För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då
kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk
känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och
hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som
inget har hänt.
Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi
har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall
och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där
vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar
och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt
sig åt första skoldagen, tagit studenten.
Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga
att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över
hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv
utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli
bra och hade börjat drömma om andra saker.
Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste
man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i
övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra
drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det
finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla
det där drömhjulet snurrande.
Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa
mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera
sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator,
vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan
man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många
timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan
väntan…
Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan
året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen
jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på
min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag
friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april
var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt
fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för
släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag
det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade
jag releasefest.
Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för
att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det
blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och
såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första
ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex
år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då
dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal
och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig
som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera
veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav
så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir
aldrig detsamma mer.
Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går
långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en
ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av
torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna
vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till
sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt
och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar
för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska
vi leva, vad är viktigt?
Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag
önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i
livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär
sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.
2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det
sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt
går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn
2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att
försöka skriva lite mer…