Ofrivilligt barnlösas dag

Imorgon är det Mors dag. Det är dagen då Facebook svämmar över med hyllningar till mammor världen över. Alla mammor - gamla som unga, erfarna som nyblivna - blir firade av sina barn. Är barnen för små hjälper stolta fäder till att fira mor med frukost på sängen. Jag ska fira min egen mamma. Jag är glad och stolt över min mamma av många anledningar, men framför allt för att hon betyder att jag finns.

Men det är imorgon. Idag, dagen före Mors dag, är det min dag. Min och många andras. Det är dagen för oss som inte kommer att bli firade imorgon. Dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Det är dagen för oss vars allt överskuggande önskan är att få vara någons mamma eller pappa. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. För idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

IVF-klinikerna i Falun och Malmö har öppet hus och i Stockholm bjuder Föreningen Barnlängtan in till en temadag om ofrivillig barnlöshet. Initiativet till Ofrivilligt barnlösas dag startades av en bloggare 2011. Innan dess hade vi ingen egen dag. Det är fint att vi har det tycker jag. För vi behöver också bli uppvaktade. Och jag tror att vi behöver tala mer om ofrivillig barnlöshet. Det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag kände skam. Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det mest naturliga i världen?

För mig är dock varje dag Ofrivilligt barnlösas dag. Att inte kunna få barn fast man vill är en sorg man ständigt bär med sig. Ett utanförskap som dagligen gör sig påmint. En längtan vars låga ständigt brinner. Endast kortare stunder kan jag glömma den helt. Stunder när jag går in i en text jag skriver eller i en bra bok jag läser. Stunder när jag ligger sked med en fyrbent kärlek eller har två starka armar runt mig. Stunder när jag går upp i att olja ett golv i ett sommarhus där jag hoppas att mindre fötter än mina en dag ska trampa.

Annars påminns jag ständigt. När fikastunden på jobbet kretsar kring barnens skolavslutningar eller de äldres studentmottagningar. När jag går en promenad med Elsa mitt på dagen och möts av de föräldralediga med sina barnvagnar. Varje gång jag sätter en ny spruta i magen, varje månad när mensen kommer. När jag ser bilder på Facebook på glada 3-åringar på barnkalas och dop. När jag ser lyckan i nyblivna mormödrars ögon när de talar om sina barnbarn. Varje gång någon klistrar in en status på Facebook som säger "dela det här om din son/dotter är den bästa i världen". När familjen samlas vid pappas dödsbädd och jag ser honom omgiven av barn och barnbarn och tänker att vår son eller dotter kunde ha varit 10 dagar idag och min pappa kommer aldrig att få träffa vårt barn, och kommer någon att vaka vid min dödsbädd? Men också när jag tänker på allt jag vill upptäcka tillsammans med vår son eller dotter. Alla platser vi ska besöka, alla böcker vi ska läsa, alla kakor vi ska baka, alla bad vi ska ta, alla känslor vi ska gå igenom, all glädje och all sorg vi ska dela. Hur vi ska stå med diskskum upp till armbågarna, hur vi ska baka lussekatter och kladda med deg, hur vi ska sjunga min barndoms sånger, trä smultron på ett strå, ha picknick inne och ligga i soffan en regnig dag och maratonläsa.

Ofrivilligt barnlösas dag. Idag är det min dag. Idag är det vår dag. Låt den inte bara passera förbi som kladdkakans dag, vänsterhäntas dag eller Black Friday. Säkert känner du någon som jag. Någon som är ofrivilligt barnlös. Varför inte skicka ett meddelande till en sådan vän. För det som gör mest ont är när vänner inte säger eller gör någonting. Det räcker med: "Hur mår du? Jag tänker på dig".

Idag går mina tankar till alla som delar samma sorg som jag.