Adventstankar

Första advent imorgon. Den här helgen är jag bara hemma och skrotar omkring. Adventspyntar, tänder ljus, äter skumtomtar och lyssnar på julmusik. Skönt.

Jag gillar att vara hemma och skrota. Jag gillar advent. Jag brukar se fram emot julen, och på sätt och vis gör jag väl det i år också. Men kanske inte riktigt på samma sätt. Det var många år sedan vi slutade att tillbringa julen hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp, hela familjen. Efter det har mamma, pappa och jag åkt runt till mina fyra systrar och varit på olika ställen varje jul. Mysigt, men inte riktigt samma sak som att vara där man känner sig hemma. Därför uppskattade jag mina och D:s jular på Söderby så mycket. Jag uppskattade att vara hemma och att skapa egna traditioner.

Förra julen var den sista med syster Skräppan. Strax efter jul lades hon in på sjukhuset och fick aldrig komma hem igen... Hon var nog den i familjen som julen var viktigast för. Hon julstädade, bakade och pyntade. Jag har plockat fram den lilla julängeln jag fick av henne förra julen och hoppas att den vakar över mig.

I år önskar jag mig julefrid och jag önskar mig kärlek. I fredags fick jag reda på att min systerdotter är gravid och ska få barn i sommar. Jag är glad för hennes skull - det är hon värd. Barn känns så långt borta, så avlägset, nästan ouppnåeligt för min del nu. Det känns inte ens som det viktigaste längre. Nej, om jag skulle avunds min systerdotter något så är det i så fall hennes kärleksfulla förhållande till sin man. Det är verkligen tydligt hos dem båda att de älskar varandra. Och det är det jag önskar mig - någon att verkligen slösa min kärlek på, någon som älskar mig lika mycket. Jag önskar mig att få vara viktigast i någons liv.

Men, tills dess, så har jag det ganska bra och jag vet vem som är viktigast i mitt liv. Gissa?

Love

En annan sångerska vars låtar alltid får känslorna att krypa upp till ytan är Anouk. Måndag kväll. Mörkt, regnigt och höstdeppigt. Så idag får Anouk's Love tala för sig själv:

I'm okay

Fredag kväll. Andrum.

Det snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu, trots att det på ytan inte händer något särskilt alls.

Vissa dagar känner jag mig bara uttröttad, uttråkad och helt nollställd. Andra dagar känner jag mig glad, uppåt och ganska tillfreds med tillvaron som den är. Har jag givit upp, tappat taget om mina drömmar och blivit blasé? Eller har jag accepterat att det inte alltid blir som man har tänkt sig, lärt mig att ta en dag i taget och inte förvänta mig så mycket utan istället tillåta mig att bli positivt överraskad?

Jag vet inte... jag är lite för trött för att sätta ord på mina tankar även ikväll. Men när jag känner efter så tror jag att sanningen ligger närmare tillfreds än blasé. Men jag tror att jag prioriterar annorlunda numera. Värdesätter lite andra saker. Har ersatt mina gamla drömmar med nya. Mer om det en annan dag...

Ja, när jag tänker efter så är jag nog definitivt inte blasé och avtrubbad. Jag kör bil mycket nu för tiden och lyssnar därmed mycket på musik. Vissa artisters röster får mig att känna så mycket, så starkt, oavsett vad de sjunger. En röst som alltid får känslorna att bubbla upp till ytan är Sarah Bettens. Tyvärr finns det inte så mycket av henne på Youtube (får inte spelaren i Box att funka längre), men hennes "I'm okay" får illustrera känslan för kvällen:

Kärleken till en fyrbent

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.

Andrum

Den mörka årstiden har gjort sitt intåg och med den en lätt touch av höstmelankoli. Jag mår fortfarande väldigt bra, men så här års saknar jag någon att krypa upp bredvid i soffan. Så här års vill jag egentligen bara sitta i soffan, tända levande ljus, dricka té eller rödvin, läsa böcker, se bra filmer eller bara prata. Gå långa promenader på helgen och tanka dagsljus, sova länge...

Jag har lagt ut ljusslingan i mitt stora vardagsrumsfönster och den lyser upp i mörkret medan jag sitter framför datorn och lyssnar på mina nya Spotify-fynd - Snow Patrol, KT Tunstall, Heather Nova, Elin Sigvardsson, Turin Brakes och Sarah Bettens. Kanske inte så konstigt att jag blir lite melankolisk...

Det mesta känns ändå rätt bra just nu, trots att jag inte är minsta myrsteg närmare de drömmar jag en gång hade som inrymde kärlek, barn, familj och hus på landet. Jag har inte givit upp de drömmarna helt, men jag tror att jag har accepterat att det kanske inte blir den framtiden för mig. Det kanske blir något helt annat, och det kan säkert bli bra det med.

Visst önskar jag ibland att jag hade någon att älska. Visst önskar jag ibland att jag hade barn. Visst önskar jag ibland att jag åtminstone hade en egen liten trädgård. Visst önskar jag ibland att jag kunde vara lite piggare och att livet kunde vara lite enklare. Visst saknar jag Skräppan. Ofta. Men jag känner mig ändå ganska tillfreds.

Det enda jag verkligen har saknat på sista tiden är det som jag så väl behöver så här års: lugn och ro och tid att tänka. Andrum. Pauser. Det har snurrat lite för fort, både på jobbet och utanför på sistone. Visserligen med roliga saker. Men jag tror att jag har ett större behov av andrum numera. Är därför väldigt glad för att jag inte gav mig ut och sprang ikväll, utan tog mig tid att sitta här och sätta ord på mina tankar för första gången på länge...

Happy as a clam

Efter den sista tidens neggo-inlägg känns det läge att tala om att det just nu är klackarna i taket, party hela dagen, happy as a clam, full fart framåt och helt enkelt - jag mår jävligt bra just nu och är glad så länge det varar. :D

In the woods

Hade skrivit ett långt och självömkande inlägg i samma stil som förra måndagen. Men, jag raderade alltihopa. Nöjer mig med att konstatera att det är måndag, hormonerna spökar, TSH-värdet har gått upp, jag är på dåligt humör och jag önskar att jag hade någon som kunde muntra upp mig.

Helgen har varit lugn men bra. Elsa tog en stooor råtta i trädgården i fredags kväll och vi har varit på två långa promenader (den ena nästan lite väl lång, 2 timmar och 50 minuter...) i Sandsjöbackareservatet.

Vardagsblues

September, måndag kväll, mörker, höstluft, vardag...

Jag har haft en bra helg. Helgerna är oftast bra.

Men nu är det vardag igen och jag känner mig stressad och frustrerad. Jag har drabbats av handlingsförlamning och får ingenting gjort vare sig hemma eller på jobbet. "Att göra-listorna" växer sig bara längre och längre, dammtussarna breder ut sig över vardagsrumsgolvet och det enda jag lyckas göra är att sitta och stirra ut i luften eller ägna timmar åt att följa diverse meningslösa diskussioner i cyberrymden, vilket bara ökar ångesten.

Vad är det med mig? Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre om jag bara lyckas bocka av en enda sak på listan, om jag bara kommer igång. Men det går inte...

Jag har drabbats av vardagsblues. Jobba, köra bil, ut med Elsa, träna, laga mat, sova, köra bil, jobba, köra bil... Ekorrhjul. O-kul. Meningslöst.

Det är mest på vardagarna jag saknar någon... Någon som bara finns där i rummet bredvid och pysslar med sitt. Någon som ser mig, hör mig, rör mig. Bryr sig om att jag finns.

Kanske borde jag sätta igång något projekt, planera en resa, damma av mina drömmar... Jag tror att jag behöver något att se fram emot. Något annat än en lång räcka av grå vardagar.

Kom igen - fortare kan du!

Just nu kretsar mitt liv mycket kring träning, så varför inte ett inlägg om träning så här i Friidrotts VM-tider? Jag har registrerat mig på Funbeat, där jag lägger in mina träningspass, och jag måste erkänna att motivationen ökar av att se staplarna växa i takt med att fler och fler pass läggs till. Att försöka slå träningskompisarna i flest antal tränade minuter är ju också en rolig sysselsättning...

Jag behöver ha mål med min träning för att vara motiverad att träna. Nu närmast är målet att slå min tidigare miltid på 55 minuter på Midnattsloppet på lördag. Det borde inte vara omöjligt. Jag har även anmält mig till Finalloppet i Skatås den 31 oktober (Tjärnrundan 8,8 km) för att klara av att hålla igång löpningen ett tag in på hösten. Efter det ska jag med gott samvete ta min tillflykt till gymmet och ägna mig mer åt styrketräningen.

För, i ärlighetens namn är jag nog mer gymråtta än maratonlöperska. Jag kommer nog aldrig att lära mig att älska löpning. Jag tycker om att springa när jag är i så pass god kondition att det riktiga flytet infinner sig. Men vägen dit är lång, tung och svettig och jag är inte särskilt uthållig, så ofta ger jag upp innan jag har nått ända fram. Jag ska försöka att inte göra det i höst. Funbeat är en hjälp på vägen. En liten piska i form av någon som är snabbare än jag som springer ett halvt steg framför mig och retas brukar också funka. Kombinerat med en morot i form av någon som lagar mat åt mig, pillar mig i håret och pussar mig i nacken när jag kommer hem och jag förbättrar mina tider med flera minuter... Nåja, man kan inte få allt.

Imorgon ska jag ta ut min MTB och ta en cykeltur i Delsjöterrängen som omväxling. Ska försöka komma ihåg att ta med mig kartan den här gången, så att jag inte cyklar vilse som sist...

En sommar...

En sommar har gått... och den gick fort. Imorgon är det tillbaka till vardagen och många, långa jobbveckor innan adventsljusen tänds. Melankoli, lätt sorgsenhet och småångest, blandad med känslor av glädje, lätthet och energi efter en ljus och fin sommar.

Jag sitter i mörkret framför det konstgjorda datorskenet och ser ut över en gråmulen, regntung himmel och den oavbrutet blinkande masten vid Brudaremossen. Det känns passande att solen gick i moln den sista semesterdagen. Men, faktiskt känns det som om den fortfarande lyser inombords. Jag har en stark övertygelse om att det kommer att bli en intressant, spännande och på många sätt bra höst.

Jag har haft svårt med bloggandet länge och nu tror jag att jag vet vad det beror på... När jag startade den här bloggen skrev jag framför allt för att få ordning på mina egna, minst sagt stormiga och spretiga, tankar och känslor. Jag skrev också många inlägg med en speciell läsare i tankarna, D. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag står fast vid allt jag har skrivit till honom, men han finns nu inte längre i min framtid. Så, trots att jag vet att han fortfarande läser, har jag känt mig vilsen i mitt skrivande, eftersom jag har förlorat "min läsare".

Ett tag skrev jag istället till min syster Skräppan (saknar dig). Men, det är nu drygt ett halvår sedan hon gick bort. Så, om den här bloggen ska leva vidare måste jag nog lära mig att skriva för mig själv igen...

Vi får väl se vad det blir av det...

Åt rätt håll

Har haft fler beige dagar med stressigt och bråkigt på jobbet och allmän obalans och olust. Dessutom oflyt - bilen gick inte igenom besiktningen, jag bokade tid på verkstaden, men ett par dagar innan vägrade den att starta och fick bärgas. Efter katalysatorbyte är jag nu nästan fjortontusen kronor fattigare, och skulle nog behöva lägga lika mycket till på kamremsbyte, fel på airbagsystemet och missljud från drivaxeln. Suck. Det får bli "hemester" i år. Men det är ju inne har jag hört, och faktiskt känns det trots allt som det har vänt nu...

Idag är en bra dag. Jag har haft privatlektion med en klickertränare med Elsa och fått lite nyttiga tips, så nu känner jag mig taggad att ta tag i hennes träning igen. Vi ska även ha privatträning i agility om en vecka och jag ser fram emot rasklubbsdagarna i Tollarp i sommar och vår agilitytävlingsdebut.

Jag har dessutom suttit ute i solen i trädgården en stund och fått nya fräknar. Imorgon ska jag åka och bada med Lilla J och nästa vecka ska vi på konsert - Thåström/Ternheim på Trädgår'n. Jag har också anmält mig till Midnattsloppet och återfått lite träningsmotivation. Den här veckan har jag sprungit tre gånger, varav två med Lilla J.

Två veckor till på kontoret - sen har jag fyra veckors semester. Det ska bli såå skönt... Nu ska jag ut på stan med ett par kompisar och dricka rosé och titta på folk en stund. Idag är jag positiv och känner på mig att livet är på väg åt rätt håll.

Lite skumt för övrigt - förut hade jag större behov av att skriva när jag kände mig nere, men nu har jag absolut ingen lust att skriva då, men större lust när jag är uppåt...

Om lust

Det har varit lite tungt på sistone. Eller, kanske inte tungt så mycket som tomt, grått, småtråkigt, olustigt och meningslöst. Jag har känt mig trött och oinspirerad på de flesta plan - har inte orkat blogga, inte orkat träna, inte orkat dejta, inte orkat vara social över huvud taget, inte orkat träna med Elsa, inte orkat engagera mig på jobbet, inte orkat... Jag har hamnat i en olustig och orkeslös sprial.

Idag tvingade jag mig att ta på mig joggingskorna och springa en runda, trots att det tog emot, och mådde genast lite bättre. När jag sprang i solskenet och kände att, så dålig kondition har jag kanske inte ändå, så tänkte jag att det är kanske just det jag måste göra just nu. Tvinga mig själv. Även om jag inte har lust.

Jag kom att tänka på skratt-workshopen jag var på för ett par år sedan. Är det någon som har varit på skrattyoga? Först fick vi en föreläsning i skrattets betydelse och dess fysiska och psykiska effekter och sedan fick vi helt enkelt en lektion i "att skratta utan anledning". Först kändes det helknäppt och totalt krystat att bara skratta utan att ha något att skratta åt, men när vi väl hade börjat så kom det naturligt och smittade av sig och plötsligt så skrattade alla helt hejdlöst, helt naturligt.

Jag tror verkligen att skratt föder skratt, glädje föder glädje, kärlek föder kärlek... precis som våld föder våld och sorg föder sorg. Och kanske måste man ibland "tvinga" sig själv att skratta eller försöka ha roligt, trots att man verkligen inte känner sig det minsta glad, för att komma ur en negativ sprial och in i en positiv. Åtminstone är det min arbetshypotes för sommaren. Jag SKA ha roligt.

Jag läste nyligen en artikel som handlade om lust och jag är övertygad om att samma sak gäller där. Närhet föder närhet. Lust föder lust. Jag har inte dejtat någon på ett tag och då känner jag inte så stort behov av närhet heller, saknar det inte så mycket. Men om jag träffar någon och får en kram eller en kyss, då växer behovet igen... Artikeln varnade för att vi har en övertro på "spontanlusten", att det är allt för vanligt att vi i ett förhållande går runt och väntar på lusten och tror att "snart, snart kommer den". Men enligt undersökningar så har vi i fasta relationer ofta sex av andra skäl än lust - för att undvika bråk, för att må bra, på grund av längtan efter närhet och intimitet - och först när vi har blivit stimulerade kommer lusten. Därför tror jag att det är livsviktigt att aldrig slutat röra vid varandra om man vill få en relation att hålla...

Här ska skrattas och kramas...