Värt att fira!

Igår fyllde jag 39 år. Idag fyllde en av mina kollegor ett par år plus eller minus. "Blir det något firande ikväll?", frågade jag. "Nej, jag firar inte." svarade hon. "Möjligtvis en gång vart tionde år". Det är hennes val, men det är inte mitt.

Det är klart att jag ibland känner en viss sorg i att bli äldre. I att inte längre vara 20 och tro mig evigt ung. I att passera 30 och inse att medicinväskan är större än sminkväskan. I att närma mig 40-årsstrecket och inse att jag kanske faktiskt aldrig kommer att få uppleva att bli mamma. I att varje kväll somna och varje ny dag vakna upp, ensam.

Men att inte fira? Vissa saker blir trots allt bättre med åren, det gäller inte bara viner. Jag trivs dubbelt så bra som 40 som 20 och jag hoppas att det betyder att jag kommer trivas tredubbelt bättre som 60. Jag hade fest när jag fyllde 37, jag hade fest när jag fyllde 38, jag hade fest när jag fyllde 39 och jag planerar att ha en ännu större fest när jag fyller 40. Om jag får uppleva den dagen. Min syster fick bara fira 52 födelsedagar. Vi firar dock fortfarande hennes födelsedag, även om hon inte själv kan vara med. För hennes födelsedag är värd att firas och gladare att minnas än dagen då hon dog. Ikväll tänker jag på min vän Eva som imorgon ska åka hela vägen till Stockholm för att gå på en begravning och stötta en vän som miste både sina föräldrar och sin son på samma dag.

Igår lade jag upp en länk till Sara Kadefors krönika på min Facebook-sida. Krönikan skjuter lite bredvid målet och är inte klockren, men den fick i alla fall mig att tänka till. Jag fick 72 grattishälsningar på Facebook igår. Jag är tacksam över dem, för de betyder att åtminstone 72 personer ägnade mig en tanke igår. Morbror Göran i Skattungbyn, som jag förmodligen inte hade haft någon kontakt med alls om det inte var för Facebook, min systerdotter Amanda som är i Afrika och delar ut mat till hungriga barn, min föredetta, Fredrik som jag spenderade 7 år av mitt liv med, mina Stockholmsvänner... Men Kadefors har en poäng i att det är lätt "att göra sig föreställningen, att saknades möjligheten att gratta på facebook skulle gratulanterna dyka upp utanför dörren på födelsedagen med tårta och presenter och ropa ett unisont ”Hurra för dig, finaste du!” Och så tror jag trots allt inte att det är.

Nästa gång jag påminns om en födelsedag på Facebook ska jag fundera på om jag kan fira genom att åka dit med en flaska champagne och en bukett tulpaner istället. Men egentligen, varför vänta till födelsedagen?

Min pappa heter bara Sture. Han har inget andranamn och under hela min uppväxt fanns inte Sture med i almanackan. Så, när vi ville fira något och egentligen inte hade någon särskild anledning, så firade vi pappas namnsdag. Han firades många gånger på ett år vill jag lova!

Det här inlägget handlar inte om Facebook. Det handlar om viktigare saker. Det handlar om att fira livet. För att återigen citera min husgud Leo Buscaglia: "Fira er mänsklighet. Fira er galenskap. Fira era brister. Fira er ensamhet. Men fira!"

“Too often we underestimate the power of a touch, a smile, a kind word, a listening ear, an honest compliment, or the smallest act of caring, all of which have the potential to turn a life around.” (också Buscaglia)

Jag, min egen fånge, säger så...

"Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra."

Några rader ur Edith Södergrans dikt "Livet" som jag lade upp i min status på Facebook igår. För igår var en sådan dag då jag hade tusen saker i tankarna, men inte förmådde ta ett enda steg, inte förmådde göra minsta lilla. För igår var en dag då den senaste månadens händelser kom ikapp mig och jag kände mig olycksdrabbad, småpatetisk och misslyckad. För det kommer dagar då man, som Edith så sorgesamt men vackert beskriver, känner sig som fången och oförmögen att ändra sitt öde.

"Nej. Alldeles för dystert" var en av kommentarerna jag fick på mitt inlägg. "Jo. Ibland måste man få lov att vara dyster" är mitt svar. För livet är inte, vilket man lätt kan få intryck av på Facebook, alltid glamoröst, glatt och glättigt. Man kan inte, och man behöver inte, alltid vara glad. Man behöver inte ens låtsas att man är det. Det är ok att vara dysterkvist ibland också. Det är mänskligt att vara det. Även om inte alla håller med, så är det i min värld ok att visa alla sorters känslor - även ilska, även dysterhet - för de är också en del av livet. De är en del av att vara människa.

"Livet är vad DU väljer att göra det till, ingen annans upplevelse eller sanning" var en annan kommentar. Det ligger mycket i det, men jag tolkar det även som en uppmaning att ta mig i kragen (det kan vara fel av mig). Men även om livet i mångt och mycket är vad jag väljer att göra det till, så är det vissa gånger lättare sagt än gjort. Vi kan inte alltid välja och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Ibland tycker jag att det finns en överdriven självhjälpshets i dagens samhälle som jag tycker har något kallt och oempatiskt över sig. Du, du, du - det är du som väljer, du styr ditt eget öde, din lycka ligger bara i dina händer, det är bara dina egna tankar som begränsar dig. Otur? Inte lycklig? Du har bara dig själv att skylla.

Men ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Vi rår inte över allt. Sjukdom drabbar oss. Andra människor gör oss besvikna. När det av en eller annan anledning inte blir som vi har tänkt oss behöver vi tid att sörja, tid att omorientera oss, tid att hitta nya drömmar. Ja, det är viktigt att inte fastna och ja, även om vi inte alltid kan välja hur vi har det kan vi alltid välja hur vi tar det. Men, det betyder inte att vi inte får lov att stanna upp och vara dystra en stund. Innan man kan handla måste man känna sin längtan...

Vissa dagar är man svag. Vissa dagar känner man sig liten, misslyckad och värdelös och är en dysterkvist och då vill åtminstone inte jag varken höra klämkäcka tillrop om att muntra upp sig eller aldrig så sanna råd om att livet är vad du gör det till. Då vill jag läsa vackra sorgsna dikter och lyssna på vacker sorgsen musik. Det är också en sorts lycka. I svaga stunder är det enda man är mottaglig för en kram eller en empatisk tanke. Eller kommentarer som min kloka storasysters: "Ja, så är det! Men inte BARA så! Livet är också ett ögonblick av beröring vi aldrig glömmer, en sommarljuv vindpust mot vår kind, ett plötsligt ord som tränger till hjärtats innersta kammar..."