Jag tror, jag tror på sol igen

Nu, när tusen små stjärnor tindrar på fönsterbänken 
och Jesusbarnet sover tryggt på mossan i sin julkrubba,
är det som om hela tillvaron med ens är ljusare och mjukare...

En vit katt korsade min väg. 
Det betyder förmodligen att den var på väg någonstans. 
Jag tror inte på svarta katter. Jag tror inte på mörka fjärilar.
Jag tror på vita katter. Jag tror på gula fjärilar. 
Jag tror på ljus. Men också på mörker. 
"Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är".

Jag tror, jag tror på sommaren.
Jag tror, jag tror på sol igen.
Jag tror, jag tror på kärleken.
Jag tror, jag tror på vänskapen.
Jag tror, jag tror på blodsbanden.
Jag tror på älvor.
Jag tror på troll.
Jag tror på änglar. Särskilt en.
För ett år sedan tvivlade jag. 
Idag tror jag.

Vem ska trösta Knyttet?

Kanske du och jag vem vet...
Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän
och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.
Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,
då går vi ut på stranden för att se på skymningen,

och jag har "nåt" att säga dig:
Glöm bort hur svårt det var, 
med ensamhet och rädsla, allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.
(Tove Jansson)

Om dagarna var längre

Nu, när dagarna är korta och mörkret desto längre, 
är det som om tiden tycks gå snabbare och aldrig räcka till.

Nu, när löven fallit platt på marken och inga flingor ännu lyser upp, 
ligger grådimma över dagen och svart asfalt flyter in i femsnårsmörker.
 
Nu, innan pappersstjärnor och pysselflit lyser upp vart fönster, drar både ork och lust sin sista suck långt innan eftermiddagen ens har börjat.

Om dagarna varit längre...
Om ljuset stannat en stund till...
Om stjärnorna lyst lite klarare...
Om helgerna inte tagit slut så fort...

...skulle jag ta med Elsa på längre promenader. 
...skulle jag åka på utflykt med kameran runt halsen.
...skulle jag springa oftare på mjuka lövtäckta stigar. 
...skulle jag ligga i soffan och läsa en bok.
...skulle jag baka egna pepparkakor.
...skulle jag laga en söndagsstek och bjuda en vän.
...skulle jag läsa mormors brev.
...skulle jag ägna mer tid åt den här texten och andra, utan att skynda i säng och drömma att jag kör bil men varken kan styra eller bromsa...

Winds of change

Är hemma och mellanlandar ett par timmar innan nästa resa. Jag ska till Stockholm över helgen för att fira ett bröllop. Min vän som har gift sig, lärde jag känna för drygt fyra år sedan, faktiskt genom den här bloggen. Vi hade då båda fått mattan, med allt vi trodde och hoppades på, bokstavligen bortryckt under fötterna på oss och befann oss i samma kaosartade, maktlösa förtvivlan. Jag fann tröst i hennes tankar och jag tror att hon kände igen sig i mina. 

Mycket har hänt sedan dess. Hon har blivit sambo, fått barn och gift sig. Jag har flyttat hem till Göteborg, fått nytt jobb, förlorat en syster, fått nya vänner. Och livet är numera  mer harmoniskt för oss båda. Vi bor nu i olika städer och lever olika liv och ses inte lika ofta längre. Men när vi väl ses och pratar om allt mellan himmel och jord, så har hon alltid något klokt att säga. Hon får mig alltid att se saker med andra ögon, ur en annan vinkel, på ett bättre sätt. Och möten med henne, både i bloggvärlden och i verkligheten, berikar alltid. Jag är stolt över att ha blivit bjuden på hennes bröllopsfest.

Men, resor till Stockholm, oavsett syfte, får mig alltid att känna mig lite vemodig och sårbar. Resor till Stockholm är resor till det förflutna. Varje kullersten, varje T-banestation, varje parkbänk och varje gatukrök har sina minnen. Jag är tillfällig besökare i en stad som under åtta år var mitt hem. Åtta händelserika år. 2x4 års förhållanden. År av minnen. År av starka känslor. År av kärlek. 
 
Jag saknar känslorna. Det var längesedan de var stora och starka. Det känns nog i ärlighetens namn som det har hänt lite för lite på sista tiden. Jag behöver stora känslor. Jag behöver bli omskakad. Jag behöver förändring, åtminstone på något plan. Jag har varit på samma jobb i tre år. Jag har varit singel i fyra år. Bott på samma ställe i fyra år. Jag har inte varit på en enda dejt sedan S och det är ett halvår sedan. Gäsp... 

Det är dags för förändring. Det är dags för att göra något annorlunda...  

Vad är det för dag idag?

Ikväll är jag i Hamburg. Jag har varit på en asiatisk restaurang som serverade både japansk sushi, vietnamesiska vårrullar, koreansk kimchi och kinesiska dumplings. Jag har åkt med en tysk taxichaufför som struntade i både bilbälte, hastighetsbegränsningar, fartkameror (scheisse!) och alla trafikregler som överhuvudtaget existerar. Idag är det Trafikoffrens dag...

Det är också Internationella dagen för tolerans. Det är fint tycker jag. Även om jag någonstans kan tycka att alla dagar borde vara dagar för tolerans. Det är även Internationella KOL-dagen. Det finns dagar för allt.

Jag kan se det fina i dagar som Kramens dag, ett perfekt tillfälle att kramas mer; Världsdagen för de sjuka, en dag för alla de som bara har en önskan - att bli frisk;  Gamla vänners dag; Kärlekens dag; Dagen för världsomfattande rättvisa; internationella dagen mot homofobi och Chokladens dag (och några till...).

Men jag undrar lite över poängen med Världsdagen för TV? Software freedom day? Fluortantens dag? Armbandskockans dag? Porslinets? Kebabens? Falukorvens? Bilens? Dansbandens? Eller... Grapefruktens dag???

I söndags var det fars dag. Jag bjöd min pappa på bakelser. Det muttrades lite över att mina systrar inte hade kom ihåg dagen, men sedan ringde de förstås, en efter en. Jag har skrivit om min pappa tidigare. Han är en bra pappa.

En del har ingen pappa alls. Och vissa har kanske mindre bra pappor. Frånvarande pappor. Deprimerade pappor. Alltid-på-jobbet-pappor. Otrogna pappor. Själviska pappor. Missbrukar-pappor. Vissa har stand-in-pappor eller plast-pappor. Oavsett vad man har för pappa, eller mamma, så tror jag att det är viktigt att kunna förlåta dem. Även om de inte gjorde allting rätt så gjorde de troligtvis det bästa de kunde. Jag har svårt att tro att någon mentalt frisk förälder avsiktligt av ren illvilja skulle skada sitt barn. Sen blir det nog skador ibland ändå... Men, "Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd" (Buddha).  

Själv är jag inte mamma, så jag blir inte uppmärksammad på mors dag. Jag har ingen käresta, så jag blir inte firad på Alla Hjärtans dag. Men, nog är det väl ännu bättre att bli ihågkommen, uppmärksammad och firad sådär bara närsomhelst, utan att det är en speciell dag...? Visst är det lite bättre att få en semla vilken annan dag som helst, än just fettisdagen? Visst är det lite bättre att få blommor vilken annan dag som helst, än just Alla Hjärtans dag? Visst är det lite bättre att få en present vilken annan dag som helst, än just på födelsedagen?

Vilken dag som helst är bra för att visa tolerans och kärlek, komma ihåg en vän eller uppmärksamma mor och far. Alla dagar är bra. Det finns dagar för allt...  

Idag är dagen för att höra av mig till vännen P, som jag har tänkt så länge. Idag är också dagen för ett extra sms till S, som opererades idag. Imorgon är det filosofidagen och då ska jag filosofera vidare...

(Vill du läsa mer om knasiga dagar - läs här)

Allegria!

Jag har varit sjukskriven i två veckor. Det hade kunnat innebära massor av tid att skriva, men anledningen till sjukskrivningen är att jag har opererat mitt finger, så - högerhanden högt, inte köra bil och inte knacka på nåt tangentbord. Men, jag har istället vilat upp mig, sovit längre, gått längre promenader än vanligt i det vackra höstvädret, hunnit läsa böcker, träffa vänner och fått gjort en del saker som har stått länge på att-göra-listan. Och jag är glad över att det inte var nåt värre än en obrukbar högerhand jag råkade ut för. Det har på sin höjd varit lite irriterande att inte kunna skriva, inte kunna hyvla ost och att behöva använda "fel hand" på toaletten.  

Jag har till och med varit på fest. För vinglaset går ju att hålla i vänsterhanden. Festen  började med att jag fick ett helt glas rödvin över halva min ljusgrå klänning. Dumt att stå och mingla med ett rödvinsglas bland 800 andra festglada människor. Men, snabbt agerande med mycket varmt vatten, tvål och en våtservett för fläckborttagning på slipsar (tack!), en stunds "miss wet dress" och av vinet syns inte ett spår. Allegria!

På min glöggfest förra året råkade min vän S nya pojkvän, som var med för första gången, lyfta sitt rödvinsglas precis samtidigt som en annan kille skulle sätta sig i soffan. Den gången blev det rödvin i hela soffan och på hela den nya vita mattan. Kompisens nya pojkvän var otroligt ångerfull och kände sig nog väldigt dum.  Men, mattan blev som ny igen och i soffan finns det bara en svag rodnad kvar, som påminner om en rolig fest. Allegria!

Jag är också en spillkråka av stora mått och nästa gång är det jag som spiller (jag tappade faktiskt ett helt glas rödvin på en fest i somras, men det hamnade bara på ett golv och resulterade i ett skärsår på mitt eget knä). Men det var ju bara ett knä. Det var ju bara en klänning. Det var ju bara en soffa. Det är ju bara ett finger. Det är ju sällan någon som kastar rödvin på någon annan med vilje. Så varför ödsla energi på att bli arg eller ledsen över en liten olyckshändelse. Jag håller med Leo Buscaglia om att lite spill bara ger ytterligare färg till kvällen och att vi borde anamma italienarnas uttryck när någon spiller vin: Allergia! Glädje!

Bättre att lägga energin att bli arg, ledsen och upprörd på sådant som verkligen betyder något. Som pojkvännen som spillde vin i min soffa som nu har lämnat min vän S med hjärtesorg för ett krig. Eller jobbet som tycks viktigare än förhållandet för kärlekarna till två andra vänner S. Eller cancern som tog min syster alldeles för tidigt. Cancern som tog mitt ex frus syster alldeles för tidigt. 

Både och...

Tidig fredagkväll. Jag går en sväng till den gränslöst populära, stora och mingelvänliga baren med gratis soppa, fredagssorl och munter pianomusik. Stället där jag i den långa baren under den lila belysningen, nästan alltid träffar på någon jag känner. 

Och jag möts som vanligt av många bekanta ansikten. Hälsar både på vänner som jag inte har sett på länge och vänner jag pratade med senast igår. En vän som troligen har läst mitt senaste blogginlägg uttrycker en viss oro och ser närmast lättad ut över att jag verkar glad ikväll. En annan vän, som förmodligen aldrig läser vare sig min eller någon annans blogg säger: "du ser alltid så glad ut, det gillar jag". Jag träffar han som var, han som aldrig blev, han som kanske kunde ha blivit och han som skulle kunna bli... Jag kramar om, tar i hand, byter några ord, men hinner tyvärr inte prata ordentligt med alla. Jag stannar inte så länge den här fredagen, tittar bara in en liten stund, på tillfälligt besök, innan kvällens konsert med Heather Nova. 

Inte stanna? Stanna. Gå redan? Gå inte. Konsert? Heather, vem? De flesta höjer på ögonbrynen och ser frågande ut. Ingen vet vem hon är. Heather Nova.  

Men, jag lämnar vännerna i värmen och går på höga klackar ut i mörkret, mot ett ännu ganska folktomt Trädgårn.  Där väntar Anjo och Lilla J, lika förväntansfulla som jag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha två vänner i min närhet som har samma passion för musiken som jag själv (kanske till och med ännu större...). Två vänner som också berörs extra mycket av vissa röster. Två vänner som inte heller bara lyssnar på melodin, utan minst lika mycket på texten. Två vänner som också upplever musiken med alla sinnen.

Lokalen fylls sakta på efter hand, men det blir inte i närheten av så trångt som i baren jag lämnade... Heather och hennes musiker äntrar scenen och sorlet tystnar. Den svarta gitarren är så stor och hon är så liten, blond och späd. Men hennes säregna röst och hennes mörka ögon sjunger sig in i min själ.  

Att gå på konsert får mig att känna mig så levande. Musiken är som en spruta med ren lycka som går rakt ut i mitt blodomlopp. Gitarriffen får mig att vibrera. Cellons utdragna stråkljud ger mig gåshud och trummor och bas dunkar i samma takt som mitt hjärta. Rösten och orden går rakt in i mitt hjärta och väcker så mycket känslor. 

Att gå på konsert är så nära eufori jag kan komma utan att känna hud mot hud. 

Heathers röst är så vacker att det nästan gör ont. Många av låttexterna är mörka, melankoliska, vemodiga, desperat och outsägligt sorgsna... How can something so sad make me so happy? 

Jag var inne på det redan i mitt förra blogginlägg, med Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är." Happy - sad. Sad - happy. Det är bara två sidor av samma mynt. Myntet som är livet. Myntet som är jag. Jag är svartaste svart och vitaste vitt. Jag är full fart framåt och så stilla, så långsamt... Jag är yin och yang. Jag är högklackat och vandrarkängor. Jag är naturvetenskap och humaniora. Språk och siffror. Himmel och hav. Romcom och socialrealism. Jag är både och, ibland mer, ibland mindre, men sällan antingen eller. Sällan svart eller vitt. Däremot, svart och vitt. Ibland grått. Men i synnerhet, både ljus och mörker. 

För att fullt ut kunna vara den ljusa, vita, varma, glada, nyfikna, öppna, älskande Pipperoni, måste jag ibland släppa fram den svarta, grubblande, eftertänksamma, lite sorgsna ensamvargen Pipperoni. Men bara ibland. Så var inte orolig, även om jag på bloggen ibland ger uttryck för sorg, vemod, längtan och ett visst svårmod.

Men jag är mer glädje än sorg och aldrig är det så uppenbart som efter en bra konsert. Hade jag haft någon som väntat på mig hemma då, hade jag älskat med extra intensitet...

I'm here, ear to the ground. What a feeling! Maybe an angel? Virus of the mind? It's a beautiful ride, the valley of sound lifts me to a higher ground. I'm alive - I´m on fire - burning to love - I want to walk this world, all the way, see the world like lovers do... (maybe tomorrow)