En sommar har gått... och den gick fort. Imorgon är det tillbaka till vardagen och många, långa jobbveckor innan adventsljusen tänds. Melankoli, lätt sorgsenhet och småångest, blandad med känslor av glädje, lätthet och energi efter en ljus och fin sommar.
Jag sitter i mörkret framför det konstgjorda datorskenet och ser ut över en gråmulen, regntung himmel och den oavbrutet blinkande masten vid Brudaremossen. Det känns passande att solen gick i moln den sista semesterdagen. Men, faktiskt känns det som om den fortfarande lyser inombords. Jag har en stark övertygelse om att det kommer att bli en intressant, spännande och på många sätt bra höst.
Jag har haft svårt med bloggandet länge och nu tror jag att jag vet vad det beror på... När jag startade den här bloggen skrev jag framför allt för att få ordning på mina egna, minst sagt stormiga och spretiga, tankar och känslor. Jag skrev också många inlägg med en speciell läsare i tankarna, D. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag står fast vid allt jag har skrivit till honom, men han finns nu inte längre i min framtid. Så, trots att jag vet att han fortfarande läser, har jag känt mig vilsen i mitt skrivande, eftersom jag har förlorat "min läsare".
Ett tag skrev jag istället till min syster Skräppan (saknar dig). Men, det är nu drygt ett halvår sedan hon gick bort. Så, om den här bloggen ska leva vidare måste jag nog lära mig att skriva för mig själv igen...
Vi får väl se vad det blir av det...
4 kommentarer:
Du är värd väldigt mycket mer än en blogg, men använd gärna den för att berätta om dig själv och dina dagar.
Världen blir en lite bättre plats av dina ord, Pipperoni.
Att skriva för egen del, att det kan vara så lätt i perioder och så svårt i andra. Jag hoppas att du ska hitta tillbaka till dina ord - som allt som oftast är tänkvärda och intressanta - för din egen skull. Om det sedan blir på bloggen eller på annat sätt är mindre viktig - bara du skriver för dig själv.
Jag förstår att du kan känna vilsenhet i ditt skrivande men du ska veta att du har läsare och dina ord betyder mycket. Jag följer dig och din fina blogg hela tiden. Det gör att jag känner mig lite mindre ensam, vet att det finns någon därute som går igenom precis samma sak som jag och som med en intensiv och ärlig känsla sätter ord på detta. Fortsätt med det pipperoni!
Kram Mimi ( hängiven bloggläsare)
Anjo - Tack. :)
Nollan - Visst är det så att skrivandet går i perioder. Kram.
Mimi - Alltid trevligt när läsare ger sig tillkänna. :) Jag tror inte att jag har så många längre, men några finns det nog. Imponerande att någon orkar följa med mig nu när jag skriver så sällan. Kram.
Skicka en kommentar