Jag är ingen extrovert narcissist

Jag är just nu arbetslös. Jag har bara varit arbetslös en gång förut, under 3 veckor för drygt 20 år sedan. Jag har jobbat extra sedan jag var 15 år. Mitt första jobb var som allt-i-allo på en gård. Jag och min bästa kompis målade staket, klippte gräs, plockade bär, rensade ogräs och krattade grus. Hade vi tur fick vi rida någon av hästarna på gården efter jobbet. Sedan blev det bageri och servicebutik, äldreomsorg, olika kontorsjobb och jobb som incheckare på Landvetter flygplats, där jag  även fortsatte att jobba på lov och helger under mina studieår.

Men nu är jag alltså arbetslös sedan 1 maj. Det är en lång historia som i grund och botten handlar om att jag inte kände mig lyssnad på. Frustrationen över att inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb och maktlösheten över att försöka, men inte lyckas, påverka vare sig den aktuella situationen eller min framtid ledde till att jag tackade nej till en omplacering och blev uppsagd. Så, min arbetslöshet är delvis självvald, men jag ser det mer som ett beslut om att stå upp för mig själv. 

Jag har sökt drygt 60 jobb i år. Av dem har jag varit på intervju på tio. Det känns som ett ganska bra utfall. Jag har dessutom varit en av två slutkandidater på hälften av dem. Men alla gångerna har jobbet gått till den andra kandidaten. Oftast med feedbacken "magkänsla", att "den andra kandidaten skulle passa något bättre in i teamet" eller att "den andra kandidaten hade en personlighet som passade organisationen bättre". 

Jag tror på mig. Jag vet att jag har en bra bakgrund och erfarenhet för de jobb jag söker. Jag vet att jag är bra på det jag gör, att jag är effektiv och handlingskraftig och att jag har koll på helheten, utan att tappa detaljerna. Jag är dessutom en lojal och engagerad medarbetare, jag är analytisk och jag gillar att bidra med idéer och komma med förslag på förbättringar. Jag tror också att jag oftast är en trevlig och hjälpsam kollega som gör mitt bästa och försöker se och lyssna på alla människor runt omkring mig. Kort sagt, en tillgång för de flesta företag.

Varför faller jag då gång på gång på mållinjen...? Jag vet att det är stenhård konkurrens om marknadstjänsterna i Göteborg och att många av de jobb jag har sökt har haft ända upp till 170 sökande, så kanske ska jag inte lägga allt för stor vikt vid att jag inte har lyckats än. Jag kommer ju längre än många andra, om än inte hela vägen fram. Men jag kan ändå inte låta bli att undra lite...

Jag undrar om det kanske har att göra med att jag inte är tvärsäker. Om en orsak kanske kan vara att jag är lite mer introvert än extrovert. Jag är inte en översvallande person. Min entusiasm är av det lugnare slaget (vilket inte betyder att den de facto är mindre). Jag är inte den som skryter eller överdriver mina kunskaper. Jag använder sällan de stora orden. Jag arbetar med marknadsföring och jag inser att jag måste marknadsföra mig själv, men jag tycker att de största orden tar för mycket uppmärksamhet från mitt verkliga budskap och faktiskt minskar trovärdigheten. På journalisthögskolan fick vi lära oss att vi gjorde klokt i att undvika de värsta klyschorna och de mest braskande rubrikerna, eftersom de bara skriker efter uppmärksamhet och ofta missar målet. De "skriker varg" och undervärderar läsarens intelligens. Jag tycker att all marknadsföring når fram bättre utan superlativ. Less is more.

I intervjuer gör jag dock våld på mig själv och försöker att vara lite glättigare och hurtigare än jag egentligen är. Jag kan inte överdriva mer, då går jag mot min personlighet och jag tror att det skulle lysa igenom. Jag vill inte behöva låtsas vara någon jag inte är för att få jobbet. Men jag tror tyvärr att de mer introverta personlighetstyperna ofta missgynnas i intervjusituationer. Nu har även forskningen visat att narcissister lyckas bättre på jobbintervjuer.

Jag skulle önska att fler rekryterare kunde vara tillräckligt intelligenta och förutseende för att kunna se igenom ytlig charm och se mer långsiktig potential. För jag tror som Eddie Yoon att marknadsföringen behöver fler introverta personligheter, som lyssnar och tänker innan de pratar.   

"Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important.  They don’t mean to do harm, but the harm (that they cause) does not interest them.  Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves." ~ T.S. Eliot