Den lilla elaka undrade varför jag skrev om min dejt på bloggen och antydde att det kanske var för att jag ville att någon särskild skulle läsa. Någon särskild vill säga D.
Många av mina inlägg det senaste året har, även om det inte alltid har varit medvetet, riktats från mitt hjärta direkt till D. För jag har hela tiden vetat om att han har läst. Jag har velat att han ska förstå hur jag tänker och känner. Men det betyder inte att jag har skrivit i direkt syfte att påverka honom. Jag står fortfarande för vartenda ord jag har skrivit, även om de ibland har uttalats i djupaste förtvivlan och jag skulle aldrig ha önskat att han hade kommit tillbaka till mig av något annat än egen vilja.
För faktum är att jag länge, länge, utan att tveka hade tagit honom tillbaka, om han bara hade velat. Han skrev till mig i somras att han ville försöka igen. Vi har hörts av på telefon och vi träffades i början av det nya året. Han säger att vi hör ihop. Men han kan inte bestämma sig för mig. Det fick mig länge att känna mig värdelös. Det gör det fortfarande ibland. Men jag vet nu att jag är värd någon som, utan rädsla - eller kanske trots sin rädsla, för osäkra och rädda är vi alla ibland - vågar välja mig.
Någonstans märker jag att jag har passerat en osynlig gräns. Att jag har släppt taget. Det var nog först efter min dejt på annandagen som jag förstod det. Det var ett möte som berörde, intresserade, inspirerade och som ingjöt hopp i mig. Och det, känns som ett stort steg framåt, för det jag har känt de senaste månaderna är hopplöshet, och det finns nog inget värre än det. Oavsett om det blir någon fortsättning med dejten eller inte, så fick han mig att inse att det faktiskt är möjligt att jag kan skapa mig en framtid tillsammans med någon annan. Att det kanske till och med kan finnas någon som kan få mig att må bättre än jag gjorde tillsammans med D.
För jag vill vara tillsammans med någon som tror på kärleken. Någon som vågar pröva nya vägar och säga "ja, det gör vi!", utan rädsla för att göra "fel". Någon som är intresserad av att lära sig att leva och älska tillsammans med mig. Någon som kan säga "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll."
Länge önskade jag att jag kunde få veta hur D tänkte. Jag ville ha svar. Jag ville veta varför. Jag ville förstå. Jag förstår fortfarande inte, men jag känner inte samma behov av förklaringar längre. Jag har accepterat att det blev som det blev och att allt inte kan förklaras. Jag är trots allt glad att jag inte bara gav upp, utan försökte in i det längsta. Jag vet att jag gjorde mitt bästa. Jag känner mig fri och lätt till sinnes och ilskan är borta. Jag förstår nu vad Moder Teresa menade när hon sade - "I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love."
Jag vet att du har sagt att du inte ska läsa min blogg mer, D. Men om du trots allt skulle läsa det här så vill jag att du ska veta att du alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas att du väljer att bli lycklig.
Over and out för stunden från en just nu hopp- och förväntansfull och ganska nöjd och glad Pipperoni. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hola vännen!
Bra och ärligt inlägg.
Jag vet att du kommer att träffa någon som kan älska dig för den du är. Det gjorde jag för snart nio år sen. Han tog mig för den jag är och det var aldrig något spel. Jag visste då att det skulle bli annorlunda denna gången, en annan kärlek än innan.
Det har varit nio år som varit ljusa men även mycket mörka men innerst inne har jag alltid vetat att det är vi två.
Kärlek är vacker och fyller ens liv och när det känns rätt från början glömmer man inte det. Denna känsla är bra att komma ihåg och försöka återvända till i stunder som är tunga.
Du vet att jag är envis och det är en egenskap även du har. För att "lyckas" i kärlek tror jag att det krävs en viss envishet och en stor dos vilja att våga.
Stor kram till dig min fina vän.
Hoppas din väg mot att vara lycklig börjar nu.
Good things happen to good people
Abrazos,
E
Har man kärleken blir det aldrig särskilt mörkt. Jag hoppas du nu börjar inse att du kommer att hitta rätt så småningom. Den man som inte ser både din inre och yttre skönhet är i sanning blind.
Du vet att du är älskad av dina vänner, vännen...
Vad roligt att läsa detta inlägg, det gör mig glad. Det finns liksom inget att tillägga utom at det du skrev D, att du hoppas att han väljer att bli lycklig, också gäller för dig. Nu är det dags!
Mycket fint skrivet. Jag känner igen tankarna från mig själv. Det är ju detta bloggarna är till för, att kommunicera ut ett budskap som annars kanske inte går fram. Deta därom rädsla är so typiskt för relationer. Kärlekensmotsats är inte hat utan rädsal. Rädlsa för att förlora sin kärlek kan göra att man aldrig varken vågar eller vill. Dom som är så rädda kan aldrig älska.... Välj någon annan, Pipperoni!
Big hug!
P.S. Rädsla kan man läsa om i Don Miguels Ruiz´ bok Kärlekens insikt.
Pipperoni: Det märks så tydligt i ditt inlägg att du passerat en milstolpe. Vad GLAD jag blir för din skull. Det andas hopp och tillförsikt. Stor kram
Hallå där..! Vad glad jag blir av att läsa det här inlägget, jätteglad för din skull och att du tror på att det kan bli mycket bättre än såhär. För det kan det.
Även fast jag sällan kommenterar så läser jag fortfarande varenda inlägg du skriver!
Många kramar sophie (å Molly!)
Skicka en kommentar