Om sorg och avsaknad av glädje

Det har gått snart fyra veckor sedan Elsa dog och saknaden är fortfarande enorm. Tobias säger att han fortfarande känner henne i sina händer, och precis så är det. Det är en saknad som är både psykisk och fysisk. Jag tror att det är svårt för människor som inte har förlorat ett husdjur att förstå hur mycket det påverkar ens vardag. Hundar är alltid beroende av en och växer aldrig upp och klarar sig själva. Så för mig har det varit lite som att förlora mitt barn.

På samma sätt tror jag att det är svårt för dem som inte har gått igenom år av ofrivillig barnlöshet att förstå vad det verkligen innebär. Vi hade konferens i veckan och en av mina norska kollegor undrade om det inte var tufft att vara så öppen med allt. Visst kan det ha sina nackdelar, men om inte jag berättar hur det är kan jag ju inte heller förvänta mig att någon annan ska förstå. Jag vill verkligen försöka förklara.

Om du inte följer mig på Instagram eller på min författarsida på Facebook vet du kanske inte att jag är gravid. Jag är i vecka 14 och väntar tvillingar. Vi har kommit längre än någonsin tidigare och allt såg bra ut på ultraljudet i förra veckan. Men rädslan för att något ska gå fel ligger djupt rotad. I sex år har jag levt i en verklighet där allt som kan gå fel också har gått fel. Misslyckade och avbrutna stimuleringar, misslyckade äggplock, tomma folliklar, omogna ägg. Cystor, onormalt långa menscykler och utebliven mens som i flera månader satte stopp för nya försök. En slemhinna som vägrat bli tillräckligt tjock, som i månad efter månad gjorde att vi inte kom vidare. Och alla gånger jag lyckats bli gravid har slutat i missfall. Det har satt djupa spår. Jag är skadad. Kanske är det vår tur den här gången, men jag vågar inte räkna med det.

Alla andra kommer med glada tillrop, lyckönskningar, grattis, kramar, hjärtan och utropstecken när jag skriver eller berättar något om graviditeten. Visst är det fint att andra kan glädjas åt min graviditet, men själv kan jag det inte. Jag känner mig dum och otacksam som inte kan vara glad, nu när det faktiskt verkar gå vägen efter alla dessa år av kamp. Jag känner mig vrång och svår som inte kan stämma in i hurraropen.

Men det går inte bara att trycka på en knapp och slå på glädjen. Det kommer nog att ta tid och det måste få ta tid. Att försöka tvinga fram något som inte finns där gör bara allting värre. Det ger mig bara skuldkänslor och ökar på bördan. Så jag försöker att släppa den förväntan på mig själv och bara vara.

Jag tar en dag i taget. Jag sörjer fortfarande Elsa, vilket gör det ännu svårare att glädjas. Jag trodde i min enfald att 2019 skulle bli vårt år, ett år utan sorger och bedrövelser när vi fick tid att återhämta oss och hitta tillbaka till glädjen. Det började så bra med förlagsavtal, bröllop, utgivning av min bok, genombrott i behandlingen för slemhinnan, första återförandet på ett och ett halvt år och ett plus på stickan. Sedan dog min svåger, sextio år gammal och en vecka senare tvingades vi att avliva Elsa. Det känns orättvist. Aldrig kan jag slappna av och andas ut, för då kommer nästa käftsmäll. Det gör mig arg. Kunde vi inte bara ha fått behålla Elsa åtminstone ett år till och fått börja glädja oss åt två till i familjen?

Flera personer har sagt till mig att de tror att Elsa har ”lämnat plats” åt de nya liven. Det tror inte jag. Om det hade handlat om att lämna plats så har både pappa och Tobias pappa lämnat plats förut, men jag fick lik förbannat missfall samma år pappa dog och samma år Tobias pappa dog. Jag förstår att det inte är illa menat och jag antar att det är en försvarsmekanism, ett sätt att försöka slippa möta sorgen. Människor försöker alltid att se mönster i allt som händer och att säga att Elsa lämnat plats åt de nya liven kanske hjälper andra att förklara för sig själva att hon så plötsligt och tragiskt fick cancer. Men det hjälper inte mig.

Jag har också fått höra att det är sorgligt med Elsa, men att ”utrymmet förhoppningsvis ska fyllas av två nya liv till våren.” Inga barn kan någonsin ersätta tomrummet efter Elsa. En ny hund kan inte heller ersätta Elsa. En individ kan inte ersätta en annan. Det är lite som att säga till någon - ”vad tråkigt att din fru har dött, men du hittar nog snart en ny.”

För mig är det svårt att förstå. Det hjälper inte, det gör bara allting värre. Det säger åt mig att min sorg över Elsa inte räknas. Att jag ska vara glad över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. Jag tror att vi måste kunna göra båda delarna. Sörja randigt, som barn gör. Vara glad för det vi har ena stunden och ledsen över det vi förlorat nästa. Men säg inte till mig att inte vara ledsen, för det gör mig bara arg. Alla känslor måste vara tillåtna.

Jag tror inte på att jag var tvungen att offra Elsa för att få barn. Jag tror att vi bara hade otur. Igen. I mörka stunder tänker jag till och med att jag hellre hade behållit henne några år till och aldrig fått några barn. Vi hade det fint tillsammans vår lilla familj på tre – Tobias, Elsa och jag. Men nu väntar något annat. Något nytt och okänt. Och även om det säkert också blir bra så småningom, så hade jag mått bättre och haft lättare att glädjas om vi sluppit fler sorger och fått behålla Elsa också. Men livet fungerar inte så. Man får inte alltid det man önskar. Nästan aldrig faktiskt. Man får anpassa sig och försöka göra det bästa av de kort man blivit tilldelad.

Vad vill jag säga med det här egentligen…? Försök inte att ta bort eller förminska min sorg (här kan du läsa ett inlägg jag skrev på 1177-bloggen för ett tag sedan, om att möta sorgen och stå kvar). Låt mig få känna som jag känner. Bli inte besviken på mig för att jag inte kan vara glad. Självklart önskar jag också att jag kunde glädjas – allt hade varit mycket lättare då. Men förvänta dig inte att jag ska vara glad, för just nu är jag inte det. Jag gör så gott jag kan. Jag tar en långsam dag i taget.