När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat
skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När
de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med
sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn
och jag är för evigt ur fas.
Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i
mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till
andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten
pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en
gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det
känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står
utanför.
I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar
bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna
är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner.
På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.
I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har
alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och
en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå
ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med
varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.
Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från
Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren
tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest
med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har
sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare
skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har
också barn).
Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås
med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var
singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i
väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på
Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga
näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva
in i deras gäng. Men det blev inte så.
Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort,
nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in
genom fönster, de är ute på jakt.
Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne.
Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga
efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför
ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte
passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just
den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...
I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och
lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett
par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två
koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på
glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är
svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt,
görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss
ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa.
Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.
