jobbigt men du är faktiskt på väg. Klart du är trött. Mentala processer tar kraft. Men det blir bättre vännen, jag lovar!!! Kram Ankan
Jag tror du har rätt i det därmed ytlighet. Man skall söka närmare sig själv efter någon man har förtroende för. Om man inte hittar någon är man kanske inte redo. Har sjölv provat Mötesplatsen och spraay med ett antal dejter som resultat, men inget som jag känner för. Söker jag däremot i kretsarna utanför dessa platser dvs. bland vänners vänner etc så finns det ju redan en slags genenskap i vännerna, som en referens vid ett jobbsök. Det känns alltid bättre.
Ilskan kan man hantera. Jag fick ett råd av en coach att skriva ett jätteilsket brev där jag läste lusen av min älskade G. Det gick jättebra, men det funkar bara för stunden. Det finns nämligen ingen koppling mellan hjärtat och hjärnan, dom är helt disparata.
Jag skrev om detta i ett inlägg: http://manskligamoten.blogspot.com/2007/09/internet-och-hotet-mpt-vr-frsta-krets.html
Haren - Det låter klokt, som det mesta du har att säga. Brytningsskede. Det låter ganska bra ändå. :) Kram.
Soledude - Haha, ja, jag kanske borde testa. :) Men jag känner mig redan mindre arg.
Ankan - Ja, det känns faktiskt mycket bättre redan. Kram.
Peter Midas - Ja, kanske är jag inte riktigt redo. Eller kanske är jag det, men har inte hittat rätt ännu. Vi får se... Kram.
Skicka en kommentar