Pipperonis tankar

På ostadiga ben

2012-01-26T20:52:00.001+01:00

Min syster liknade en gång livet vid en pall med fyra ben - jobb & ekonomi, familj & vänner, kärlek & relationer och hälsa. Hon sade att ett ben kan vara trasigt och pallen kan ändå fortfarande stå relativt stadigt, men om två ben eller fler svajar samtidigt så svajar hela livet och det är stor risk att man trillar.

Det kan nog verka utåt som att min pall är ganska stadig. Jag har på sistone från flera olika håll fått höra - du är så stark, du är så duktig, du är så klok, du är fenomenal på det mesta - på allt. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig inte klok. Jag känner mig inte duktig. Jag känner mig definitivt inte fenomenal. Är det något jag är fenomenal på så är det kanske att sitta rak i ryggen och le och ge sken av att pallen är stabil. Trots att jag innerst inne knappt vågar röra mig, eller prata, av rädsla för att den ska ramla ihop.

Ett av benen på min pall är nämligen ganska illa sargat just nu. Jag har blundat lite för hur instabilt det faktiskt är till för ett par dagar sedan, när det knakade till betänkligt. Ett av de andra benen har dessutom gått av så många gånger tidigare att jag inte riktigt vågar lita på att det är stabilt, att det klarar av tyngden...

Det kan verka som min pall är stadig och tidvis känns det som den är det, men det vore skönt att kunna lita på alla fyra benen igen. För när ett ben är trasigt och jag inte litar på ett av de andra, då spelar det ingen roll hur stadiga de resterande två är, det blir ändå vingligt. Jag ger akt mer på de andra benen. Jag känner mig mer ömtålig, skör, känslig, spröd och sårbar. Små ord som sägs, små ord som inte sägs, små handlingar och små tecken klibbar fast på ett annat sätt och växer, istället för att rinna av. Jag har svårt att tro, tappar oftare hoppet och känner mig ibland modfälld och lite otursförföljd.

Imorgon ska jag dock ägna mig åt ett av de stadiga benen och även om jag känner mig långt ifrån som Karl Alfred just nu, så säger jag som spöket i Kåldolmar och Kalsipper - "jag kommer igen".

All in her voice? All in his eyes...

2012-01-22T20:55:00.003+01:00

En öde scen med slitna Chesterfieldfåtöljer,
mörkt trä och tunga guldramar.
Franslampor som inte lyser. Silverkandelabrar som inte har tänts.
I taket, en naken glödlampa.
I bakgrunden sitter en uppstoppad schäferhund,
med knappar till ögon som blänker i mörket.
Den ser levande ut, men sitter allt för stilla.
Över scenen svävar tunna rökslingor.
Det känns spöklikt, ödesmättat.

Men, då intas scenen av en trygg och glad,
nästan lite uppspelt Anna Ternheim.
Hon sjunger både nytt och gammalt,
men vare sig i det nya eller i det gamla får jag riktigt ihop det.
Det är för glättigt.
Hon avlägsnar sig i flera låtar tidvis ifrån mikrofonen.
Effektfullt. Men i mina öron, mest irriterande.
Allt känns för välregisserat.
Vid pianot med den vackra Shoreline,
glimmar det för första gången till.
Tills hon spelar fel. Hon skrattar bort det. Pratar bort det.
Jag funderar nästan på om det är en del av manuset...

Hennes röst är magisk.
All shadows. Tung text. Fantastisk låt.
Ändå faller det inte riktigt på plats.
Är hon för glad? För trygg? Är det för lätt och enkelt?
Krävs det smärta för att riktigt beröra?
Krävs det större kontraster?
Gör sig hennes sorgsna, mörka texter bättre
mot en ljus och vacker sommarkväll i Trädgårdsföreningen?
Eller är det jag som är svårflirtad...?
Är det jag som inte är riktigt närvarande?
Inte får kontakt med mina känslor?

Men, när hon ropas in igen, i det första extranumret:
Better be, känner jag åter igen henne.
Känner jag åter igen mig själv.
Spröd. Sorgsen. Känslosam.
Hennes röst berör.
Jag trillar dit.
Jag är såld.
Jag känner igen mig.

Det är nog bara jag som är långsam...

What remains?

Allrakäraste syster

2012-01-17T22:28:00.000+01:00

Allrakäraste syster,

Idag är det tre år sedan du försvann ur mitt liv.
Ur allas liv.
Jag saknar dig lika mycket än.
Jag tänker på dig ofta.
Särskilt om söndagarna.
Jag önskar att jag kunde ringa dig.
Vi firade din födelsedag den 22 dec,
som vi gör varje år,
och önskade att du hade varit med.
Vi fnittrade mycket på din födelsedag.
Jag saknar ditt fnittrande.
Jag saknar din energi. Din handlingskraft.
Jag saknar dina skrattlystna ögon.
Jag saknar dina eftertänksamma ögon.
Jag saknar hur du strök dig över läppen när du satt i tankar.
Jag saknar dina kloka råd.
Hur du alltid fick mig att se saker med andra ögon.
Jag saknar dina liknelser.
Jag saknar dig.

Men din ängel vakar fortfarande över mig
från sin plats på mitt nattduksbord.
Där bor den tillsammans med den vita hopp-stenen du fick av mig
sista gången vi tillsammans var ute på ditt älskade Vinga.

Jag saknar dig.

Ingen rädder för vargen här...

2012-01-15T22:17:00.000+01:00

För inte så längesedan skrev jag - "Utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla. Jag är inte rädd för att bli sårad. Blir jag sårad betyder det att jag har känt, att jag har brytt mig. Och det är alltid värt det. Alltid."

Så känner jag idag med. Min rädsla för likgiltigheten, för att inte kunna känna, kommer alltid att vara större än min rädsla för att bli sårad. Men jag ljög ändå lite, för jag är visst rädd för att bli sårad... Mer idag, än för snart en månad sedan, då jag skrev det, eftersom jag nu har utsatt mig för risken. Jag vet att jag överlever, jag har gjort det förr, men jag är ändå rädd. Rädd för att det ska skita sig, igen. Rädd för att bli sårad.

Jag har även sagt förut att jag inte tror på onda omen och att jag inte är det minsta vidskeplig. Att jag tror mer på "good things happen to good people" än på "lagen om alltings jävlighet". Så varför hör jag då nu en löjlig, nojig, rädd liten röst som viskar över min axel - nu har du berättat för alldeles för många, för både vänner och familj, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Nu har du dolt din profil på Match, deklarerat dig icke tillgänglig, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Ingen rädder för vargen här... Jag vill ju berätta. Jag vill ju tro. Men jag vågar inte riktigt. Jag är lite rädd.

Kanske är det samma rädda lilla röst som säger - det känns för naturligt, det känns för lätt, för tryggt, för enkelt, för bra, för fort... Var är osäkerheten? Var är spänningen (som i tension, inte som i excitement)? Var är nojigheten? Var är rädslan?

Ok, jag nojar lite emellanåt, men ändå förvånansvärt lite. Ok, det här inlägget handlar ju om rädsla. Men rädslan handlar ändå ganska lite om honom och om oss. Den handlar nog mer om yttre faktorer. Om rädda små röster och tidigare erfarenheter som spökar och skräms. Rädsla för att bli sårad. Rädsla för att tro, fullt ut. Rädsla för att våga låta hjärtat lita på magkänslan och på hjärnan. Hjärnan säger - this is as good as it gets, får du inte det att funka med honom, får du det aldrig att funka med någon... Den rädda lilla rösten säger - ni har bara träffats i 7 veckor, det är alldeles för tidigt, du vet ju ingenting, hjärnan.

Men det finns också en annan rädsla, som jag inte har känt tidigare, som nyligen har dykt upp. Det är en rädsla för att något ska hända. Med mig. Eller med honom. Rädslan för att det fina ska tas ifrån mig, innan det knappt ens har börjat. Det skulle kännas så orättvist. Men livet är orättvist ibland. Kanske kommer sig den rädslan av att det delvis var vad som hände med min syster. Hon kände hopp, tillförsikt och framtidstro och var redo att bli förälskad igen. Hon kände att livet bara hade börjat efter skilsmässan. Och då, kom cancern och tog henne...

Men händer det, så händer det. Jag vägrar att låta mina rädslor styra mig, eller hindra mig från att göra det jag vill, från att leva. Det är nog med rädsla som med oro - "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy" (Leo Buscaglia). Jag tror som alltid på att släppa fram trollen i ljuset, att prata om dem, då spricker de.

"Sluta ifrågasätta, bara älska dig till svaren, så har du löst kärlekens mysterium." ~ Leo Buscaglia

"Att undvika fara är i det långa loppet inte säkrare än den direkta utsattheten. De räddhågade råkar illa ut lika ofta som de djärva." ~ Helen Keller

Just nu, idag.

2012-01-02T22:28:00.000+01:00

Årets andra dag och tid för en liten titt i backspegeln på 2011. Ledmotivet för året skulle vara "Follow your heart" och det började nog i den andan, men efter min lilla krasch strax före påsk gick jag lite vilse och tappade bort mig själv, och har först nu hittat tillbaka.

2011 har varit ett festligt år. Jag har nog inte festat så mycket sedan första året på Handels. Det har varit 40-årskalas där champagne och känslor har flödat, jobbfester i Bad Gastein och Lysekil, påskparty flera dagar i sträck, 80-års och 90-års familjefiranden, midsommarfester, sommarfester, mer sommarfester och ännu mer galna sommarfester, kräftskiva och 30-års fest i glada partyvänners lag. Resultatet har blivit många skratt och ett par nyfunna vänner. Men också en obalans och en känsla (som jag har varit bra på att förtränga) av att jag inte riktigt har trivts med mig själv och mitt beteende. För med facit i hand är det inte riktigt jag att försöka festa bort känslor... Fest är alltid roligt, men enbart fest ger slagsida, och i september kom baksmällan.

Hösten har varit betydligt lugnare. Två veckor i München och en helg i Ungern gav välbehövligt andrum, lugn och ro och tid att känna efter. Hösten har också fått silverkant av två av årets bästa konserter - Ane Brun och Heather Nova. För 2011 är det i musikens magi jag har kommit närmast mig själv och mina verkliga känslor. Om allt. Teitur, John Grant, Coldplay, Glasvegas, Ane Brun, Heather Nova och Daniel Lemma har med sina röster, sina texter, sin kärlek till musiken, trängt sig förbi alla snår, alla taggtrådar, alla osynliga murar och med en oerhörd precision direkt borrat sig rakt in i mitt hjärta och släppt fram alla känslor som legat dolda i dunklet.... Go on. Believe.

Allt festande har förstås också gjort att träningen blivit lidande, så trots att jag bara har varit förkyld en gång i år har jag "endast" åstadkommit 102 träningspass (att jämföra med 105 förra året). Jag har förvisso även opererat bort två visdomständer (försvann månne en del av min visdom med dem?) och opererat ett finger. Men 2012 är det bättring på träningsfronten som gäller - jag är ju anmäld till Göteborgsvarvet. Ser dock, trots det jag skrivit om överdrivet festande, mer fram emot årets After Run än åt själva Varvet...

För exakt ett år sedan sade jag - jag tror på dig 2011. Det gjorde jag nog rätt i, men jag tror ännu mer på 2012. Tid att börja leva som jag lär?

För inte alls särskilt längesedan sade en klok person, som jag tycker mycket om, att bästa sättet att få en relation att hålla livet ut är att se till att den är bra nu, idag. Och nu, idag, känns det väldigt bra. Jag känner mig mer mig själv, än på väldigt länge. Magkänslan är bra. Hjärnan är övertygad. Hjärtat är på god väg...

"Kanske kärlek är vad som händer är jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." (Antoine de Saint-Exupéry) "Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är." (Leo Buscaglia)

På god väg...

2011-12-25T14:32:00.002+01:00

Blocket är fortfarande borta. Men de där dagarna i månaden när små saker blir stora är förbi för den här gången, och det känns inte viktigt längre. Jag har börjat på ett nytt block. Med nya tankar. Med nya listor. Med nya drömmar.

Stress, irritation, lättstötthet och melankoli har försvunnit bort med Grinchen ner i hans håla. Och där de försvann har julfriden infunnit sig. Många, långa, lediga dagar med tid att slappna av. Med tid att tänka. Med tid att känna efter...

...och just nu går jag mest omkring med ett lyckligt flin på läpparna. Känner mig avslappnad, trygg och glad. Har dessutom en hel del tillförsikt och framtidstro. Känner mig nyfiken och förväntansfull. Känner mig helt och hållet mig själv. På god väg från bra till fantastiskt...

Samtidigt känner jag mig väldigt ödmjuk. Och tacksam. För jag vet hur det kan vara så här års. Jul, familjens högtid. Barnens högtid. Nyår, önskenatt... År som har gått utan att önskningar har uppfyllts. Nytt år med nya önskningar. Ovisshet. Nyårsskålar. Nyårspussar. Längtan. Jag tänker på vännen som inte får vara delaktig och hjälpa till och stötta den som hon inget hellre vill än att vara närmast. Jag tänker på vännen som inte fick den julklapp hon önskat i så många år, hon som helst bara ville ställa in hela julen. Jag tänker på vännen som mitt i julfirandet, omgiven av släkt och vänner, kände ensamhet och helst ville lyfta och sväva bort i snöret på en drake.

Men jag fortsätter tacksamt att le...

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Karen Blixen

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble

Grumpy girl

2011-12-19T20:17:00.000+01:00

Jag har tappat bort mitt block... Mitt block med alla små frön till tankar om viktiga saker jag någon dag när jag får tid och lust ska blogga om. Mitt block med listor på allt ifrån vilka CD-skivor jag vill köpa, till vem jag har kvar att skicka julkort till och vad jag borde göra imorgon, till helgen och till jul...

27 dagar i månaden skulle jag inte bry mig särskilt mycket om det, utan bara rycka på axlarna och tänka att det dyker väl upp någonstans, så småningom. Det kan ju inte bara ha försvunnit. Även om jag har letat överallt.

Men idag är inte en sådan dag. Idag är en av de andra tre dagarna i månaden, de som dyker upp helt från ingenstans, trots att jag vet att de dyker upp varje månad och borde vara beredd. Dagar när jag är lättrörd, lättirriterad och sentimental. Dagar då jag är osäker, överkänslig och tvivlar på allt och mina känselspröt ger utslag för sådant som kanske inte ens är verkligt. Dagar då minsta lilla småsak har förmågan att få mig att vilja gråta. Idag har jag dessutom sovit för lite. Så idag är inte blocket en småsak och inte är alla andra småsaker det heller.

Då ringer en vän som verkligen har anledning att vara ledsen och känna sig utanför och vilsen och jag känner mig fånig som är ur gängorna för en löjlig liten småsak. Men det är det som är grejen med de där dagarna, att känslan sitter kvar ändå, fast jag vet vad den beror på och vet att den är dum och onödig.

Jag resignerar. Gör popcorn till middag, går och drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att imorgon är en ny dag.

Tankar om sorg

2011-12-11T20:52:00.001+01:00

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.

Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa.

Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek.

Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden.

Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa...

Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans "Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):

Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.

Bo Setterlind

Att våga välja. Med vilja.

2011-12-06T21:46:00.001+01:00

Jag har pratat mycket om vilja. Men det är förstås inte alltid så enkelt att veta vad man vill... Vilken väg man ska välja... Det sägs att en duktig företagsledare är en som kan ta beslut. Även om det i backspegeln inte alltid blir rätt beslut, så är det bättre än inget beslut. Men för att välja måste det finnas vilja. Och att inte välja är också ett val...

Ibland tror jag att det finns för många möjligheter, för många val, för många stigar att slå in på. Så många val att vi antingen inte väljer alls eller att vi kanske väljer, men inte med vilja står bakom det valet fullt ut. Är vi kanske till och med rädda för att välja?

Jag tror inte att det är helt ovanligt att vi väljer en stig, sedan när vi bara har gått en liten bit in på den, så börjar vi tänka på alla andra stigar som finns och kanske går tillbaka eller viker av och tar en annan, innan vi vet vart den stig vi slog in på från början verkligen leder.

Jag tror att vi måste våga välja stig. Och jag tror att vi måste försöka följa den stig vi väljer lite längre. Över nästa rot. Runt nästa sten. Bakom nästa krök. Kanske är många stigar lite mossiga och småtrista till en början. Men om vi direkt börjar backa tillbaka eller viker av redan innan vi har kommit förbi den punkten finns risken att vi springer vilse i en labyrint av stigar och inte ser skogen för alla träd. Eller att vi blir så förvirrade att vi till slut inte ids gå vidare utan bara slår oss ner på en stubbe och sitter där och dricker vin tills det börjar växa mossa på oss.

Att inte våga välja stig, utan att trampa runt-runt på för många stigar samtidigt tror jag ofta leder till att vi aldrig kommer tillräckligt långt på någon stig för att komma förbi den där kröken, och därmed missar både stigens själ och målet dit den leder...

Jag har själv både irrat runt i labyrinten och satt mig och vilat på stubbar. Det är på sätt och vis lätt att göra så. Men det är inte riktigt jag. Jag tror mer på att våga välja väg och med vilja följa den en lite längre bit. Lära känna den. Se vart den leder. Kanske smalnar den av allt mer tills det inte längre går att ta sig fram. Då, men först då, kan jag vända tillbaka. Kanske delar den sig i ett vägskäl. Då, men först då, måste jag ta ställning till vilken väg jag vandra vidare. Kanske öppnar den sig i en vacker glänta. Kanske leder den bara vidare och vidare, allt djupare in i i skogen och avslöjar nya vackra platser bakom varje krök...

Jag tror att så länge vi inte verkligen helhjärtat och hundraprocentigt ägnar oss åt vår vandring på just den stigen vi har slagit in på, så kommer vi aldrig att upptäcka dess hemligheter och vad den har att erbjuda som de andra stigarna saknar. Vi kommer aldrig förbi kröken, till gläntan i skogen där vi får en skymt av himlen. Vi kommer aldrig fram till ängen där vi kan vila och vara oss själva.

Min syster Skräppan var otroligt bra på liknelser. Jag är inte alls lika bra på det, men jag tror att alla förstår att det inte bara är träd jag pratar om.

"Ta första steget med tillit. Du behöver inte se hela trappan, bara ta det första steget." Dr. Martin Luther King Jr.

"You must train your intuition - you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide." Ingrid Bergman

Love is always open arms

2011-12-04T18:40:00.001+01:00

Jag har ett ex som jag ofta träffar på ute i vimlet. Jag tycker väldigt mycket om honom och önskar honom det bästa. Men vi befinner oss på olika ställen i livet och vårt förhållande rann ut i sanden innan det knappt ens hade börjat. Varje gång vi ses uttrycker han dock sin uppskattning över att jag aldrig ställde några krav på honom. Det är intressant tycker jag, för det är för mig ganska självklart att inte ställa krav på en annan människa... (Möjligen att det kan vara nödvändigt om man är chef eller förälder, men jag tror egentligen alltid att frivilliga beteenden är att föredra framför krav eller tvång).

Jag har inga barn, men jag har hund. Jag är långt ifrån världens bästa tränare, men jag har mina åsikter om hundträning. Jag tror på klickerträning för att jag tror på tankarna bakom metoden - hunden ska erbjuda beteenden frivilligt och om du belönar hunden när den gör saker som du tycker om, så kommer den snart att ofta göra saker som du tycker om. I mina ögon är det inte så annorlunda med människor.

Jag vill träffa någon som vill vara med mig för att han vill vara det. Inte för att jag vill det. Jag kan ge uttryck för en önskan om att vi ska träffas igen, för att vi ska höras av varje dag, att vi ska ses varje vecka, om att han ska följa med mig på söndagmiddag hos mina föräldrar eller vad det än må vara. Men jag vill att han ska vilja göra det för att han bryr sig om mig och vill göra mig glad, inte för att jag vill eller för att jag kräver det av honom.

För en tid sedan träffade jag via en vän på en man ute på krogen. En väldigt konstig start vände till ett möte som väckte intresse och gav mersmak. I slutet av kvällen ville han ha mitt nummer och fick det. Dagen därpå fick jag veta att min vän själv var lite intresserad av honom och hennes reaktion fick mig att känna mig lite skamsen och illa till mods. Sedan dess har jag dock funderat på hur jag skulle ha reagerat om situationen varit den omvända. Hade jag berättat för någon att jag var intresserad, så hade det nog varit för honom, inte för henne. Men förmodligen hade jag bara önskat dem lycka till.

För jag vill träffa någon som vill träffa mig och inte någon annan. Mitt ex ville eller vågade inte välja mig. Vill du inte vara med mig? Då vill jag inte vara med dig heller. Vill du fånga mitt intresse? Visa mig att du vill. Viljan är min religion. Vi kan önska att en annan människa ska vilja samma sak som oss och vi kan ge uttryck för den önskan. Men vi kan aldrig kräva det. För jag tror att krav kväver. Jag tror som Buscaglia säger att "Love is always open arms. If you close your arms about love you will find that you are left holding only yourself".

"Paradisfågeln slår sig bara ner på den hand som inte griper efter den." John Berry

"Ingen mänsklig varelse kan ge order om kärlek." George Sand

"En handling som hämmar är inte kärlek. Kärlek är kärlek bara när den befriar." Leo Buscaglia

You may say I'm a dreamer

2011-12-02T21:03:00.001+01:00

Jag drömde en underbar dröm i natt. En riktig feelgood-dröm. Den förde med sig en känsla som stannade kvar i mig hela förmiddagen. Jag vet var den kom ifrån. Och jag tror på den. Den är en del av mig. Kanske, förhoppningsvis, är den min framtid. För jag har en dröm... (till och med flera).

Jag är född i fiskarnas stjärntecken och det sägs att fiskar är trogna, lojala, fantasifulla, känsliga, sårbara, småförvirrade, lyhörda och anpassningsbara. Fiskar är också drömmare som lever lite i det blå och som ihärdigt fortsätter att söka efter sann kärlek, trots krossade drömmar och många tårar. De som känner mig väl vet att allt det där låter väldigt, väldigt mycket som jag. Det är nästan löjligt hur mycket jag det är...

Och jag tror på stjärnor. Jag tror på änglar. Jag tror på kärlek. I belive in Mysteries. Jag ÄR en drömmare. Men jag är också realist. Och har ni följt min blogg vet ni att jag inte någonstans tror att vår väg bestäms av stjärnorna. Eller för den delen av ödet. Jag skrattar horoskopen i ansiktet. Jag går under stegar. Jag lägger nycklar på bord. Jag är inte vidskeplig för fem öre. Men... det hindrar mig inte från att på skoj tolka vita katter som korsar min väg, som JAG vill. Det hindrar mig inte ifrån att tro på mysterier. Livets mysterier. Under. Det hindrar mig inte ifrån att drömma...

Jag har inte glömt bort hur man drömmer. Jag håller med min husgud, Leo Buscaglia, om att "Jag bryr mig om det som finns bortanför. Det finns så mycket som vi inte ser, som vi inte rör vid, som vi inte känner, som vi inte förstår. (...) Öppna dörren ibland och se hur mycket som finns utanför. Dagens dröm är morgondagens verklighet."

Fånga dagen är bra. Men glöm inte bort att drömma.... Godnatt vänner och dröm sött. Det ska jag göra...

Jag tror, jag tror på sol igen

2011-11-30T21:57:00.001+01:00

Nu, när tusen små stjärnor tindrar på fönsterbänken
och Jesusbarnet sover tryggt på mossan i sin julkrubba,
är det som om hela tillvaron med ens är ljusare och mjukare...

En vit katt korsade min väg.
Det betyder förmodligen att den var på väg någonstans.
Jag tror inte på svarta katter. Jag tror inte på mörka fjärilar.
Jag tror på vita katter. Jag tror på gula fjärilar.
Jag tror på ljus. Men också på mörker.
"Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är".

Jag tror, jag tror på sommaren.
Jag tror, jag tror på sol igen.
Jag tror, jag tror på kärleken.
Jag tror, jag tror på vänskapen.
Jag tror, jag tror på blodsbanden.
Jag tror på älvor.
Jag tror på troll.
Jag tror på änglar. Särskilt en.
För ett år sedan tvivlade jag.
Idag tror jag.

Vem ska trösta Knyttet?

Kanske du och jag vem vet...
Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän
och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.
Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,
då går vi ut på stranden för att se på skymningen,

och jag har "nåt" att säga dig:
Glöm bort hur svårt det var,
med ensamhet och rädsla, allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.
(Tove Jansson)

Om dagarna var längre

2011-11-22T21:19:00.001+01:00

Nu, när dagarna är korta och mörkret desto längre,
är det som om tiden tycks gå snabbare och aldrig räcka till.

Nu, när löven fallit platt på marken och inga flingor ännu lyser upp,
ligger grådimma över dagen och svart asfalt flyter in i femsnårsmörker.

Nu, innan pappersstjärnor och pysselflit lyser upp vart fönster, drar både ork och lust sin sista suck långt innan eftermiddagen ens har börjat.

Om dagarna varit längre...
Om ljuset stannat en stund till...
Om stjärnorna lyst lite klarare...
Om helgerna inte tagit slut så fort...

...skulle jag ta med Elsa på längre promenader.
...skulle jag åka på utflykt med kameran runt halsen.
...skulle jag springa oftare på mjuka lövtäckta stigar.
...skulle jag ligga i soffan och läsa en bok.
...skulle jag baka egna pepparkakor.
...skulle jag laga en söndagsstek och bjuda en vän.
...skulle jag läsa mormors brev.
...skulle jag ägna mer tid åt den här texten och andra, utan att skynda i säng och drömma att jag kör bil men varken kan styra eller bromsa...

Winds of change

2011-11-17T21:20:00.001+01:00

Är hemma och mellanlandar ett par timmar innan nästa resa. Jag ska till Stockholm över helgen för att fira ett bröllop. Min vän som har gift sig, lärde jag känna för drygt fyra år sedan, faktiskt genom den här bloggen. Vi hade då båda fått mattan, med allt vi trodde och hoppades på, bokstavligen bortryckt under fötterna på oss och befann oss i samma kaosartade, maktlösa förtvivlan. Jag fann tröst i hennes tankar och jag tror att hon kände igen sig i mina.

Mycket har hänt sedan dess. Hon har blivit sambo, fått barn och gift sig. Jag har flyttat hem till Göteborg, fått nytt jobb, förlorat en syster, fått nya vänner. Och livet är numera mer harmoniskt för oss båda. Vi bor nu i olika städer och lever olika liv och ses inte lika ofta längre. Men när vi väl ses och pratar om allt mellan himmel och jord, så har hon alltid något klokt att säga. Hon får mig alltid att se saker med andra ögon, ur en annan vinkel, på ett bättre sätt. Och möten med henne, både i bloggvärlden och i verkligheten, berikar alltid. Jag är stolt över att ha blivit bjuden på hennes bröllopsfest.

Men, resor till Stockholm, oavsett syfte, får mig alltid att känna mig lite vemodig och sårbar. Resor till Stockholm är resor till det förflutna. Varje kullersten, varje T-banestation, varje parkbänk och varje gatukrök har sina minnen. Jag är tillfällig besökare i en stad som under åtta år var mitt hem. Åtta händelserika år. 2x4 års förhållanden. År av minnen. År av starka känslor. År av kärlek.

Jag saknar känslorna. Det var längesedan de var stora och starka. Det känns nog i ärlighetens namn som det har hänt lite för lite på sista tiden. Jag behöver stora känslor. Jag behöver bli omskakad. Jag behöver förändring, åtminstone på något plan. Jag har varit på samma jobb i tre år. Jag har varit singel i fyra år. Bott på samma ställe i fyra år. Jag har inte varit på en enda dejt sedan S och det är ett halvår sedan. Gäsp...

Det är dags för förändring. Det är dags för att göra något annorlunda...

Vad är det för dag idag?

2011-11-16T17:40:00.001+01:00

Ikväll är jag i Hamburg. Jag har varit på en asiatisk restaurang som serverade både japansk sushi, vietnamesiska vårrullar, koreansk kimchi och kinesiska dumplings. Jag har åkt med en tysk taxichaufför som struntade i både bilbälte, hastighetsbegränsningar, fartkameror (scheisse!) och alla trafikregler som överhuvudtaget existerar. Idag är det Trafikoffrens dag...

Det är också Internationella dagen för tolerans. Det är fint tycker jag. Även om jag någonstans kan tycka att alla dagar borde vara dagar för tolerans. Det är även Internationella KOL-dagen. Det finns dagar för allt.

Jag kan se det fina i dagar som Kramens dag, ett perfekt tillfälle att kramas mer; Världsdagen för de sjuka, en dag för alla de som bara har en önskan - att bli frisk; Gamla vänners dag; Kärlekens dag; Dagen för världsomfattande rättvisa; internationella dagen mot homofobi och Chokladens dag (och några till...).

Men jag undrar lite över poängen med Världsdagen för TV? Software freedom day? Fluortantens dag? Armbandskockans dag? Porslinets? Kebabens? Falukorvens? Bilens? Dansbandens? Eller... Grapefruktens dag???

I söndags var det fars dag. Jag bjöd min pappa på bakelser. Det muttrades lite över att mina systrar inte hade kom ihåg dagen, men sedan ringde de förstås, en efter en. Jag har skrivit om min pappa tidigare. Han är en bra pappa.

En del har ingen pappa alls. Och vissa har kanske mindre bra pappor. Frånvarande pappor. Deprimerade pappor. Alltid-på-jobbet-pappor. Otrogna pappor. Själviska pappor. Missbrukar-pappor. Vissa har stand-in-pappor eller plast-pappor. Oavsett vad man har för pappa, eller mamma, så tror jag att det är viktigt att kunna förlåta dem. Även om de inte gjorde allting rätt så gjorde de troligtvis det bästa de kunde. Jag har svårt att tro att någon mentalt frisk förälder avsiktligt av ren illvilja skulle skada sitt barn. Sen blir det nog skador ibland ändå... Men, "Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd" (Buddha).

Själv är jag inte mamma, så jag blir inte uppmärksammad på mors dag. Jag har ingen käresta, så jag blir inte firad på Alla Hjärtans dag. Men, nog är det väl ännu bättre att bli ihågkommen, uppmärksammad och firad sådär bara närsomhelst, utan att det är en speciell dag...? Visst är det lite bättre att få en semla vilken annan dag som helst, än just fettisdagen? Visst är det lite bättre att få blommor vilken annan dag som helst, än just Alla Hjärtans dag? Visst är det lite bättre att få en present vilken annan dag som helst, än just på födelsedagen?

Vilken dag som helst är bra för att visa tolerans och kärlek, komma ihåg en vän eller uppmärksamma mor och far. Alla dagar är bra. Det finns dagar för allt...

Idag är dagen för att höra av mig till vännen P, som jag har tänkt så länge. Idag är också dagen för ett extra sms till S, som opererades idag. Imorgon är det filosofidagen och då ska jag filosofera vidare...

(Vill du läsa mer om knasiga dagar - läs här)

Allegria!

2011-11-14T19:22:00.001+01:00

Jag har varit sjukskriven i två veckor. Det hade kunnat innebära massor av tid att skriva, men anledningen till sjukskrivningen är att jag har opererat mitt finger, så - högerhanden högt, inte köra bil och inte knacka på nåt tangentbord. Men, jag har istället vilat upp mig, sovit längre, gått längre promenader än vanligt i det vackra höstvädret, hunnit läsa böcker, träffa vänner och fått gjort en del saker som har stått länge på att-göra-listan. Och jag är glad över att det inte var nåt värre än en obrukbar högerhand jag råkade ut för. Det har på sin höjd varit lite irriterande att inte kunna skriva, inte kunna hyvla ost och att behöva använda "fel hand" på toaletten.

Jag har till och med varit på fest. För vinglaset går ju att hålla i vänsterhanden. Festen började med att jag fick ett helt glas rödvin över halva min ljusgrå klänning. Dumt att stå och mingla med ett rödvinsglas bland 800 andra festglada människor. Men, snabbt agerande med mycket varmt vatten, tvål och en våtservett för fläckborttagning på slipsar (tack!), en stunds "miss wet dress" och av vinet syns inte ett spår. Allegria!

På min glöggfest förra året råkade min vän S nya pojkvän, som var med för första gången, lyfta sitt rödvinsglas precis samtidigt som en annan kille skulle sätta sig i soffan. Den gången blev det rödvin i hela soffan och på hela den nya vita mattan. Kompisens nya pojkvän var otroligt ångerfull och kände sig nog väldigt dum. Men, mattan blev som ny igen och i soffan finns det bara en svag rodnad kvar, som påminner om en rolig fest. Allegria!

Jag är också en spillkråka av stora mått och nästa gång är det jag som spiller (jag tappade faktiskt ett helt glas rödvin på en fest i somras, men det hamnade bara på ett golv och resulterade i ett skärsår på mitt eget knä). Men det var ju bara ett knä. Det var ju bara en klänning. Det var ju bara en soffa. Det är ju bara ett finger. Det är ju sällan någon som kastar rödvin på någon annan med vilje. Så varför ödsla energi på att bli arg eller ledsen över en liten olyckshändelse. Jag håller med Leo Buscaglia om att lite spill bara ger ytterligare färg till kvällen och att vi borde anamma italienarnas uttryck när någon spiller vin: Allergia! Glädje!

Bättre att lägga energin att bli arg, ledsen och upprörd på sådant som verkligen betyder något. Som pojkvännen som spillde vin i min soffa som nu har lämnat min vän S med hjärtesorg för ett krig. Eller jobbet som tycks viktigare än förhållandet för kärlekarna till två andra vänner S. Eller cancern som tog min syster alldeles för tidigt. Cancern som tog mitt ex frus syster alldeles för tidigt.

Både och...

2011-11-06T22:10:00.000+01:00

Tidig fredagkväll. Jag går en sväng till den gränslöst populära, stora och mingelvänliga baren med gratis soppa, fredagssorl och munter pianomusik. Stället där jag i den långa baren under den lila belysningen, nästan alltid träffar på någon jag känner.

Och jag möts som vanligt av många bekanta ansikten. Hälsar både på vänner som jag inte har sett på länge och vänner jag pratade med senast igår. En vän som troligen har läst mitt senaste blogginlägg uttrycker en viss oro och ser närmast lättad ut över att jag verkar glad ikväll. En annan vän, som förmodligen aldrig läser vare sig min eller någon annans blogg säger: "du ser alltid så glad ut, det gillar jag". Jag träffar han som var, han som aldrig blev, han som kanske kunde ha blivit och han som skulle kunna bli... Jag kramar om, tar i hand, byter några ord, men hinner tyvärr inte prata ordentligt med alla. Jag stannar inte så länge den här fredagen, tittar bara in en liten stund, på tillfälligt besök, innan kvällens konsert med Heather Nova.

Inte stanna? Stanna. Gå redan? Gå inte. Konsert? Heather, vem? De flesta höjer på ögonbrynen och ser frågande ut. Ingen vet vem hon är. Heather Nova.

Men, jag lämnar vännerna i värmen och går på höga klackar ut i mörkret, mot ett ännu ganska folktomt Trädgårn. Där väntar Anjo och Lilla J, lika förväntansfulla som jag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha två vänner i min närhet som har samma passion för musiken som jag själv (kanske till och med ännu större...). Två vänner som också berörs extra mycket av vissa röster. Två vänner som inte heller bara lyssnar på melodin, utan minst lika mycket på texten. Två vänner som också upplever musiken med alla sinnen.

Lokalen fylls sakta på efter hand, men det blir inte i närheten av så trångt som i baren jag lämnade... Heather och hennes musiker äntrar scenen och sorlet tystnar. Den svarta gitarren är så stor och hon är så liten, blond och späd. Men hennes säregna röst och hennes mörka ögon sjunger sig in i min själ.

Att gå på konsert får mig att känna mig så levande. Musiken är som en spruta med ren lycka som går rakt ut i mitt blodomlopp. Gitarriffen får mig att vibrera. Cellons utdragna stråkljud ger mig gåshud och trummor och bas dunkar i samma takt som mitt hjärta. Rösten och orden går rakt in i mitt hjärta och väcker så mycket känslor.

Att gå på konsert är så nära eufori jag kan komma utan att känna hud mot hud.

Heathers röst är så vacker att det nästan gör ont. Många av låttexterna är mörka, melankoliska, vemodiga, desperat och outsägligt sorgsna... How can something so sad make me so happy?

Jag var inne på det redan i mitt förra blogginlägg, med Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är." Happy - sad. Sad - happy. Det är bara två sidor av samma mynt. Myntet som är livet. Myntet som är jag. Jag är svartaste svart och vitaste vitt. Jag är full fart framåt och så stilla, så långsamt... Jag är yin och yang. Jag är högklackat och vandrarkängor. Jag är naturvetenskap och humaniora. Språk och siffror. Himmel och hav. Romcom och socialrealism. Jag är både och, ibland mer, ibland mindre, men sällan antingen eller. Sällan svart eller vitt. Däremot, svart och vitt. Ibland grått. Men i synnerhet, både ljus och mörker.

För att fullt ut kunna vara den ljusa, vita, varma, glada, nyfikna, öppna, älskande Pipperoni, måste jag ibland släppa fram den svarta, grubblande, eftertänksamma, lite sorgsna ensamvargen Pipperoni. Men bara ibland. Så var inte orolig, även om jag på bloggen ibland ger uttryck för sorg, vemod, längtan och ett visst svårmod.

Men jag är mer glädje än sorg och aldrig är det så uppenbart som efter en bra konsert. Hade jag haft någon som väntat på mig hemma då, hade jag älskat med extra intensitet...

I'm here, ear to the ground. What a feeling! Maybe an angel? Virus of the mind? It's a beautiful ride, the valley of sound lifts me to a higher ground. I'm alive - I´m on fire - burning to love - I want to walk this world, all the way, see the world like lovers do... (maybe tomorrow)

Visst finns det dagar...

2011-10-28T22:57:00.001+01:00

Visst finns det dagar, när det kan göra ont.
När allting bara skiftar i svart.

Visst finns det dagar när jag känner mig svag och bräcklig. Misslyckad och otillräcklig. Trumpen, ful och elak. Ensam och osynlig. Dagar när all ork är som bortblåst, hoppet är svagt och jag vill ge Kay Pollacks "Att välja glädje" samma behandling som Jack Nicholson ger hunden i "Livet från den ljusa sidan".

Visst finns det dagar när ett myllrande gatuliv, en dubbelledad spårvagn utan någon ledig sittplats, stimmig fredagsträngsel på en krog fylld med helgglada människor, närmare 300 vänner på Facebook och 52.811 singlar online på en nätdejtingsajt bara får mig att känna mig än mer ensam. Dagar då jag hellre väljer att aktivt söka ensamheten.

Dagar när jag känner mig som ett gammalt ruggigt, fult och förvuxet troll och får en aldrig så liten tagg i hjärtat av nästa, och nästa, och nästa singelkille i min egen ålder och ett par år äldre som vill träffa tjejer 23-35. Dagar när min vän Anjos klockrena inlägg om en full dejtingcoachs samlade råd och pepp känns alltför sant. Dagar när jag undrar om det alltid ska vara hunden på katten och katten på råttan och råttan på repet. Dagar när jag undrar om jag är rubbad som inte helt enkelt bara kan lyckas bli kär i någon som blir kär i mig...

Visst finns det dagar när jag kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. När jag springer runt, runt, runt i hamsterhjulet och ständigt känner mig otillräcklig. När jag svajar likt en gammal öststatsoxe under tyngden av alla måsten och borden jag släpar efter mig. När jag känner mig förlamad av trötthet och bara vill lägga mig ner och blunda och strunta i allt, och vila huvudet i någons knä...

Nog finns det dagar när jag känner att jag inte alls är där jag önskar att jag hade varit, vare sig privat eller i arbetslivet. När jag ifrågasätter mitt liv och alla mina val. När jag ifrågasätter allt, bara för ifrågasättandets skull... Dagar när det är svårt att se skogen för alla träd. Dagar när gråa moln skymmer de rosa och det är svårt att inte släppa taget om dröm-drakens snöre. Dagar när jag önskar mig långt, långt bort, många, långa sidor in i min älsklingssaga. Dagar när jag önskar mig ett annat liv. Ett enklare liv. Ett långsammare liv. Ett liv med mer tid att gå, att stå, att vara. Mer tid att skriva, att läsa, att lyssna, att höra, att lukta, att röra. Att betrakta, att reflektera. Att se. Att bli sedd.

Ibland finns det till och med dagar när jag desperat önskar mig tillbaka till en enda dag i ett förflutet liv. En dag på en gård på landet. En biltur. En cykeltur. En ridtur. En dag med tro på en gemensam framtid, med tro på gemensamma drömmar. En dag av att behöva och vara behövd. En dag där jag åter får uppleva känslan av att vara fullkomligt nöjd, precis som det är. En dag på rosa moln. En dag i ett luftslott. Men bara en dag...

Det är sådana dagar jag längtar efter äkta närhet. Det är sådana dagar som mitt hjärta svämmar över av kärlek till den enda varelsen i min närhet som alltid lyssnar och alltid förstår. Hon som ligger ihoprullad på fårskinnet på soffan och sover. Hon som behöver mig och får mig att känna mig behövd. Hon som alltid finns där. Oavsett vilken sorts dag det är.

Som tur är, är dessa dagar ganska sällsynta. De är också mindre förekommande och kortare nu, än när jag var yngre och jag vet ibland delvis var de kommer ifrån. Men, även om det kanske inte alltid är så tydligt utåt, så har jag alltid varit, är, och kommer nog alltid att förbli en upp-och-ner människa. Kanske är det därför jag inte har något behov av att åka berg-och-dal-banor på Liseberg? Men hellre höga toppar och djupa dalar än ett platt och enformigt landskap.

"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Erik Blomberg

Rosie Thomas – Have You Seen My Love?

Min pappa

2011-10-27T20:51:00.002+01:00

Idag fyller min pappa 90 år!

Det ska förstås firas i helgen, för i min familj tycker vi om att fira.

Jag har kanske inte haft den allra närmsta relationen med min pappa - han hade ju redan fyllt 50 år när jag föddes - och vi har ibland ganska olika åsikter om saker och ting. Men, jag är ändå stolt över min pappa. Han har många egenskaper som jag beundrar. För mig är pappa:

Glädje. Han har nära till skratt och det finns många fotografier där han ler med hela ansiktet och hans ögon glittrar av skratt. Han har alltid gillat att ställa till med fest och han tycker om att dansa. När jag var liten och var med på ett hörn på mammas och pappas fester såg jag alltid fram emot "min" dans med pappa. För han dansade alltid med mig.

Vitalitet. Min pappa har alltid varit alert och energisk och han har alltid framstått som yngre än sin verkliga ålder. Fram till för ett år sedan spelade han fortfarande tennis flera gånger i veckan. Fram till för knappt fem år sedan reste han och mamma till de mest avlägsna hörn av värden - den sista långresan gick till Nicaragua. Tack vare dem har jag också fått se många avlägsna hörn av världen och de reser fortfarande, om än inte lika långt.

Engagemang. För knappt en månad sedan gick pappa i pension på riktigt. Fram till dess har han jobbat - för han har tyckt att det har varit roligt. Han har alltid varit engagerad i det han har gjort, både när det gäller jobb och fritid. Han har varit aktiv i Aeroklubben, Vinga Vänner och andra föreningar. Ofta som revisor eller kassör, men inte sällan i festkommittén. Han har flugit målflyg och brandflyg och han vinkade alltid med vingarna när han flög över vårt hus. Ibland kastade han till och med ner blommor och presenter.

Ansvarskänsla. Är det något som pappa har försökt lära mig, så är det att ta ansvar. Att ta ansvar för mina egna skolresultat. Att ta ansvar för mina egna inkomster och utgifter. I många år önskade jag mig en egen häst. När jag var 12 år fick jag låna 10.000 kr av pappa för att köpa en ponny. Vi skrev ett skuldebrev och när hästen såldes betalade jag tillbaka vartenda öre. Men vinsten fick jag behålla. :)

Stort hjärta. Men framför allt så har min pappa, även om han ibland kan verka lite kantig, trubbig, sur och vresig, innerst inne världens största hjärta. Jag fick alltid smaka av chokladbjörnarna han hade gömt i garderoben på sitt kontor, även om det inte var lördag. Han har alltid ställt upp och hämtat mig sena kvällar i mörkret, hellre än att jag skulle ta bussen. Han har alltid ställt upp om jag har behövt låna pengar. Han besökte min syster varje dag när hon tidigt blev inlagd på sjukhus när hon väntade barn. Han köper alltid gula rosor till mamma på deras bröllopsdag, 58 år i år.

Grattis pappa!

"Det viktigaste en far kan göra för sina barn är att älska deras mor." Theodore M Hesburgh

"Vet ni vad era föräldrar gjorde? Det bästa de kunde. Det bästa de kunde tänka ut, det enda, i många fall, som det kunde tänka ut. Ingen mentalt frisk person har avsiktligt tagit sig för att skada sitt barn." Leo Buscaglia

Bakom varje nick finns en själ...

2011-10-22T23:01:00.002+01:00

Lördagkväll i hemmets lugna vrå. Tända ljus, en kopp te, ett glas Ardbeg, Rosie Thomas på Spotify och Paul Austers "Sunset Park" på soffbordet bredvid mig. Ett tryck på II-knappen, en välbehövlig mikro-paus, en stund att andas och kontemplera. Jag fick förfrågan om att följa med ut på fest, men hade varken ork eller lust ikväll. Emellanåt är det fantastiskt skönt med en kväll i bara mitt eget sällskap. Även om jag vanligtvis brukar hänga på, lust eller inte. Lusten brukar allt som oftast infinna sig under kvällens gång, även om den inte alltid finns där från början, och Heffaklumparna kommer ju inte bara och knackar på min dörr.

Men, det finns uppenbarligen fler än jag som är hemma en lördagkväll. Heffaklumparna är online. Närmare bestämt är 52.811 personer online, på Match, just nu, denna lördagkväll. För trots min något skeptiska inställning till nätdejtingsajternas endimensionella värld registrerade jag mig på nytt för ett tag sedan. 52.811 personer kan ju inte vara helt ute och cykla? En viss möjlighet att träffa rätt måste det ju finnas, och alla möjligheter att träffa någon är ju bra. (Jag är även öppen för blind-dates ;)) Ibland blir det inte helt rätt, men det kanske ligger något i att man måste kyssa många grodor innan man träffar sin prins. Kanske räcker det inte heller med att kyssa en groda en gång för att veta om han verkligen är en prins?

För jag tror att det finns ytterligare några nackdelar med nätdejting förutom att det är minst lika ytligt som på krogen och att en profil ger en allt för platt bild av en människa:

Det är mycket snack och lite hockey. Själv har jag varit medlem i över en månad och inte varit på en enda dejt. Till stor del mitt eget fel, men generellt är det mycket spanande och lite action.
Det är för stor åldersfixering. När jag träffar någon i verkligheten är inte åldern det första jag tänker på, men på nätet sorteras man många gånger bort direkt, för att man är ett år för ung, eller ett år för gammal... Det vore bättre om man kunde ange åldersspann tycker jag.
Jag tror att man undermedvetet letar efter någon som liknar en själv - liknande bakgrund, samma värderingar, liknande intressen, utbildning osv. Det har hänt mig ett par gånger att jag har känt att jag har gått ut och dejtat mig själv. Och hur intressant är det? Självklart är det bra med några gemensamma nämnare, men det är ju det där som är olikt en själv som verkligen intresserar och attraherar. Åtminstone är det så för mig.
När man väl träffas, så tror många att blixten ska slå ner på en gång, eller åtminstone på andra dejten. Någon gnista måste kanske finnas där, men huvudsaken är väl att det finns någon sorts intresse och att man har något att prata om och trivs i den andres sällskap. Det kanske inte är ens livs kärlek, men det kan visa sig bli en vän för livet.

En vän till mig, som är en kvinnlig reinkarnation av Uppfinnar-Jocke och har många potentiella storsäljande uppfinningar på lager, kom på idén att man skulle ha rekommendationer på dejtingsajterna, som man har på Linkedin. Kanske en rekommendation från en god vän, en från mamma, en från ett gammalt ex. Det är en intressant idé tycker jag.

Men bakom varje nick finns en själ, skrev en av mina blogg-vänner så klokt en gång, och till syvende och sist handlar det förstås om möten mellan människor. Det är väl därför alla 52.811 är där. För att träffa någon. Någon att somna bredvid, någon att vakna bredvid. I verkligheten.

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble

Teitur – One And Only

Finaste Äppelkvist

2011-10-19T21:56:00.000+01:00

I måndags träffade jag min allra, allra äldsta barndomsvän. Jag kanske inte alltid har visat henne den uppskattning som hon har förtjänat, så här kommer en liten mitt-i-livet-hyllning till henne, Äppelkvist (min äldsta syster kallade oss för Äppelkvist och Päronkvist).

Äppelkvist och jag bodde grannar från att vi var 2 år ända tills vi flyttade hemifrån. När vi var riktigt små var vi bästa vänner och satt varje helg tillsammans iklädda röda velouroveraller framför TV:n i 70-talets version av Fatboy (vad kallades de egentligen?) och såg på Familjen Macahan och delade lördagsgodis.

Vi fortsatte att umgås ganska intensivt under de tidiga skolåren, men skaffade oss sedan lite olika intressen. När hon började intressera sig för tennis och segling, var jag hang-around i stallet. När hon skaffade trimmad moppe, red jag omkring på min havremoppe. När hon fick sin första bil, en vit Golf Gti, och skaffade pojkvän, så pussade jag fortfarande på hästmular.

På senare år har vi inte setts så ofta, men vi har alltid hållit kontakten, till stor del tack vare henne. Och hon har alltid funnits där. Ibland i centrum, ibland i periferin. Men det har alltid känts lätt och naturligt att plocka upp tråden igen. Som det mesta med Äppelkvist. Det är enkelt och självklart, utan att för den skull vara simpelt. Hon komplicerar aldrig saker i onödan (vilket jag ibland har en tendens att göra) och det känns alltid otvunget att umgås med henne. Varje gång jag har pratat med eller träffat henne känner jag mig harmonisk och lätt till sinnes och ofta tänker jag - men så är det ju, varför har jag inte sett det förut, så ska jag ju göra, så ska jag tänka.

Äppelkvist har också alltid accepterat mig precis för den jag är. Hon har alltid lyssnat och givit sin syn på saker och ting, men hon har aldrig försökt ändra på mig. Hon har aldrig ställt krav. Hon är ärlig och rakryggad och inte rädd för att säga vad hon tycker, men hon har aldrig, aldrig, (inte ens i tonåren) dömt mig eller något jag har tyckt, sagt eller gjort. Det är ganska unikt.

I min dagbok i november 1988 skrev jag: " - Det är bättre att tända ett litet ljus än att förbanna mörkret - Äppelkvist är bra på det och jag jobbar på att bli det. Hon är bra på att göra det bästa av alla situationer, på att ta fram de goda sidorna hos människor och på att inte jämt klaga på och kritisera allt och alla." Det stämmer fortfarande.

Det finns ett citat om vänskap av Lasse Hallström, sagt till vännen Brasse Brännström som jag tycker mycket om och som jag tycker stämmer väl på min och Äppelkvists vänskap:
"Vänskap, det är att kunna umgås utan krav, att kunna vara sig själv och att kunna anförtro sig. Den liknar kärlek, men är helare och fullare. Den tål avstånd, hopp i tiden och den sätter igång fastän det varit ett avbrott på ett år."

Jag uppskattar verkligen din vänskap Äppelkvist, och jag ska försöka att bli bättre på att höra av mig... och jag hoppas att du vill fortsätta att dela ditt lördagsgodis med mig i många år till!

First impressions last?

2011-10-15T23:15:00.001+01:00

"You never get a second chance to make a first impression", sägs det. Och det ligger nog (tyvärr?) en hel del i det. För första intrycket av någon är ju oftast det som avgör om det blir någon chans att göra mer än just bara ett första intryck...

Jag funderar ganska ofta över mitt första intryck av en människa. Ibland är det odelat positivt, med ett genuint intresse av att lära känna mer. Ibland (men som tur är inte alls lika ofta) är det negativt och jag tänker vilken dum/trist/elak/konstig/otrevlig person. Men kanske är det bättre att ge ett dåligt första intryck än inget alls? Ibland ger en person inget intryck alls och nästa gång man ses kommer man kanske inte ens ihåg att man har träffats förut. Får man en andra chans att göra ett första intryck då?

Oavsett vilket första intryck någon ger, så har jag genom åren lärt mig att det ganska ofta kan vara rätt så missvisande. Ibland till och med helt käpprätt åt skogen. Oavsett om det gäller en anställningsintervju, en ny kollega, en dejt, någons nya respektive, eller bara någon jag träffar på en kväll på krogen, så är första intrycket inte sällan felaktigt. Ibland är det totalt fel. Ibland är det ganska bra gissat, nästan rätt. Men det är väldigt sällan - huvudet på spiken.

Första gången jag träffade min nuvarande chef, till exempel, så tyckte jag att hon verkade vara en sval, perfektionistisk, sylvass och överlägsen bitch (och jag trodde aldrig att jag skulle få jobbet). Det var helt fel. Hon är ödmjuk, varm, smart och väldigt humoristisk. Första gången jag träffade ett av mina favorit-ex tyckte jag att han var ful, illa klädd, kaxig, överlägsen och gapig. Det var också fel. För efter en tid blev han söt, fortfarande illa klädd, intelligent, underhållande och mycket, mycket charmig.

Det är lätt att döma hunden efter håren, och tyvärr låter vi nog ofta det första intrycket avgöra. Det blir aldrig någon andra dejt, någon andra intervju, något andra möte... och jag har en känsla av att vi generellt är för snabba att döma. För snabba att bestämma oss. För snabba att dra öronen åt oss. För snabba att rusa vidare. Jag tror att vi generellt är dåliga på att ge någon en andra chans till ett andra intryck... Det är lättare att bara rusa vidare.

Kanske borde vi dock även tänka lite mer på vilket första intryck vi själva ger, och vill ge. Kroppsspråk, handslag, hållning, kläder, ansiktsuttryck, blick, leende, samtalsämne, ord... Men framför allt kanske vi inte borde vara så fokuserade på nästa person, på nästa dejt, på nästa möte, på nästa steg, på alla dessa oändliga obestämda möjligheter, att vi inte ser den som för ögonblicket står framför oss. Kanske borde vi ta oss mer tid åt att verkligen se och lyssna på och tala med den vi har mittemot oss. Ta chansen att göra ett ordentligt avtryck, och ett varaktigt första intryck...

Men faktum kvarstår, vem kan egentligen få en korrekt uppfattning av något så komplext som en annan människa på fem minuter, en halvtimme, en timme? Nej, jag tror mer på det kinesiska ordspråket "Don't be over self-confident with your first impressions of pepole".

First impressions last? Kanske, men bara om vi inte kan se förbi dem och låter dem bli det bestående intrycket av någon... First impression, is not the last impression. Förhoppningsvis (och ja, jag lärde mig en läxa igår... tack!).

"Vi se först det grövsta i sanningen, nämligen sanningen själv, det viktigaste — den talande se vi betydligt senare." (Edith Södergran)

"Vi måste se upp så att vi inte ständigt bär på våra vanföreställningar och inte ser annat än fulhet. Vi filtrerar allt genom våra fördomar och ser inte det som finns. Vi ser det vi projicerar." (Leo Buscaliga)

Om heffaklumpar i minst tre dimensioner

2011-10-13T21:39:00.001+01:00

Igår var det fullmåne. "Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du och det andra är du och det tredje är du, min kära." skrev Bo Bergman. Du, du, du. D, D, D. 3D.

"3D, förkortning för tredimensionell, betecknar egenskapen att ha utsträckning i tre dimensioner (på längden, bredden och djupet)", säger Wikipedia.

Du, du, du. Vem? Jag vet inte... Jag vet bara att jag har börjat längta lite efter dig igen. Dig som jag har så mycket att säga om kvällen att jag fortsätter att prata med även om jag vet att jag halvsover och bara säger obegripligheter. Dig som jag vill somna nära, nära och vakna bredvid, likadant. Dig som jag vill sitta med längst ute på en brygga och bara höra vattnet och vinden. Dig som jag vill fara över världen med och kika ut från kanten på vår färgsprakande flygande matta. Dig som jag inte vill vara utan.

Jag har inte längtat på ett tag och därför känns det bra att längta lite nu. För jag tror fortfarande på Karen Blixens ord att "själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".

Jag har legat lågt ett tag. Inte riktigt haft lust. Inte orkat. Men nu tror jag att det snart är dags att följa Puh:s råd igen: "Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär."

Så var finns du? Min Heffaklump? Ett ställe som ofta kommer på tal när jag pratar med vänner om att fånga Heffaklumpar är nätet. Dejtingsajter. Men precis som en låt som kan vara helt enastående fantastisk live på en konsert ibland förefaller ganska platt i ett par hörlurar, tror jag detsamma gäller Heffaklumpar på nätet. Nätets nackdel är nämligen att det inte är tredimensionellt. Bilden som ges är tämligen platt. Inget kroppsspråk, ingen röst, inga rörelser, inga dofter, inga blickar, ingen mimik... Några få Heffaklumpar är lika platta live som på nätet. Men många som i endimensionell version aldrig får en chans är så mycket, mycket bättre i verkligheten...

Go on. Believe.

2011-10-07T22:57:00.004+01:00

Är nyss hemkommen från en underbar konsert med Ane Brun. Jag borde sova - är fortfarande inte helt frisk och ska upp tidigt imorgon för att åka på långhelg till Ungern med gamla Handelstjejerna. Men som alltid efter en konsert tar det en stund att varva ner... Jag känner mig glad, lugn och harmonisk, men samtidigt lite upprymd. Fylld till bredden av känslor. Som kronan på ett perfekt upphällt öl - len, lätt, bubblig, med små, små toppar och dalar, fylld av dofter, redo att blomma ut i en sensation av smaker och med ett bubblande, skrattande skum som snart kommer att lämna spår på någons överläpp...

Jag älskar att gå på konsert. Tack Lilla J för att du har hjälpt mig att återupptäcka den kärleken. Jag sitter gärna hemma i soffan och lyssnar på mina favoritlåtar när jag skriver, jag sätter ofta på stereon i bakgrunden när jag lagar mat eller städar, jag njuter av att vrida på en bra låt på full volym, trycka gasen i botten och sjunga med för full hals i bilen och jag dansar mer än gärna till de senaste hitsen på något av stadens dansgolv. Men bra musik blir nästan alltid ännu bättre live. Den får en annan, djupare dimension.

Jag tycker om det spontana, det kantiga, det lite oförutsägbara, det komplexa... Anes uttryck av barnslig förtjusning när hon sjunger en duett med José Gonzalez. Nervositeten som får henne att torka av både händer och panna på en solkig frottéhanduk innan hon ska sjunga en sång på sitt eget modersmål, på norsk dialekt. Spotlighten på pianisten som avslöjar att han samtidigt som fingrarna rör sig säkert över tangenterna nästan trillar av pianopallen i sin iver att med hela kroppen gunga med till musiken. Anes prudentliga kläder, som trots allt passar henne, särskilt i de gröna ljuseffekterna. De två trummisarna som mer ser ut som bankmän än som musiker. Den välklädda assistenten i vit skjorta och väst som assisterar bytet av gitarrer i minst varannan låt. Cellistens minimalistiska kroppsspråk och väna uppenbarelse. Ett litet, nästan ohörbart misstag... Dynamiken. Helheten.

Men framför allt är det så, att vissa röster och vissa texter tränger sig förbi alla snår, alla taggtrådar, alla osynliga murar och med en oerhörd precision direkt borrar sig rakt in i mitt hjärta. De släpper fram så mycket känslor som länge har legat i dvala långt inne i hjärtats labyrint, att det nästan får mig att bli religiös. Ane Brun. Anna Ternheim. Aimee Mann. Rosie Thomas. Sarah Bettens. Rachael Yamagata. Ray La Montagne. För att nämna några...

Ane Brun sjunger i refrängen till kärlekssången Oh love: "No, I won't believe" och låter sedan (efter en uppmaning att tatuera in det bakom örat) publiken fylla i med "Go on. Believe." Oerhört effektfullt. Oerhört känslosamt. Och faktiskt, mycket trovärdigt. Jag tror. Efter varje konsert tror jag av hela mitt hjärta på alla de känslor som finns där, men som just nu bara får utlopp under någon enstaka konsert då och då. Jag vet att de finns där. Jag tror att jag kan hitta dem igen. Jag tror att jag kan falla igen. Jag vet.

Go on. Believe.

Ane Brun – Oh Love

Vad är det bästa som kan hända...?

2011-10-04T20:54:00.004+01:00

Min bäst-bästa vän under hela skoltiden, från det jag var 7 år till jag var 19 år och ett tag till, var A. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans och jag räknar henne fortfarande som en av mina bästa vänner, trots att vi ses lite för sällan nu för tiden. Hon är gift och har tre barn - snart fyra - och vi lever väldigt olika liv. Men när vi väl ses är det nästan precis som förr, fast bättre. Men det är en annan historia...

A hade redan när vi var små en i mina ögon väldigt klok strategi för att hantera problem, som hon lärde mig. Hon kunde helt plötsligt kläcka ur sig "det är något som inte känns bra". Vad hon menade var att det var något i det undermedvetna som låg och gnagde och irriterade och hindrade henne ifrån att fullt ut ägna sig åt och njuta av det vi för stunden höll på med (som allt som oftast hade med hästar att göra). Kanske var det något som hade hänt under dagen, något som någon hade sagt, eller något som hon oroade sig för i framtiden. Tillsammans försökte vi att klura ut vad det var. Ibland var det lätt, ibland var det svårare. Men när vi väl kom på det, så pratade vi om det och kom gemensamt fram till hur hon (eller jag, om det var jag som hade den där känslan av grus i maskineriet) skulle tänka kring det för att kunna släppa det. Om det var något som redan hade hänt eller sagts så kom vi oftast fram till att det förmodligen inte var så farligt eller att det inte var så illa menat. Om det var något i framtiden så föreställde vi oss tillsammans det värsta som kunde hända, och avdramatiserade det. Sen lämnade vi det bakom oss och galopperade bokstavligen vidare.

Det fungerade alltid, varje gång... Och även om jag inte har A att diskutera det med längre, så är det en strategi som jag fortfarande ofta använder mig av. För jag tror benhårt på att trollen spricker när man drar fram dem i ljuset. Stora problem krymper ofta till små när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns.

Jag hade när jag var yngre en mycket större tendens till att vara en liten worry-wart. Då hjälpte A mig. Nu hjälper jag mig själv genom att föreställa mig det värsta som kan hända, tänka ut en liten strategi kring vad jag skulle göra då och oftast komma fram till att jag nog faktiskt klarar det värsta också, om det värsta skulle inträffa, vilket det med största sannolikhet aldrig kommer att göra. För övrigt en hemskt mycket bättre strategi än att föreställa sig det värsta som kan hända och sedan ägna sig åt att till varje pris försöka undvika att det inträffar... Nej, jag tror att det är betydligt mer kreativt att istället föreställa sig det bästa som kan hända och agera utifrån det.

"What we anticipate seldom occurs, what we least expected generally happens." /Benjamin Disraeli

"Only the unknown frightens men. But once a man has faced the unknown, that terror becomes the known." /Antoine de S:t Exupery

Och förstås, min favorit i repris:

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." /Leo Buscaglia

Jag vill inte bo i Australien

2011-10-01T08:48:00.008+01:00

September har dragit sin sista suck och dimman dansar över skorstenar och takåsar. Även om vi har haft några dagars brittsommarväder så är hösten obevekligen här. Trädens mörkgröna sensommarkostym har börjat skifta i gult och rött, gräsmattorna är långhåriga och höstäpplen lyser som stoppljus på kala grenar. Det är dags att plocka undan vita byxor, tunna, blommiga sommarklänningar och sandaletter som visar perfekt målade rosa tånaglar.

Nagellacket på tårna har redan börjat flagna och fräknarna har bleknat bort. Bilrutorna är fuktiga av dagg om morgnarna och hunden måste ha reflexväst på kvällspromenaderna. Men det är okej, för jag älskar hösten. För mig är hösten en tid för eftertanke och en tid för nyorientering.

Jag kan se tjusningen med soliga vinterdagar med nyfallen snö, tjocka halsdukar, röda kinder och varm dryck i en termos, men vinterns långa, grå och kala mörker har jag svårare att försonas med... Jag tycker om vårens skira grönska, uppvaknandet och känslan av hopp och förväntan. Jag avgudar sommarens fester, höga skratt, enkla liv och lata dagar. Men hösten och jag, vi har något speciellt.

För många år sedan bodde jag ett halvår i Australien. Jag tillbringade sommaren i Sverige, åkte ner till vår och sommar i Australien och kom hem igen till sommaren här hemma. Ett och ett halvt års sommar och jag hade sol och sand upp i halsen... Jag längtade efter höga, klara höstdagar och långa promenader i kall luft men varma färger. Jag ville ha mörka höstkvällar, levande ljus, tjocka tröjor, rykande hett te, biomörker och soffmys.

Och det är nog det jag längtar efter precis just nu också. Efter en helt fantastisk supersocial sommar med två- och tredagarspartyhelger kryddade med massor av fantastiska människor behöver jag skruva ner tempot ett snäpp (men bara ett :-)). Kanske sticka emellan med en hemmakväll i bara mitt eget sällskap någon gång, kanske byta ut ett par helgalna all-in-partykvällar mot dinner with friends, kanske skippa afterworken en fredag och istället krypa in i biomörkret med bästa <3-Eva och skratta tills vi får ont i magen åt en av årets mysigaste romantiska komedier, Crazy, Stupid Love, och gå därifrån med en liten längtan efter att bli crazy, stupid in love...

Min största rädsla

2011-09-27T17:36:00.005+01:00

Jag är sjuk. Lite febrig, svullna lymfkörtlar, huvudvärk, ont i halsen och väldigt trött. En helt vanlig lite-värre-än-vanligt-förkylning. Igår sov jag större delen av dagen. Idag har jag jobbat, men hemifrån soffan. Dumt att gå till jobbet och smitta ner alla andra i onödan. Jag grämer mig förstås lite över att jag missar druvkursen och provsmakningen av Pinot Gris ikväll och är lite sur för att jag inte kan träna. Men det är ändå helt okej att vara förkyld - för jag har faktiskt inte varit det på nästan ett helt år och det gör mig enormt glad och lättad.

För under förra året, 2010, var jag förkyld 8 gånger på 12 månader och det var inte roligt. Det sabbade min Göteborgsvarvsträning och var allmänt trist och kasst. Jag var till och med hos läkaren på utredning och gjorde lungröntgen och diverse andra prover och tester. Han konstaterade att jag har kvalsterallergi, men jag har varit för snål för att köpa de föreslagna kvalsterskydden och har väl egentligen inte ändrat på något, förutom att jag nu är ännu noggrannare med att byta lakan varje vecka. Så jag är glad, för det är nästan ett år sedan jag var förkyld!

Mitt ex var alltid rädd för att bli sjuk. Han kunde bli arg på folk som nös i hans närhet och när vi bodde ihop och jag var förkyld kände jag mig alltid som om jag hade pesten och helst borde isoleras. Han hade väl sina skäl, även om de i mina ögon inte var helt logiska... Däremot sade han alltid att det viktigaste av allt här i livet var att ha hälsan. Och det håller jag nästan med honom om. Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en. Han var också sjuk under nästan ett helt år av våra fyra år tillsammans, och jag trodde att vi skulle ta oss igenom det, men kanske var hans sjukdom på sätt och vis början till slutet. För under tiden han var sjuk, kunde han bara fokusera på sin enda önskan.

På kursen för ett par veckor sedan fick vi i uppgift att göra ett referat av en artikel i en tysk tidning. Jag pratade om tyskarnas största rädslor. En undersökning visade att de var mest rädda för sin privatekonomi och på fjärde plats på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk. Jag tror att det är dumt att gå omkring och vara rädd för vad det än må vara, för: "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia). På tyskarnas lista kom rädslan att bli sjuk på fjärde plats, på D:s lista på första. På min egen, högst personliga lista kommer rädslan för att bli allvarligt sjuk bara på andra plats. På första plats står alltid rädslan för likgiltigheten.

När min syster Skräppan fick sitt cancerbesked kastades hon ner i "cancerbeskedets bottenlösa gruvschakt". Men när hon hade landat där så skrev hon: "Att ha cancer känns som att ha blivit bortsopad från livets normala spelplan och ivägblåst till ett helt nytt land. I det landet är kartan helt ny och okänd, kompassen saknas och det är oerhört svårt att se var stigarna går (...) Men, livet är trots allt fantastiskt även om det ibland är så oändligt svårt. Jag ville ju vara kvar på den gamla spelplanen med spännande nytt chefsjobb, nyligen genomgången skilsmässa, drömmen om att träffa en ny man, glada lyckliga barn, hälsa och livskraft! Men så blev det inte, kartan är omritad och den blir aldrig densamma igen. Men det måste inte vara sämre, jag måste bara lära mig att läsa kartan och använda en ny kompass."

Hon ville leva, ända in i det sista... Och hur illa det än är att leva med hotet av en dödlig sjukdom, så tror jag att det är bättre än att känna sig likgiltig till allt, att inte kunna se bakom nästa hörn, att inte bry sig om något eller någon, att känna sig likgiltig till livet. Men det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, för jag har aldrig levt med en dödlig sjukdom.

För mig kom likgiltigheten efter att jag hade förlorat min kärlek, efter att mina drömmar hade gått i kras, men den hörde också ihop med sjukdom. Jag vet inte hur mycket som berodde på sjukdomen och hur mycket som berodde på omständigheterna. Men i takt med att jag fick bukt med hypotyreosen försvann tack och lov likgiltigheten och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver se den igen...

En bättre fråga

2011-09-25T19:56:00.002+01:00

Vad är du bra på...? En fråga som vi ofta får höra av lärare, syo:s, rekryterare, chefer och ibland även vänner och bekanta. En fråga som vi därför ofta även ställer oss själva...

I skolan var jag bra på både naturvetenskap och humaniora. Jag har huvud för siffror och var bra på matte. Jag har öra för språk och var bra på franska och spanska. Jag var däremot aldrig bra på idrott. Åtminstone inte på idrott som i springa fort på 60 meter, kasta långt med en liten boll, hoppa över plintar eller spela fotboll.

Bra, bättre, bäst. Män är generellt bättre än kvinnor på att säga att de är bäst. Kanske är det därför de oftast får högre lön. Själv kan jag säga att jag är bra på saker som jag är bra på, men jag överdriver inte och jag säger inte att jag är bäst. Trots att jag ibland har varit bäst - bäst på matteprovet, bäst på franskprovet. Det är nog dumt. Jantelagen är ett dumt påfund. För visst ska man kunna vara stolt, slå sig för bröstet och rakryggad kunna säga att man är bra på saker om man nu är det. Men jag tror inte att det viktigaste är att vara bäst, eller ens att vara bra...

Jag var bra på redovisning. Jag var till och med bäst i klassen på redovisning. Jag var så bra på redovisning att jag lät mig övertalas till att byta inriktning i gymnasiet från marknadsföring till redovisning. Men vet ni vad, jag tyckte aldrig, aldrig, en enda sekund att det var roligt... Det sägs att man blir bra på det man tycker är roligt och det kan nog ligga en del i det. Jag tror inte att min vän Fit-Eva hade tagit silver i Lidingöloppet om hon inte innerst inne hade tyckt att det var roligt att springa. Det går dock bevisligen att bli bra även på sådant som man inte tycker är roligt. Men varför ägna sig åt det?

Jag är inte bra på att åka skidor, men jag tycker att det är fantastiskt roligt. Jag kommer aldrig att bli bra på att springa snabbt, men jag tycker att det är roligt att springa i skogen i min egen takt och att kanske kunna slå min egen tid på 21 km. Jag kommer aldrig att kunna kasta långt med en liten boll, men jag tycker fortfarande att det är otroligt kul att sitta på en hästrygg och galoppera över en äng. Jag är långt ifrån någon potentiell Idolstjärna, men jag tycker att det är skoj att sjunga ikapp med bilstereon.

Jag tror att vi skulle ha färre bitterfittor och surkukar och fler människor som trivs med det de sysslar med om vi istället för att fråga: Vad är du bra på?, frågade: - Vad tycker du är roligt? Vad brinner du för? Vad får dig att gå omkring med ett leende på läpparna? Men det viktigaste av allt är nog att faktiskt komma ihåg att oftare ställa den frågan till sig själv....

"Vill du lära känna dig själv, så lägg märke till vad du helst och oftast tänker på." J.P. Richter

"Life is too important to be taken seriously". Oscar Wilde

Skål för den staden, skål Göteborg...

2011-09-23T19:57:00.003+01:00

... där kan man vandra ostörd på både gator och torg. Ja, så sjöng i alla fall Cornelis, men jag tycker nog att det är lite tvärtom.

Göteborg är Sveriges andra största stad, men i mina ögon en ganska liten stad. Går jag ner på stan en lördag eller söndag är det snarare regel än undantag att jag träffar på någon jag känner. Går jag till Incontro, Lipp eller Glow en fredag- eller lördagkväll är det nästan garanterat att jag träffar på någon jag känner. Lägger jag till en nyfunnen vän på Facebook är det inte alls omöjligt att vi redan har åtminstone ett par gemensamma vänner. Mina vänner är andras vänner och andras vänner är mina vänner... och, vissa personer har en förmåga att dyka upp överallt i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Går jag på en träff med ett kvinnligt nätverk med ca 40 deltagare, som jag gjorde igår, är det egentligen inte alls särskilt förvånande att jag träffar på en gammal kollega från ett jobb jag hade för 15 år sedan, att jag ser en tjej som var med på en intervju jag var på för ett tag sedan, att jag känner igen ett par tjejer från krogen, eller att jag vid mitt bord med fem tjejer hamnar mitt emot S före detta...

Göteborg är litet. Göteborg 35 plus och singel är ännu mindre. I teorin (och även i praktiken) är risken rätt stor att en person du själv börjar dejta redan har dejtat (eller i alla fall har strulat med) någon av dina vänner eller bekanta, eller känner något av dina gamla ex eller någon som du någon gång har jobbat med. I värsta fall kan det ge upphov till lite "awkward situations" och i bästa fall - bara till ett gott skratt.

Att stan är liten får mig också att tänka lite extra på min kloka, snälla och genomärliga före detta kollegas ord: "Det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen." En bra riktlinje, tycker jag.

I mina ögon är dock icke-anonymiteten en del av charmen med Göteborg. Jag gillar att det är litet. Jag gillar att träffa på vänner och vänners vänner i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag gillar tanken på att faktiskt någon gång kunna stöta på en "tänk om det kanske hade kunnat bli han och jag" någonstans, någon annan gång, vid något annat tillfälle. Jag bodde i Stockholm i fem år efter att det hade tagit slut med F, som jag flyttade dit med, och jag sprang inte på honom en enda gång. Kanske är det en hint om att inte räkna med att springa på folk som vi skulle kunna tänka oss att träffa på, utan att faktiskt höra av oss och boka in en fika. Men jag gillar ändå tanken på - möjligheten - att när som helst - kunna - springa på - vem som helst...

Skål för den staden, skål Göteborg - där kan man inte vandra ostörd på gator och torg... We're one big family...

"We are one big family of people, trying to make our way through the unfolding puzzle of life." - Sarah Paddison

"It's a small world, but we all run in big circles." - Sasha Azevedo

Do you believe our life is determined by the stars...?

2011-09-20T21:16:00.005+01:00

Jag har en vän som på sistone har pratat om att diverse tecken och dåliga omen kanske tyder på att det inte är meningen att hon ska stanna kvar i den här stan. Det fick mig att fundera...

Och... jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag tror inte på tecken - jag tror inte på omständigheter - jag tror inte på en högre mening - jag tror inte att vårt öde bestäms av stjärnorna... Ibland skulle det vara oerhört bekvämt att tro det, men jag tror inte, någonstans, på, det. Punkt.

Visst, jag kan köpa att omständigheterna ibland tycks trassla till det för oss. Ibland kunde timingen varit bättre. Ibland känns det som om tillfälligheterna inte alls spelar oss i händerna. Ibland känns det som om alla yttre omständigheter bara krånglar till det och försöker säga oss att det inte alls är meningen att vi ska få det som vi vill. Men tänk om... det bara är "ödets" sätt att säga till oss att anstränga oss lite mer. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att fundera över vad vi verkligen, verkligen vill. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att verkligen, verkligen anstränga oss för att göra vårt yttersta för att få det vi vill...

Det är klart att det oftast är bekvämare att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, tillfälligheterna är emot mig, jag ger upp". Men i min värld är att det liktydigt med att skylla ifrån sig, av att resignera inför yttre omständigheter och att ge upp sin egen vilja.

Det är en helt annan sak om magkänslan faktiskt säger oss något annat. Om hjärtat säger - det här är inte rätt. Om vi faktiskt när vi tänker efter, känner - det här är inte bra, jag vill faktiskt inte det här, jag vill något helt annat. Då ska vi lyssna på vårt hjärta. Ibland behöver och vill vi verkligen bryta upp, bryta oss loss, byta partner, byta jobb, byta vänner, byta miljö... Men, jag tror att det är viktigt att lyssna på sin inre röst och vad man själv egentligen vill och att då göra det som ett aktivt val. Inte för att någon yttre kraft tvingar oss.

Allt för ofta tror jag att vi (jag själv inkluderad) har en tendens att skylla på "ödet", "stjärnorna", "omständigheterna", "tillfälligheterna", "timingen", "meningen"... Men innerst inne tror jag att vi har en väldigt stor del i att skapa vår egen mening. Jag har tidigare skrivit inlägg om hopp, kärlek och tro - alla nog så viktiga. Men min verkliga religion är viljan.

Flera av mina vänner som lever i förhållanden har det riktigt tufft just nu. De älskar varandra över allt annat, men får det ändå inte att fungera. Varför...? Det kan förstås bara de svara på, men ibland tror jag att det är för lätt att lägga sig på rygg och skylla på de där yttre omständigheterna, än att verkligen satsa på sin vilja att hålla ihop... För mig är kärlek mycket mer än starka känslor. Känslorna är viktiga, men känslor kommer och går, och i mina ögon handlar kärlek också oerhört mycket om vilja. Vilja att få det att fungera. Vilja att försöka. Vilja att satsa. Vilja att kämpa. Vilja att rida ut stormar. Vilja att visa omsorg om den man älskar...

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. That's the only thing that counts." (Ur filmen The Last Kiss)

Sen kan det förvisso vara så att även om man vet vad man vill, så agerar man inte alltid utefter det. Men det, är en annan historia, och ett annat inlägg.

Motsatsen till kärlek är inte hat

2011-09-17T23:24:00.003+01:00

Hemma igen efter två veckor i Tyskland. Skönt. Home is where my hat is? Det kan vara så ibland, om omständigheterna kräver det... Men jag tror mycket mer på - home is where my heart is. Och mitt hjärta är nu, även om det för tillfället mest tillhör mig själv (och Elsa), i Göteborg. Cora Sandel sade - "När man är ung längtar man ut; när man är gammal längtar man hem." Jag känner mig inte i ens närheten av gammal, men jag längtar nog ändå nuförtiden mer hem - dit mitt hjärta är, dit mina vänner är - än ut...

I mitt förra inlägg skrev jag om att inte i onödan drämma igen dörrar (de kan ju faktiskt släppa in något bra...), om att inte vara bitter, om att inte vara långsint, om att inte vara missunnsam, småsint, avundsjuk och arg... (om än ur en annan synvinkel).

Men... jag måste ändå tillägga, att jag ser hellre att någon är upprörd på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är gruvligt besviken på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är ledsen på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är vanvettigt arg på mig, än att den personen inte bryr sig.... För - "I have a very strong feeling, that the opposite of love is not hate, it's apathy. It's not giving a damn." (Leo Buscaglia).

Så hellre att någon visar någon känsla för mig över huvud taget, än att de inte bryr sig om mig alls... Och hellre att jag själv är arg, ledsen, eller besviken på någon eller något, än att jag inte bryr mig alls... Min allra, allra, allra största skräck i världen, är likgiltigheten. Jag har suttit fast i likgiltighetens dimmiga träskbankar och dit vill jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin tillbaka...

Så, är ni upprörda? Är ni ledsna? Är ni sorgsna? Är ni besvikna? Är ni irriterade? Är ni arga? Var glada, för det betyder att ni bryr er...

I see good in people...

2011-09-15T14:37:00.002+01:00

Som jag skrev sist, så lämnar jag hellre dörrar lite på glänt, än att drämma igen dem mitt framför ögonen på någon. Jag vet ju aldrig vem eller vad som kan vilja komma in? Det kan ju vara en gammal kär bekantskap eller en ny vän, som jag kan ha mycket roligt med eller kanske helt enkelt bara en ny nyttig erfarenhet. Så, i de flesta fall ställer jag upp dörren på vid gavel och lämnar den öppen för de flesta...

Det har hänt ett par saker på senaste tiden som har fått mig att fundera mer än vanligt över detta, och jag vet att det finns de som inte riktigt håller med mig. De som tycker att det är nödvändigt med avslut. De som tycker att har man en gång sagt eller gjort något så kan man inte ta tillbaka det man sagt, göra det som är gjort ogjort eller ändra åsikt, utan man får vackert stå sitt kast. De som predikar - släppa taget, glömma och gå vidare (jag tror att man kan gå vidare utan att nödvändigtvis glömma). Men ibland har de kanske rätt. Ibland skulle jag kanske må bra av att inte vara fullt så generös med att ställa upp min dörr på riktigt så vid gavel... för ja, det har hänt att jag har gått på nitar, att jag har blivit lurad, att jag har blivit sårad och att jag har känt att jag har varit för godtrogen.

Men, jag väljer ändå hellre att fria än att fälla. Jag väljer hellre att förlåta än att älta. Jag väljer hellre att ge andra (och mig själv) en chans mer än de är värda, än en för lite. Jag väljer hellre att bjuda med en person för mycket, än en för lite. Ingen är felfri - vi gör alla ibland saker som vi ångrar, vi misstolkar varandra, vi begår misstag. Vi är människor. "Errare humanum est, ignoscere divinium."

En nyfunnen vän påminde mig nyligen om en historia som jag har hört i lite olika tappningar, som handlar om att det i varje människa bor två vargar (eller om man så vill, två hundar) - den ena visar ilska, missunnsamhet, avundsjuka, misstänksamhet, arrogans och egosim, den andra visar glädje, kärlek, nyfikenhet, välvilja, empati och tillit. Vilken är störst? Den man matar.

Vännen som påminde mig om denna historia är en av de bästa på att mata den glada och nyfikna vargen - och jag försöker att påminna mig om att också göra det, för det får både mig själv och andra att må bättre. Men jag tror inte att det är ondska som styr den elaka vargen, utan snarare rädsla (som i Lasse Gustavsons version) och det försöker jag också påminna mig om närhelst jag träffar på någon som matar den misstänksamma vargen....

"Du har aldrig fått en annan människa att må bra i onödan." - Anders Haglund

"Love is always open arms. If you close your arms around love, you will find that you are left holding only yourself." - Leo Buscaglia

"Only the weak are cruel. Gentleness can only be expected from the strong." - Leo Buscaglia

Smaken av pistageglass

2011-09-13T18:00:00.004+01:00

...men jag kan inte bara hälsa min nya publik välkommen utan att också säga farväl till den gamla. Inte enbart för att jag innerst inne är en sentimental, blödig, hopplöst obotlig romantiker, utan också för att jag åt pistageglass idag.

Jag vet att det inte kommer att bli vi två. Jag har släppt taget om det hoppet för länge sedan. Ändå tror jag någonstans att jag fortfarande skulle ha svårt att säga nej om du sade det jag en gång i tiden ville höra. Du kommer alltid att ha ett eget litet rum i mitt hjärta, och så länge ingen annan på allvar har stulit det, kommer den dörren att stå, om än aldrig så lite, på glänt.

För även om vårt förhållande var långt ifrån perfekt, så vet jag att det vi en gång hade var speciellt. Jag vägrar att tro något annat. Och jag tror att du tyckte det också. Men ibland räcker det inte. Hade jag trott på ödet hade jag sagt att "ödet ville annorlunda." Men att skylla på ödet eller på omständigheterna har aldrig riktigt varit min melodi. Kanske saknades medel, kanske saknades mod, kanske saknades vilja. Varför, känns faktiskt inte viktigt längre. Det var då.

Men jag kommer aldrig att kunna äta pistageglass, jag kommer aldrig att kunna promenera i Lärkstan, jag kommer aldrig att kunna se Sagan om de två tornen, jag kommer aldrig att kunna åka i en klarblå bil... utan att tänka på dig.

Det är ok. Det gör inte längre ont att tänka på dig. Det finns ingen bitterhet, men möjligen en viss melankoli. Och pistageglassen är alltid den bästa...

"I have found the paradox that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." - Moder Teresa

Tankar söker ny publik...

2011-09-11T20:57:00.006+01:00

Den här bloggens historia började för snart fem år sedan, på nyårsdagen 2007. Dagen efter att jag för första gången verkligen förstod att jag var på väg att förlora den person jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Den startade i ett behov av att få ur mig alla tankar och känslor som uppstod när förhållandet kraschade. Många av de inlägg jag skrev de första åren var indirekt riktade direkt till honom. Jag skrev för min egen skull, men det var han som var min publik.

2007 skrev jag 195 inlägg, 2008 blev det 81 st, 2009 blygsamma 36 och 2010 endast 20 st. I år har det hittills blivit 11. Jag har funderat en del på vad det beror på och jag tror att det delvis handlar om att jag har tappat min publik. Jag vet inte längre vem jag skriver för...

Men jag saknar bloggandet. Jag saknar skrivandet. Jag saknar att fundera, filosofera, reflektera och att sätta ord på mina tankar om stort och smått. Men jag behöver rikta mina tankar till någon. Jag behöver en ny publik. En publik vars tankar, funderingar och kommentarer jag bryr mig om. En publik jag tycker om. Och vilken publik kan vara bättre än mina vänner? Ni känner mig ju redan, även om vissa av er kanske enbart känner andra sidor av mig än de som kommer fram i bloggen.

Min blogg har för övrigt aldrig varit helt anonym. Vissa vänner och familjemedlemmar har läst den sedan start, andra har fått länken under resans gång. Nu gör jag som min gamla ridlärare en gång sade till mig på en hopplektion - jag kastar hjärtat före och hoppar själv efter. Jag delar länken till min blogg med fler. Läs om ni har lust, kommentera om ni vill, strunta i att läsa om ni inte känner för det. Men om ni läser - glöm inte att jag oftast är en glad och positiv person med glada tankar. Jag har nog en tendens att skriva oftare när jag är fundersam, sorgsen eller melankolisk. Bloggen är ett nyckelhål till mitt liv, men den visar bara en del av mig, den ger inte hela bilden.

Någon gång då och då nämner jag någon jag känner på bloggen, men oftast inte vid namn. Kanske känner du ändå igen dig eller någon annan. Jag hoppas att det är okej. Innan jag skriver brukar jag försöka tänka på att "det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen".

Jag har valt att inte starta någon ny blogg, utan att fortsätta på den gamla. Allt jag tidigare har skrivit, stod jag för då, när jag skrev det. Idag ser jag kanske vissa saker i ett annat ljus, men det är ändå min historia...

"En liten bit historia sedd genom ett nyckelhål ger historier." - Jean Rigeaux

"Med åren fylls man mer och mer av sin egen historia. Till sist är man inte något annat." - Frithiof Brandt

Lagom är bäst

2011-07-05T21:32:00.003+01:00

Första semesterveckan. Är ensam på Öckerö och försöker varva ner. Det går både bra och dåligt. Jag har lite småsaker kvar att fixa med jobbet, så jag har inte kommit in i semestermode helt och hållet ännu. Drömde i natt att jag jobbade till kl. 4 imorse för att bli klar (vilket jag givetvis inte gjorde), vilket tyder på att jag fortfarande är uppe i varv. Men jag ska försöka klara av det sista imorgon och sedan logga ut och släppa jobbet helt och hållet några veckor.

Jag har dock bara varit här i drygt två dygn och känner mig redan lite ensam och rastlös. Men jag har verkligen kört på i 180 km/tim sedan i påskas, både på och utanför jobbet och jag är övertygad om att det är bra för mig att försöka varva ner lite och lyssna på mig själv.

Det fanns en tid när jag bara sökte mitt eget och ordens sällskap. En tid när jag trivdes med att sitta och titta på blommorna, när jag fann glädje i att städa och skapa ordning, en tid när jag tyckte att den bästa fredagkvällen var hemma i min lägenhet med ett glas vin tillsammans med - me, myself and I.

Men den tiden är förbi och jag känner mig just nu lite ensam bara i mitt eget sällskap. Jag söker nya bekantskaper, nya upptåg, nya upplevelser, nya höjder, nya kickar. Ibland (men bara ibland, under ensamma kvällar som den här) så undrar jag om jag söker för intensivt, försöker för mycket, kanske hela tiden höjer nivån och söker något som inte finns. Eller missar det som finns rakt framför ögonen på mig, eftersom jag redan är på väg mot nästa äventyr...

Samtidigt har jag roligt. Fantastiskt roligt. Jag känner mig stark och jag tror på att förändringens vindar blåser. Det är hög tid att det händer något amazing snart..! Det är min tur nu, vinden har vänt. Och jag blir irriterad på mig själv för att jag som vanligt tänker för mycket och inte unnar mig själv att ha roligt och göra precis, exakt vad jag vill, när jag kan, vill och har lust... utan att bry mig om vad alla andra tycker.

Men samtidigt kan jag känna att det har snurrat för fort. Jag behöver även tiden att bara vara, att tänka, att känna och att skriva ner mina tankar. Att kontemplera. Att fundera. Att sätta ord på. Den tiden har inte riktigt funnits och det gillar jag inte. För lagom är bäst och jag behöver balansen mellan jobb och fritid, mellan fest och vardag, mellan prat och tystnad, mellan bästa sällskapet och lite ensamhet, mellan att susa fram i 180 km/tim med huvudet ut genom fönstret och fartvinden i håret och att promenera långsamt, långsamt längs stranden och sätta ord på mina tankar....

Tryggare kan ingen vara

2011-06-06T19:00:00.004+01:00

Vi hade en föreläsning om katter på jobbet i förra veckan. Katter är tydligen extrema trygghetsnarkomaner och väldigt många av deras vardagliga beteenden kan förklaras med en ständig strävan efter att skapa och bibehålla trygghet i sitt revir.

Kanske är vi människor inte så annorlunda. De flesta av oss strävar väl också efter att känna oss trygga. I vårt hem, i livet i allmänhet och i oss själva. Media skriker ut den ena larmrapporten efter den andra - terroristhot, ehec, resistenta bakterier, kolhydrater, sol - allt, allt, allt kan ses som ett potentiellt hot mot vår trygghet. Och ändå borde vi i Svergie kunna känna oss tryggare än många andra...

Jag har varit extremt stressad senaste tiden. Det är för mycket på jobbet just nu och för många bollar i luften. Jag är rädd att tappa någon. När jag känner mig stressad och otrygg drömmer jag om D. Förmodligen för att jag kände mig tryggare tillsammans med honom än jag någonsin har gjort tidigare.

Men den tryggheten varade inte. Kanske är all trygghet i själva verket en illusion och ingenting att sträva efter? Men jag tror snarare att sanningen är att den enda tryggheten som är varaktig är den man bär inom sig själv.

Jag har en stark grundtrygghet. Inom mig bor en stark tro på det goda, på att allt ordnar sig förr eller senare och på att "good things happen to good people". Även om livet är riktigt jävligt ibland, så tappar jag inte tron på att det kommer att ordna sig till slut. Kanske är en trygg uppväxt en starkt bidragande del i den grundtryggheten. Men jag tror också att tryggheten inom mig själv har stärkts av det svåra. Jag förlorade den jag älskade och jag överlevde. Jag klarade det och jag kan göra det igen.

Jag tror att det idag finns en överdriven tro på att vi kan kontrollera våra liv. Det kanske hör ihop med att vi inte längre tror på Gud. Men vissa saker kan vi inte kontrollera, vissa saker kan vi inte styra över. Jag tror att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. Det går inte att hitta trygghet i sig själv om man sysslar med att försöka minimera riskerna i livet.

D och S var exakt lika långa, men i övrigt väldigt, väldigt olika. Dock tror jag att de hade ytterligare en sak gemensamt - nämligen att de sysslade med riskminimering. Och det funkar inte. S försökte bromsa sig in i ett förhållande - gå långsamt fram för att ingen skulle bli sårad. Men utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla... Det är i alla fall min teori.

"Insisting on perfect safety is for people who don't have the balls to live in the real world."
Mary Shafer

"Everything worthwhile is a risk. To play it safe is to miss the point of the game. Certainly, risk brings with it the possibility of pain, but there is a more profound pain that comes from the emptiness of never having risked at all. Certainly, no one who has ever succeeded in love has ever played it safe." Leo Buscaglia

Tänka, tänkte, tänkt

2011-05-10T18:38:00.006+01:00

Jag har nog alltid varit en eftertänksam person. Jag tänker oftast efter. Tänker över. Tänker mig för. Tänker till. Tänker först och gör sen. Tänker, tänk om... Ibland snurrar tankarna så till den milda grad att jag misstänker att jag tänker för mycket.

För en tid sedan började jag dock att ledsna rejält på mina egna tankar. Jag blev arg på dem. För många av dem är ju faktiskt totalt meningslösa och tjänar ingenting till egentligen, mer än att få mig att må dåligt. Och det är ju väldigt onödigt. För det mesta spelar det ju inte heller någon roll vad jag tänker om något, för det blir ju ändå inte som jag har tänkt mig. Inte alltid i alla fall. Faktiskt oftast inte... Därmed inte sagt att det alltid blir sämre - tvärtom - det blir bara inte som jag har tänkt.

Det har fått mig att tro att det kanske faktiskt är bättre att inte alltid tänka så mycket, utan att bara göra istället. Gå mer på instinkt. Magkänsla. Slänga hjärtat före och hoppa själv efter. Därför har jag provat en ny strategi det senaste halvåret. Jag har medvetet försökt att inte tänka så mycket, utan bara göra. Ibland lyckas det bättre, ibland sämre. Men även när det inte lyckas, så har jag varit bättre på att göra mig av med de tankar som inte tjänar något annat till än att göra mig ledsen och nere. Och, heureka - det funkar!

Jag tror att det var delvis därför jag föll för S. Jag nojade faktiskt ovanligt lite under de sex veckor vi träffades. Jag litade på min instinkt och jag slängde hjärtat före. När magkänslan sade mig att han var osäker började dock tankarna att snurra och dagen innan han talade om att han "tappat känslan" öste jag ur mig alla tankar för mina vänner. Som alltid kändes "tänk om" mindre farligt när jag släppte fram tankarna och delade dem med mina vänner. Alla troll spricker i solen. Min vän H sade också något väldigt klokt - att det är bättre att släppa tankarna på "tänk om" och agera som om de inte fanns, för tänker man för mycket på den sortens tankar så ändrar man sitt beteende och gör kanske den andra osäker fast han egentligen inte var det. Och, oavsett vad jag tänker och tror, så ändrar det ju inte vad han tänker. Så jag släppte tankarna, agerade som om "tänk om" inte fanns och hade en underbart mysig helg med mina vänner, utan att tänka för mycket på sådant som jag ändå inte kunde göra något åt.

Den här gången inträffade dock "tänk om" och jag spenderade ett helt tårdrypande dygn med att känna mig totalt värdelös, liten, ensam och misslyckad. Sen kom jag på att solen sken och att jag trots allt är rätt så bra och inte alls värdelös. Om nu S har tappat känslan för mig, vill jag ändå inte ha honom. Det enda jag vill är ju att hitta någon som också vill, lika mycket. Jag spenderade två år åt att fortsätta hoppas på D trots att han inte ville, så S får bara två dagar, hur bra jag än tyckte om honom. Jag bestämde mig för att tänka mungiporna uppåt och att dansa, festa och skratta mig ur det över påsken. Det funkade kanske inte fullt ut, men ganska bra.

Tisdag efter påsk läste jag Anders Haglunds ord, som handlade om precis det jag har försökt få fram:

"... alla människor har alla sorters tankar och de fluktuerar under dagens lopp. Ena stunden tycker man att ens partner är det bästa som finns och den andra undrar man varför man överhuvudtaget blev ihop med dem. För dem som inte är i ett förhållande så är det höjden av frihet på förmiddagen för att följas av att kännas som höjden av ensamhet på eftermiddagen. Situationen har ju inte ändrat sig utan det är våra tankar om den som har ändrat sig.

Så en stor nyckel till frihet är att inse att du inte behöver ta dina egna tankar på allvar. Att det är mer som att sätta sig ner vid en härligt dignande, välfylld buffé. Det spelar ju ingen roll om det finns en massa saker på buffén som du inte gillar för du har ju ända bara tänkt äta det du faktiskt gillar. Lite samma sak med din tankevärld. Spelar ingen roll att du har en del ”jobbiga!” eller ”konstiga” tankar. Det har vi alla. Skillnaden för dem som mår bra och känner sig framgångsrika är att de förstår att man bara behöver ”äta” dem du gillar."

Och så är det ju. Min situation har inte förändrats nämnvärt sedan jag startade den här bloggen. Det är mycket som inte har blivit som jag hade tänkt mig. Jag är några år äldre, jag har fortfarande ingen att somna bredvid och ingen att vakna bredvid. Jag har inga barn. Men mina tankar om situationen har ändrat sig. Varför? För att jag vill det. För att jag har valt det. Det är klart att jag fortfarande tänker ibland att jag önskar att det vore annorlunda. Men för det mesta tänker jag ändå att jag är glad och att livet är fantastiskt, häpnadsväckande och underbart och alldeles. alldeles för kort för att tänka tankar som inte bekräftar den teorin.

Tänk om... inträffar trots allt ganska sällan. Så, why worry? För även om "tänk om" skulle inträffa, så gör det ju det oavsett vad jag har tänkt eller inte.

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia)

Att landa på marken

2011-04-17T20:05:00.004+01:00

Mitt hjärta har gått in i väggen igen och det gör ont.

Som så ofta förr så hade magkänslan rätt och nojigheten var inte obefogad. Tyvärr. För jag tyckte verkligen om honom. Det kändes annorlunda. Lättare. Bättre. Mer rätt än något har gjort de senaste fyra åren. Jag tyckte om att höras av varje dag och att kunna prata i timtal i telefon. Jag tyckte om hans skrattrynkor, hans röst, hans humor, hans humör, hans spinkighet, hans olikhet, hans lättsamhet, hans ärlighet, hans sätt att ta i mig, hans kyssar och att sova nära, nära, nära...

Men han "har tappat känslan" och mitt rosa lokomotiv föll fritt genom molnen och kraschade med full kraft rakt ner i marken. Idag har inte varit rolig någonstans. Men kanske tar gråten slut snabbare numera. Jag vet att jag överlever. Jag är tacksam över att jag känner mig knäckt, för det betyder att jag brydde mig. Det betyder att jag fortfarande har förmågan. Och, det är alltid värt det.

Mitt lokomotiv är fortfarande rosa. Och även om det kommer att ta ett tag innan jag vågar mig på några högre höjder så går det faktiskt att köra nere på marken också. Det är fint här med. Jag har fina vänner som jag älskar och som finns för mig och tröstar mig. I påsk ska vi dansa och skratta bort sorgen tillsammans. Och en vacker dag ska jag och mitt lokomotiv flyga bland de rosa molnen igen.

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." (Moder Teresa)

Tomorrow is another day...

2011-04-12T20:08:00.008+01:00

Med vissa undantag min vana trogen, skriver jag på bloggen när jag är orolig eller upprörd, mår dåligt, är ledsen eller arg... Så, att jag inte har skrivit på ett tag betyder att jag har mått oförskämt bra. Jag har tuffat på som ett endorfindrivet rosa lokomotiv högt upp bland molnen - träffat vänner, festat, bjudit hem folk, hittat på saker, gått kurser, hört av mig till vänner, njutit av vårsolen, glatt mig åt att vintern äntligen är slut, varit på jobbintervjuer och dejtat....

...och det var ju just det. Jag har dejtat samma kille, i drygt 5 veckor. Det är inte längre än jag har dejtat vissa andra under de senaste fyra åren. Skillnaden är att vi har hörts av varenda dag i 5 veckor, att jag kan prata med honom i timtal i telefon och att det har gått väldigt långsamt fram. Hans strategi med att gå långsamt fram funkar uppenbarligen inte på mig. Han vill inte gå för snabbt fram, för då finns det risk att tjejen läser in för mycket för fort och blir för ledsen och besviken när han gör slut på det... Men, ironiskt nog är det i mitt fall just att han har gått så långsamt fram som jag har fallit så mycket snabbare än om han hade varit som alla andra, som helst bara ska ligga så fort som möjligt och sen inte bryr sig så mycket...

Så, varför deppar jag idag? Jag deppar alltid så här dags i månaden. Dessutom ställde han in vår dejt idag, med något som lätt skulle kunna tolkas som ett svepskäl, men kanske bara är sanningen. Oavsett så slår direkt osäkerhet, tvivel och svååår nojighet in... Jag önskar att jag hade allrakäraste syster att prata med, för hon kom alltid med kloka råd och fick mig att må bättre. Jag vet att min nojighet enbart gör det värre för mig själv och varken gör till eller från för hur det verkligen förhåller sig. Men, det spelar ingen roll. Jag vill bara bli kramad, smekt och försäkrad om att allt, just i det här ögonblicket, är så bra som det någonsin kan vara...

Men, som sagt, nojigheten gör det bara värre för mig själv. Även, om jag tror på att få lov att visa alla känslor. Nu har jag stoppat in middagen i frysen, ätit upp nästan alla Den lilla elakas NY-kolor och säger som Scarlett O'Hara - After all... tomorrow is another day.

Värt att fira!

2011-02-21T21:31:00.002+01:00

Igår fyllde jag 39 år. Idag fyllde en av mina kollegor ett par år plus eller minus. "Blir det något firande ikväll?", frågade jag. "Nej, jag firar inte." svarade hon. "Möjligtvis en gång vart tionde år". Det är hennes val, men det är inte mitt.

Det är klart att jag ibland känner en viss sorg i att bli äldre. I att inte längre vara 20 och tro mig evigt ung. I att passera 30 och inse att medicinväskan är större än sminkväskan. I att närma mig 40-årsstrecket och inse att jag kanske faktiskt aldrig kommer att få uppleva att bli mamma. I att varje kväll somna och varje ny dag vakna upp, ensam.

Men att inte fira? Vissa saker blir trots allt bättre med åren, det gäller inte bara viner. Jag trivs dubbelt så bra som 40 som 20 och jag hoppas att det betyder att jag kommer trivas tredubbelt bättre som 60. Jag hade fest när jag fyllde 37, jag hade fest när jag fyllde 38, jag hade fest när jag fyllde 39 och jag planerar att ha en ännu större fest när jag fyller 40. Om jag får uppleva den dagen. Min syster fick bara fira 52 födelsedagar. Vi firar dock fortfarande hennes födelsedag, även om hon inte själv kan vara med. För hennes födelsedag är värd att firas och gladare att minnas än dagen då hon dog. Ikväll tänker jag på min vän Eva som imorgon ska åka hela vägen till Stockholm för att gå på en begravning och stötta en vän som miste både sina föräldrar och sin son på samma dag.

Igår lade jag upp en länk till Sara Kadefors krönika på min Facebook-sida. Krönikan skjuter lite bredvid målet och är inte klockren, men den fick i alla fall mig att tänka till. Jag fick 72 grattishälsningar på Facebook igår. Jag är tacksam över dem, för de betyder att åtminstone 72 personer ägnade mig en tanke igår. Morbror Göran i Skattungbyn, som jag förmodligen inte hade haft någon kontakt med alls om det inte var för Facebook, min systerdotter Amanda som är i Afrika och delar ut mat till hungriga barn, min föredetta, Fredrik som jag spenderade 7 år av mitt liv med, mina Stockholmsvänner... Men Kadefors har en poäng i att det är lätt "att göra sig föreställningen, att saknades möjligheten att gratta på facebook skulle gratulanterna dyka upp utanför dörren på födelsedagen med tårta och presenter och ropa ett unisont ”Hurra för dig, finaste du!” Och så tror jag trots allt inte att det är.

Nästa gång jag påminns om en födelsedag på Facebook ska jag fundera på om jag kan fira genom att åka dit med en flaska champagne och en bukett tulpaner istället. Men egentligen, varför vänta till födelsedagen?

Min pappa heter bara Sture. Han har inget andranamn och under hela min uppväxt fanns inte Sture med i almanackan. Så, när vi ville fira något och egentligen inte hade någon särskild anledning, så firade vi pappas namnsdag. Han firades många gånger på ett år vill jag lova!

Det här inlägget handlar inte om Facebook. Det handlar om viktigare saker. Det handlar om att fira livet. För att återigen citera min husgud Leo Buscaglia: "Fira er mänsklighet. Fira er galenskap. Fira era brister. Fira er ensamhet. Men fira!"

“Too often we underestimate the power of a touch, a smile, a kind word, a listening ear, an honest compliment, or the smallest act of caring, all of which have the potential to turn a life around.” (också Buscaglia)

Jag, min egen fånge, säger så...

2011-02-03T20:52:00.003+01:00

"Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra."

Några rader ur Edith Södergrans dikt "Livet" som jag lade upp i min status på Facebook igår. För igår var en sådan dag då jag hade tusen saker i tankarna, men inte förmådde ta ett enda steg, inte förmådde göra minsta lilla. För igår var en dag då den senaste månadens händelser kom ikapp mig och jag kände mig olycksdrabbad, småpatetisk och misslyckad. För det kommer dagar då man, som Edith så sorgesamt men vackert beskriver, känner sig som fången och oförmögen att ändra sitt öde.

"Nej. Alldeles för dystert" var en av kommentarerna jag fick på mitt inlägg. "Jo. Ibland måste man få lov att vara dyster" är mitt svar. För livet är inte, vilket man lätt kan få intryck av på Facebook, alltid glamoröst, glatt och glättigt. Man kan inte, och man behöver inte, alltid vara glad. Man behöver inte ens låtsas att man är det. Det är ok att vara dysterkvist ibland också. Det är mänskligt att vara det. Även om inte alla håller med, så är det i min värld ok att visa alla sorters känslor - även ilska, även dysterhet - för de är också en del av livet. De är en del av att vara människa.

"Livet är vad DU väljer att göra det till, ingen annans upplevelse eller sanning" var en annan kommentar. Det ligger mycket i det, men jag tolkar det även som en uppmaning att ta mig i kragen (det kan vara fel av mig). Men även om livet i mångt och mycket är vad jag väljer att göra det till, så är det vissa gånger lättare sagt än gjort. Vi kan inte alltid välja och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Ibland tycker jag att det finns en överdriven självhjälpshets i dagens samhälle som jag tycker har något kallt och oempatiskt över sig. Du, du, du - det är du som väljer, du styr ditt eget öde, din lycka ligger bara i dina händer, det är bara dina egna tankar som begränsar dig. Otur? Inte lycklig? Du har bara dig själv att skylla.

Men ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Vi rår inte över allt. Sjukdom drabbar oss. Andra människor gör oss besvikna. När det av en eller annan anledning inte blir som vi har tänkt oss behöver vi tid att sörja, tid att omorientera oss, tid att hitta nya drömmar. Ja, det är viktigt att inte fastna och ja, även om vi inte alltid kan välja hur vi har det kan vi alltid välja hur vi tar det. Men, det betyder inte att vi inte får lov att stanna upp och vara dystra en stund. Innan man kan handla måste man känna sin längtan...

Vissa dagar är man svag. Vissa dagar känner man sig liten, misslyckad och värdelös och är en dysterkvist och då vill åtminstone inte jag varken höra klämkäcka tillrop om att muntra upp sig eller aldrig så sanna råd om att livet är vad du gör det till. Då vill jag läsa vackra sorgsna dikter och lyssna på vacker sorgsen musik. Det är också en sorts lycka. I svaga stunder är det enda man är mottaglig för en kram eller en empatisk tanke. Eller kommentarer som min kloka storasysters: "Ja, så är det! Men inte BARA så! Livet är också ett ögonblick av beröring vi aldrig glömmer, en sommarljuv vindpust mot vår kind, ett plötsligt ord som tränger till hjärtats innersta kammar..."

2011 års ledmotiv

2011-01-02T21:39:00.003+01:00

Ja, vad ska jag säga om 2010 egentligen. Det känns som ett mellanår. Ett år av halvmesyrer. Ett år av inte riktigt rätt. Ett blahablahaår. Det går inte till historien som det bästa, men inte heller som det sämsta. Det har varit lite gnissel i maskineriet 2010. Det har liksom inte riktigt gått som jag har tänkt alltid, men jag har å andra sidan lärt mig en del.

Hälsa och träning - jag tyckte att 2009 var illa med 4 förkylningar, men 2010 har det rekordet slagits med inte mindre än 7 förkylningar. Suck. Efter utredning konstaterades kvalsterallergi och kanske lite mer än ansträngningsastman, så nu byts det lakan varje söndag och jag tar kortisonspray varje morgon och (peppar, peppar) - det verkar hjälpa, för nu har jag inte varit förkyld sedan början på november. Är trots allt nöjd med att ha genomfört 105 träningspass under året (att jämföra med 110 förra året).

Jobb - har kommit in i jobbet och hittat min roll. Trivs otroligt bra med kollegorna och med hälften av arbetsuppgifterna och tycker fortfarande att det är en fantastisk förmån att få ha med mig Elsa på jobbet. Men... börjar känna att drygt 1 1/2 timmes restid per dag skulle kunna ägnas åt roligare saker, börjar bli less på att aldrig ha tid med det jag tycker är roligt och skulle vilja ägna mig åt eftersom jag istället måste administrera både det ena och det andra och det tredje och det fjärde. Börjar dessutom tycka att det är mindre roligt att ha jobbat i 12 år och tjäna 2.000 kr över den rekommenderade ingångslönen för civilekonomer... så 2011, tid att se sig om.

Familj - saknar fortfarande Skräppan...., ofta. Men hon är ändå med mig, som en liten ängel på min axel. Vi har fått en ny familjemedlem, min systerdotterdotter Ellen. Jag blir mer och mer övertygad om att jag hellre vill träffa någon som redan har barn, än någon som inte har några men vill ha (the pressure...), eftersom det ändå är någon sorts garanti för att få barn i mitt liv, och börjar så smått fundera på om dörren till egna barn kanske faktiskt är på väg att stängas... (men har inte tagit ut den sorgen än). Jag har under året också påmints om att mina föräldrar börjar bli gamla. Pappa fyller 90 i år och har dragits med en besvärlig bältros som har påverkat honom såväl fysiskt som psykiskt.

Elsa - finaste Elsa blev efter många om och men till slut dräktig, men hade en besvärlig förlossning med två valpar som kom fel och kom ut livlösa. Tiken dog, men hanen räddades med konstgjord andning. Dock hade nog mamma Elsa redan avskrivit båda som döda, för hon tog inte till sig hanen riktigt som hon skulle. Sonen Hero (numera Nelson) adopterades dock av en Lagottotik och lever och mår bra hos sin nya familj och Elsa är hemma och sitt gamla vanliga jag igen.

Vänner - de bästa.... :) Har umgåtts en hel del med de närmaste och även träffat en del av de riktigt, riktigt bra, som jag ser allt för sällan. Är väldigt glad för bokklubben som gör att jag träffar några av de bästa regelbundet.

Resor - jag säger bara "Barcelona!" :D

Kärlek - ett ganska händelserikt år med ett par lite längre förhållanden och många flirtar... Har känt mig uppskattad och har haft roligt, men slutsatsen är kanske att jag har lagt lite för mycket vikt vid vad andra tycker och inte riktigt lyssnat på mitt eget hjärta. Avslutade året, med att årets näst sista dag bryta upp 3-månaders dejtande eftersom det var "något" som inte stämde, trots att allt verkade perfekt på pappret. Kom tidigt på det nya årets första dag till insikt om vad "det" var.... (men det tog i alla fall bara 3 månader den här gången, och inte 3 år...). Så, 2011 års ledmotiv blir därför "follow your heart".

Jag tror på 2011. :)

... och tro.

2010-11-06T15:51:00.006+01:00

Kanske är det så, att allt hopp i världen inte hjälper, om man inte samtidigt tror.

Jag saknar verkligen inte hopp, men med min tro är det värre. Den är illa tilltygad. Kanske allvarligt skadad. Obotligt sjuk.

Min tro på kärleken var så stark en gång. Jag trodde på starka känslor. Jag trodde på vackra ord. Jag litade på min magkänsla och jag trodde att jag visste. Jag var så säker. "... på hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." (Karin Boye). Jag hade aldrig känt så förut och jag trodde att det var nog. Jag trodde att det skulle räcka hela vägen.

Nu köper jag en vacker låda med orden "Amor vincit omnia" och fyller den med höstens röda löv. Jag fyller den med hopp. Jag fyller den med kärlek. Men jag är vilsen och jag lyckas inte längre tro på något alls. Istället tvivlar jag...

Jag tvivlar på att jag kan bli så förälskad, att jag kan älska så mycket, mer än en gång i livet. Det är inte alla förunnat att någonsin få känna så alls. Vi kanske bara får en chans... Kanske är det det jag tror. Kanske vill jag inte ens tro att det går, för om jag gör det förringar jag i minnet det jag kände då.

Men är den känslan ens verklig? Den kanske bara är en föreställning i mitt hjärta, en förvrängning i mitt huvud. Jag minns ju knappt... jag bara vet ändå. Vad är egentligen verkligt? Tron är verklig.

Men jag tvivlar. Jag önskar att jag kunde tro på att bli förälskad igen. Hur ska jag kunna få det jag hoppas på annars? Jag tror ju på en massa saker utan att veta. Jag tror på månfärder, jag tror på det goda, jag tror på änglar, jag tror på sagor... Varför kan jag inte tro på förälskelsen, tro på kärleken.

Finns det ett placebo som kan få mig att tro på kärleken? Placebo - att "beställa" en medicin genom att i tanken definiera verkan... Var är du doktor Kärlek? - Ge mig ett piller som gör mig förälskad. Ge mig en medicin som får mig att tro på kärleken.

För jag känner mig vilsen och jag behöver tro.

...kärlek...

2010-09-26T11:33:00.004+01:00

Vaknar sent och har bara mig själv att skylla. Skyll mig själv för att jag är trött och sliten efter en varm och vacker rödvinskantad kväll med finaste vännerna. Skyll mig själv för att jag är för trött för att brottas på bokmässan med bästa Anjo som jag hade tänkt. Skyll mig själv för att jag istället sitter här och skriver. Vilket blir allt för sällan, så de kanske inte är så dumt ändå... Även om jag önskar att jag hade varit två. Då hade jag i alla fall haft sällskap av mig själv.

Men det är förstås inte det jag egentligen önskar. Inte det jag verkligen hoppas på. Det är inte det jag längtar efter, när jag ensam ligger kvar i sängen och lyssnar till söndagens ljud. Vinden som ruskar om i Magnolians mäktiga lövkrona och för med sig en doft av framtiden in genom fönstret. De dova klangerna av kyrkklockor som ringer in. Gnisslet från femmans spårvagn när den vänder åter mot Länsmansgården och hållplatser med namn som Vårväderstorget och Önskevädersgatan. Ett hundskall från en mycket liten hund som inte är min. De ljusa rösterna från barn, som inte heller är mina, inbegripna i ett samtal kring en invecklad lek. En bilmotor som startar med en familj på väg på söndagsutflykt...

Sannolikt skulle du höra andra saker? Två som lyssnar - tillsammans. Att dela. Att älska. Det finns inte bara hopp i mitt hem och i mitt hjärta. Det ryms även kärlek. Kärlek symboliserad av hjärtan. Små hjärtan, stora hjärtan, hjärtan av trä, hjärtan av sten, hjärtan av strå, hjärtan av glas. Vita hjärtan, gröna hjärtan, svarta hjärtan, rödaste röda hjärtan - "Det största som finns är mitt hjärta".

Tillsammans är fint. Nästan lika fint som bästa ordet: "JA". Varför är det så svårt att säga ja? Vad är vi så rädda för? Rädslan sätter så lätt käppar i hjulet för kärleken. Det är så lätt att av rädsla försvara, skydda och gardera sig. Vända sig inåt istället för utåt. Dra sig undan, isolera sig. Skjuta upp. Lämna över. Vänta in. Skylla på annat. Allt av rädslan för att bli sårad. Jag gör det själv. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Att man blottar sig och visar en bit av sin själ. Är det så farligt? Risken finns att man kommer att bli sårad, men tomheten som följer av att inte ha tagit några risker är värre. Sårbarheten är kärlekens själ.

"Föreställningen att det skulle finnas ett lämpligare eller mer passande tillfälle att älska har lett till att många människor har ångrat sig hela livet".

Leo Buscaglia

En av mina bästa vänner, den gladaste och mest positiva människa jag känner, har en i mina ögon inte så positiv teori om män. Det är hennes fasta övertygelse att männen vill jaga. Att de bara fortsätter att vara intresserade så länge som det är de som är jägaren och man själv som är villebrådet. Hon tycker därför att man som tjej inte ska visa sitt intresse allt för tydligt, inte vara för "på", utan hellre spela svår och ointresserad, eller till och med flirta vilt med någon annan, för att höja sitt eget värde... Det uråldriga tröttsamma "spelet". Är det verkligen så? Jag vill inte tro det. Jag fungerar i alla fall inte så. Jag blir snarare mer intresserad om någon verkligen visar sitt intresse för mig (förutsatt att jag är intresserad tillbaka förstås...). Är jag däremot osäker på hans intresse, då är det lätt att inte visa var man står, att dra sig undan, att vänta in... Jag gillar inte spelet. Jag tror inte heller att män är tankeläsare, lika lite som vi kvinnor är det. Jag är hellre tydlig och visar mitt intresse och hoppas på samma bemötande tillbaka. Jag tror mer på Benjamin Franklin: "Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska."

Mitt förra inlägg handlade om hopp. Det här handlar om kärlek. Jag hoppas på kärlek. Jag hoppas på andra saker också, men mest på kärlek. Jag tror dock inte att den dyker upp av sig själv och kommer och knackar på min dörr, så jag avslutar med ytterligare ett Buscaglia-citat: "De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa utan att kämpa för att åstadkomma det".

(Kinesiskt tecken för dubbel lycka)

Hopp...

2010-09-16T19:43:00.006+01:00

...."Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken".
Pauli brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13
Kanske är det så. Kanske inte. Kvällens inlägg ägnas i alla fall åt hoppet. Jag har skrivit om det förr, för mig betyder det oerhört mycket och just ikväll behöver jag så förtvivlat hålla fast vid det. Jag hoppas, inte för mig själv, men för någon som jag älskar. Skräppans sten på mitt nattduksbord har ordet inristat - hope. I mitt gästrum står de fyra bokstäverna på rad så att övernattande vänner ser dem i samma sekund som de slår upp ögonen: H-O-P-E.
Ibland blir det inte som man vill hur starkt hopp man än har. Men även om det inte blir som man vill, utan på något annat vis, så kanske man så småningom kan se en mening i det som blev istället. Ibland blir det kanske väl så bra eller i slutändan till och med bättre än det man från början hade hoppats på. Kanske är det åtminstone så man måste försöka att se det, för att inte bli bitter. Men ibland går det bara inte. Som med Skräppan. Vi hoppades alla så mycket, men hon dog och hoppet om en dag till tillsammans, dog med henne.

Men, nog är det som syster Skräppan så många gånger sade, att utan hopp kan man inte leva. Kanske får man hitta nya saker att hoppas på när det inte längre går att hoppas på de gamla...

Vad är motsatsen till hopp? Hopplöshet. Likgiltighet. Uppgivenhet. Det jag fruktar mer än något annat. Att förlora hoppet, att känna mig likgiltig. Att inte bry mig. Hellre ilska, hellre sorg, hellre förtvivlan, men förstås ännu hellre passion, kärlek och glädje.

Har ni sett filmen "Pike Syndrom"? Den är något av det sorgligaste jag har sett. Forskare släpper ner småfisk till en utsvulten gädda, men småfisken är bakom glas. Gäddan försöker om och om igen att fånga fisken, men slår bara i glaset. Till sist ger den upp och lägger sig ner på botten för att dö. Då tar man bort glaset, så att gäddan kan fånga fisken, men det spelar ingen roll att hindret är borta, för gäddan har redan givit upp... Den har förlorat hoppet. Bestämt sig för att dö.

Men det som är så fantastiskt med hoppet är att även om man tror att man har tappat det, så kan man hitta det på nytt. Skräppan trillade under cancerresan allt som oftast ner i Förtvivlans träsk, innan hon ånyo klättrade upp i Hoppets Fyrtorn. Kanske hade Gäddan åter klättrat upp och överlevt om den hade flyttats till en ny miljö, eller om den hade fått en gäddvän, som inte visste om att det hade funnits något hinder.

Ibland känns det som jag balanserar obehagligt nära hopplöshetens rand och jag undrar ofta om jag låter mig nedslås av hinder som i själva verket inte längre finns... Kanske behöver jag byta miljö? Kanske behöver jag en ny vän? Men så kastas jag ner i förtvivlan och inser att är det något jag lider av så inte är det hopplöshet och likgiltighet i alla fall. Jag önskar bara att jag någon gång kunde få upptäcka det i glädje istället...

Det sägs att man ska vara glad för det lilla. Men ibland är det svårt, när man har hoppats på så mycket mer. Utan hopp kan man inte leva, men ibland är det svårt att leva, hur starkt hoppet än är.

Skräppans favoritbibelord var John 1:5 - Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det här var kanske inte mitt mest hoppfulla inlägg om hopp, men de orden ska jag ta med mig till sängs ikväll, för de, om något - andas hopp.

Fredag den trettonde

2010-08-13T01:17:00.003+01:00

Fredag den trettonde.

Tidigt på morgonen,

eller sent på kvällen?

Jag dricker jordgubbssaft

och funderar över allt...

Medan Tor -

guden som bringar ordning ur kaos -

kör sin vagn och slungar sin yxa över augustihimlen.

Kvällen.

Inte den bästa, inte den sämsta.

En kväll på stan,

när jag egentligen hellre hade stannat hemma,

under en filt,

med en bok

och någon som andas bredvid.

Men någon knackar inte oinbjuden på min dörr.

Jag spelar bilspel och kör genom bergen.

Blir snurrig och ränner in i bergväggarna.

Tar taxi hem.

Chauffören kör allt för fort genom regnvåta gator,

medan mitt blod droppar ner på skinnsätet.

Jag skar mig på mitt röda paraply.

Det är fredag den trettonde.

Regnet piskar. Tor hamrar. Kaos.

Hemma...

...och det är alltid värt att vara borta,

med ett sådant välkomnande.

Fyrbent kärlek kan man alltid lita på.

Två färger möts

2010-08-11T17:57:00.003+01:00

Längtar efter att komma hem till. Längtar efter att vara tyst tillsammans med. Längtar efter att ligga i sängen och läsa intill. Längtar efter att somna bredvid, efter att vakna bredvid. Längtar efter att drömma med. Någon...

Vissa dagar längtar jag inte så mycket. Andra dagar är längtan större. Kanske är det värst de dagar då man i tanken har snuddat vid möjligheten.

"Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta pappret i en skolpojksmålning."

Tomas Tranströmer

Semester snooze

2010-07-29T15:23:00.005+01:00

Just nu i ingen särskild ordning:

Fräknar, flädersaft, segel, bruna ben, harmoni, sommarslö, melankoli, energi, sommarfest, havsluft, lugn, rosor, resor, sommarregn, salta bad, skratt, vänskap, vila, klippor, ensamhet, litteratur, längtan, hallon, sommarvisor, fotografi, frustration, tråkigt, saltgodis, sova, långsamt, drömmar...

I'm a freak, I'm a weirdo

2010-07-03T18:49:00.005+01:00

På sistone har jag allvarligt funderat över om jag...

... luktar illa.

... är otrevlig.

... eller bara allmänt frånstötande.

... kanske totalt socialt inkompetent.

... eller helt enkelt är fruktansvärt tråkig.

... osynlig?

... eller ett freak och ett weirdo som ingen egentligen vill umgås med.

... eller, värst av allt, om jag omedvetet har sårat någon, varit taskig eller råkat trampa på en öm tå...

Jag hoppas dock att jag bara är paranoid och inbillar mig alltihopa.

Skärp mig!

2010-06-20T19:07:00.004+01:00

Note to self: Inte skriva inlägg efter allt för många glas rosévin. Det blir lätt så förvirrat då, när jag inte ens vet själv vad jag vill säga... och låter för den delen säkert också värre än det är.

Så, what's up? Begynnande 40-års kris? Allmän kluvenhet? Eller bara simpel leda? Kanske en kombination... En sak är i alla fall säker och det är att jag känner mig lite ensam och

bortglömd och inte så lite uttråkad. Det händer för lite i mitt liv just nu och det känns inte som det har hänt något på rätt länge.

Lägenheten är inbodd och gästrummet har fått sin ansiktslyftning.
Jobbet har förlorat nyhetens behag och även om jag trivs med en del av arbetsuppgifterna och alla de närmaste kollegorna så behöver jag nog nya utmaningar inom en inte allt för avlägsen framtid.
Det är sommar och jag har inte ens en endaste liten sommarflirt på gång.
Det är snart semester och jag har noll och inga planer. Inga roliga sommarfester, inga festivaler, inga spännande resplaner.
Träningen ligger på is efter årets fjärde förkylning. Hoppas kunna sätta igång igen i veckan och ska faktiskt till läkaren på tisdag för att diskutera de ständigt återkommande förkylningarna.

Nåväl, inga olösliga problem direkt, men det är nog dags att börja agera, planera och ställa till med lite mer väsen.

You could be happy

2010-06-18T23:43:00.005+01:00

Vissa dagar orkar jag bara inte... Det är så tröttsamt att inte känna något. Har jag förlorat förmågan? Jag tror det ibland. Ibland undrar jag om allt bara var en dröm... Kanske får man bara en chans. Har jag fått och försuttit min? Is this it? Vad ska jag göra nu?

"Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan."

Tomas Tranströmer

Jag har fått komplimanger idag och var på strålande humör tidigare, men just nu känner jag mig mest bara tom. Jag är en tråkig deppmaja. Skit. Det enda jag önskar är egentligen att verkligen känna igen...

Just another day

2010-06-07T20:09:00.002+01:00

Måndag. Gråväder. Depp. Trött, allmänt less, blir inte som jag tänkt. Ont i halsen. Igen. Suck.

Idag känns som - just another day.

Sarah Bettens - Just another day. (Tyvärr inte så bra kvalitet).

Själens spegel

2010-06-06T19:02:00.001+01:00

Det sägs att ögonen är själens spegel.

Min älskade sade en gång till mig att mina ögon var svåra att läsa. Att han inte kunde se vad jag kände. Det sårade mig, för jag kände så mycket och starkt för honom att jag var övertygad om att det måste lysa igenom.

Min pappa har glada ögon med skrattrynkor.

Min syster Skräppan hade snälla ögon.

Elsa har pigga, vakna.

En vän har drömmande.

En annan har skarpa, vaksamma.

En har djupt liggande, intelligenta.

En har ljusblå, uppriktiga, ärliga.

Är ögonen själens spegel? Eller ljuger de ibland? Är det bara blå dunster?

Den här helgen har jag sett in i många ögonpar och undrat vad som döljer sig där bakom..

Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

2010-05-27T20:52:00.005+01:00

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".

Dekadens, dekadens

2010-04-24T18:57:00.003+01:00

Jag mår skrattretande bra just nu.

Jag mår så bra att jag inte ens orkar bry mig om att jag faktiskt har åkt på årets tredje förkylning, vilket förstås borde kännas åtminstone lite irriterande med tanke på det förestående Göteborgsvarvet. Meeen, det är ju inget jag kan göra något åt ändå - och faktiskt känns det som om gårdagens försök att dränka förkylningen i rosévin och föra över smittan på någon annan kanske lyckades, för jag känner mig mycket bättre idag.

Är det kanske vårkänslor? Jag vet i alla fall att jag inte har någon större lust att vare sig jobba eller springa intervaller - men däremot en enorm lust att köpa skor med höga klackar, slå nämnda klackar i taket, picknicka, dricka champagne och sörpla rosévin, gå på konserter och lyssna till bra musik, sjunga med för full hals i Lambrettas Anything: "I can do anything, I want", dansa på bord och i soffor, dansa över huvud taget, retas, flirta hejdlöst och skratta tills jag får ont i magen...

Och en klok dam sade för inte så länge sedan att man bör lyssna till sin inre röst, om den så bara viskar. Min viskar inte, den ropar: "Dekadens, dekadens".

Suck

2010-04-04T20:54:00.002+01:00

Suck enligt Wikipedia:

Suck, en djup inandning med förträngd ljudspringa, varigenom ett karakteristiskt ljud uppstår. Samma mekanism ligger till grund för snyftningen; förloppet är endast kortare och häftigare. Suck, tillsammans med snyftning, gäspning och skratt uppfattas som särskilda former av andningsrörelser som hör till vissa sinnesstämningar.

Suck, vilket meningslöst inlägg...

Hurra, hurra, hurra

2010-03-11T21:10:00.001+01:00

Idag fyller min lilla groda tre år.

Tro, hopp och kärlek

2010-03-09T19:34:00.005+01:00

Lasse Gustavson berättade också om när han låg i sjukhussängen, svårt brännskadad och oförmögen att både se och prata. Det som gav honom energi, var tankar på attraktiva saker i framtiden - att åter kunna cykla till jobbet i kortbyxor, att sitta på bryggan och äta en glass, att åter få vandra i Sarek. Längtan ger energi. Mål fokuserar längtan och gör vägen tydligare.

Jag tror att anledningen till att jag har känt mig lite vilsen på sistone är att stora orosmoln dolde mina drömmar och gjorde att jag en stund tappade taget om min längtan. Kanske att jag till och med tappade hoppet ett slag och "utan hopp kan man inte leva", som min syster Skräppan ofta sade. Ibland räcker inte aldrig så starka drömmar, hundratio procents fokus på lösningar, alla positiva tankar i världen, en brinnande tro och ett aldrig sinande hopp. Det vet jag... Men jag kramar ändå den vita hopp-stenen som jag gav min syster och vägrar att ge upp mina drömmar. Kanske kommer det en dag då jag måste, men den är inte här än och just nu är jag övertygad om att fördelaktiga tankar i kombination med en hoppfullt strålande vårsol kan leda långt...

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". (Karen Blixen)

PS - Har ni sett att jag har förnyat mig? Det var väl på tiden, efter drygt tre år... Nu blåser nya vindar. :)

Den nyfikna hunden

2010-03-07T15:41:00.002+01:00

Det var faktiskt inte helt sant, mitt senaste inlägg. "I don't wanna hurt no more". För jag har sagt det förr - hellre smärta än likgiltighet. Vad jag menade var nog snarare att jag är trött på en viss sorts, återkommande smärta, trött på att köra huvudet i väggen och upptäcka att jag får ont i nacken varje gång. Så, jag ska sluta med det. Jag har dippat, känt mig värdelös och misslyckad i en dryg vecka, men nu har jag kravlat mig upp igen och upptäckt att solen lyser och att det finns hopp om våren och om livet.

Jag var på två föreläsningar för ett par veckor sedan, den ena med Lasse Gustavson och den andra med Emma Pihl. Två väldigt olika föreläsningar, men med ett gemensamt tema: kraften i positiva tankar och vikten av att ha drömmar och mål.

Lasse Gustavson tog upp historien om en vis man som berättade för sina lärjungar att han hade två hundar i huvudet - en som var misstänksam, rädd och aggressiv och en som var snäll, glad och nyfiken. Han frågade sina lärjungar vilken som var störst. Svaret? "Den jag matar". Jag tror att det ligger mycket i det...

Emma Pihl lät några i publiken utföra ett experiment och delade ut en träpenna som de med två fingrar skulle slå isär. Hon sade till dem att fokusera 1 dm under pennan och visualisera pennan i två delar. Detta för att illustrera att vi ofta lägger alldeles för mycket tid på att fokusera på problem, istället för på resultat/lösningar och att vi då tenderar att fastna i problemen.

Så, i vår ska jag ägna mig åt att fokusera på mina drömmar och att mata den nyfikna hunden...

No more

2010-02-25T22:42:00.000+01:00

Feeling groovy...

2010-01-22T22:55:00.005+01:00

Det var länge, länge, längesedan jag grät så mycket som jag har gjort ikväll. Ikväll känner jag mig kass, misslyckad, otillräcklig och värdelös.

Hur ska jag förklara? Kan jag? Orkar jag över huvud taget försöka..? Eller är det kanske bättre att bara lägga mig och sova och hoppas att imorgon är en ny och bättre dag? För trots allt så har jag mått väldigt bra den sista tiden (därav min tystnad, för jag har, och har alltid haft, ett större behov av att skriva av mig när jag är orolig, har mycket att fundera över och mår sämre...)

Egentligen är det ingenting, absolut ingenting, som är annorlunda ikväll mot alla andra kvällar det senaste året. Eller ja, möjligtvis är skillnaden en svag, men fåfäng förhoppning om att inte behöva somna, om att inte behöva vakna, ensam. Jag är såå mycket starkare nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen.

Men..., jag är inte jättestark, har aldrig varit det, och kommer definitivt, efter separationen från D, aldrig att bli det igen. Jag tar lätt åt mig, jag vrider och vänder på varenda mening, jag funderar över vad folk menar och ifrågasätter minsta lilla ord de säger till mig...

Ord, ord, ord... Jag är fortfarande trött på ord. Vad spelar det för roll om någon säger att jag är bra och att de jämför alla andra med mig - så länge som jag somnar ensam.... Vad spelar det för roll om någon verkar intresserad och vill umgås med mig - så länge som jag somnar ensam...?

Spelar det någon roll, om jag nu verkligen skulle träffa någon som vill somna med mig, om den personen inte vill ha barn...? Hur viktigt är det? Är det viktigaste att träffa någon som rör vid mig, som jag vill bli rörd vid, som somnar bredvid mig, som jag vill somna bredvid, någon som tycker om mig, så som jag vill bli omtyckt... Någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med... Måste/kan jag få allt det, med någon som är i samma fas som mig i livet eller är det för mycket begärt?

Förmodligen...

På sista tiden har jag mer och mer tänkt att det viktigaste är att träffa någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med.... Vill/kan den personen inte ha barn (vilket är ganska troligt), så är det min förlust, och kanske en förlust jag måste lära mig att leva med....? Är jag beredd att ta det beslutet, den konsekvensen? Jag vet inte... Är man någonsin det? Jag vet i alla fall att jag inte vill vakna ensam mer...

Tunga tankar en fredagkväll...

Årsbokslut 2009 och änglatro

2010-01-01T17:28:00.008+01:00

Årets första dag och bloggens 3-årsdag. Snart dags för ett ansiktslyft... (för bloggen alltså, inte för mig). Själv är jag ett år äldre och visare och inleder det nya året med ett mentalt bokslut över 2009.

Saknad: Året inleddes i sorgens tecken när min älskade syster Skräppan gick bort i januari. Jag saknar att ringa henne om söndagkvällarna. Jag saknar hennes okynniga fnittrande. Jag saknar hennes omtanke, hennes goda råd och hennes kloka liknelser. Jag saknar henne.

Kärleksotakt: 2009 var året då jag och kärleken var i otakt. Katten på råttan och råttan på repet. De män jag har varit uppriktigt intresserad av och mycket väl hade kunnat bli kär i har inte varit intresserade av mig och de män som har varit uppriktigt intresserade av mig har jag inte varit intresserad av på samma sätt.

Vacklande hälsa: D:s mamma sade en gång att när pillerväskan är större än sminkväskan är man gammal. I så fall är jag nästan där. TSH-värdena blev sämre igen och dessutom upptäcktes att jag hade dåliga blodvärden och B-vitaminbrist. Jag som aldrig brukar vara förkyld åkte på inte mindre än 4 envisa förkylningar under året. Lite ansträngningsastma på det. Så, med facit i hand är jag ändå ganska nöjd med att ha lyckats genomföra 110 träningspass under året och förbättra min tid på milen med 3 minuter.

Jobb-newbie: Hela det här året har jag känt mig som en nybörjare på jobbet och jag har också gjort en hel del nybörjarmisstag. Jag känner mig fortfarande rätt grön på många plan, men jag har också fått bekräftat (vilket tidigare chefer fått mig att tvivla på) att jag inte valde fel inriktning på studierna utan faktiskt passar in på en marknadsavdelning och dessutom har en hel del att tillföra. Dessutom är det fantastiskt roligt att få utlopp för sina kreativa sidor i jobbet. 2009 har jag för första gången på väldigt länge tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet. Att jag dessutom får ha med mig Elsa på jobbet är ju en fantastisk förmån!

Balans: Jag har uppnått en skön balans i livet (även om jag ibland tycker att jobbet tar för mycket tid). Trots sorg, saknad, längtan efter tvåsamhet och vacklande fysisk hälsa, så har 2009 varit det år då jag hittat tillbaka till att mestadels må bra och trivas med mig själv igen. Jag har nog sänkt kraven på mig själv lite och blivit mer förlåtande mot mig själv. Om jag trivs med att som Tjuren Ferdinand sitta under min korkek och lukta på blommorna så tänker jag förbanne mig göra det också och skita i vad alla andra tycker om det. Jag är bra. :)

Änglatro: Förra julen fick jag en ängel av min syster Skräppan. Nu är hon en ängel själv, som vakar över mig. Jag tror på änglar i alla skepnader - änglaänglar, skyddsänglar, snöänglar, goda änglar, romantiska änglar, människoänglar. 2009 var änglarnas år och jag är säker på att änglarna kommer att finnas i mitt liv även under nästa år, så bokslutet över 2009 får avslutas med två änglacitat:

"Jag tror inte på Gud, att han finns, men på änglar. De har bara klätt ut sig till människor."

Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria

"Alla är vi änglar med bara en vinge. Och flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra."

Luciano de Crescenzo

Ainbusk - Ängel

Julefrid och sagolika stunder

2009-12-25T20:26:00.002+01:00

Juldagen. Ledig. Underbart skönt. Adventsstjärnorna i fönstren tindrar ikapp med min vackra julgran, amaryllisens klockor ringer in julefriden och hyacinterna sprider sin väldoft i hela lägenheten.

Jag har kompisar som skulle gå ut idag, men jag har ingen lust. Jag trivs så väldigt bra med att bara vara hemma med Elsa just nu. Slöa, dricka rödvin, äta choklad och se på TV. Sagan om Ringen, Häxan och Lejonet, Harry Potter... Jag fullkomligen älskar sagor....

Julefrid.

Adventstankar

2009-11-28T21:09:00.005+01:00

Första advent imorgon. Den här helgen är jag bara hemma och skrotar omkring. Adventspyntar, tänder ljus, äter skumtomtar och lyssnar på julmusik. Skönt.

Jag gillar att vara hemma och skrota. Jag gillar advent. Jag brukar se fram emot julen, och på sätt och vis gör jag väl det i år också. Men kanske inte riktigt på samma sätt. Det var många år sedan vi slutade att tillbringa julen hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp, hela familjen. Efter det har mamma, pappa och jag åkt runt till mina fyra systrar och varit på olika ställen varje jul. Mysigt, men inte riktigt samma sak som att vara där man känner sig hemma. Därför uppskattade jag mina och D:s jular på Söderby så mycket. Jag uppskattade att vara hemma och att skapa egna traditioner.

Förra julen var den sista med syster Skräppan. Strax efter jul lades hon in på sjukhuset och fick aldrig komma hem igen... Hon var nog den i familjen som julen var viktigast för. Hon julstädade, bakade och pyntade. Jag har plockat fram den lilla julängeln jag fick av henne förra julen och hoppas att den vakar över mig.

I år önskar jag mig julefrid och jag önskar mig kärlek. I fredags fick jag reda på att min systerdotter är gravid och ska få barn i sommar. Jag är glad för hennes skull - det är hon värd. Barn känns så långt borta, så avlägset, nästan ouppnåeligt för min del nu. Det känns inte ens som det viktigaste längre. Nej, om jag skulle avunds min systerdotter något så är det i så fall hennes kärleksfulla förhållande till sin man. Det är verkligen tydligt hos dem båda att de älskar varandra. Och det är det jag önskar mig - någon att verkligen slösa min kärlek på, någon som älskar mig lika mycket. Jag önskar mig att få vara viktigast i någons liv.

Men, tills dess, så har jag det ganska bra och jag vet vem som är viktigast i mitt liv. Gissa?

Love

2009-11-23T19:47:00.002+01:00

En annan sångerska vars låtar alltid får känslorna att krypa upp till ytan är Anouk. Måndag kväll. Mörkt, regnigt och höstdeppigt. Så idag får Anouk's Love tala för sig själv:

I'm okay

2009-11-20T18:24:00.003+01:00

Fredag kväll. Andrum.

Det snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu, trots att det på ytan inte händer något särskilt alls.

Vissa dagar känner jag mig bara uttröttad, uttråkad och helt nollställd. Andra dagar känner jag mig glad, uppåt och ganska tillfreds med tillvaron som den är. Har jag givit upp, tappat taget om mina drömmar och blivit blasé? Eller har jag accepterat att det inte alltid blir som man har tänkt sig, lärt mig att ta en dag i taget och inte förvänta mig så mycket utan istället tillåta mig att bli positivt överraskad?

Jag vet inte... jag är lite för trött för att sätta ord på mina tankar även ikväll. Men när jag känner efter så tror jag att sanningen ligger närmare tillfreds än blasé. Men jag tror att jag prioriterar annorlunda numera. Värdesätter lite andra saker. Har ersatt mina gamla drömmar med nya. Mer om det en annan dag...

Ja, när jag tänker efter så är jag nog definitivt inte blasé och avtrubbad. Jag kör bil mycket nu för tiden och lyssnar därmed mycket på musik. Vissa artisters röster får mig att känna så mycket, så starkt, oavsett vad de sjunger. En röst som alltid får känslorna att bubbla upp till ytan är Sarah Bettens. Tyvärr finns det inte så mycket av henne på Youtube (får inte spelaren i Box att funka längre), men hennes "I'm okay" får illustrera känslan för kvällen:

Kärleken till en fyrbent

2009-11-10T21:10:00.006+01:00

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.

Andrum

2009-11-09T20:33:00.003+01:00

Den mörka årstiden har gjort sitt intåg och med den en lätt touch av höstmelankoli. Jag mår fortfarande väldigt bra, men så här års saknar jag någon att krypa upp bredvid i soffan. Så här års vill jag egentligen bara sitta i soffan, tända levande ljus, dricka té eller rödvin, läsa böcker, se bra filmer eller bara prata. Gå långa promenader på helgen och tanka dagsljus, sova länge...

Jag har lagt ut ljusslingan i mitt stora vardagsrumsfönster och den lyser upp i mörkret medan jag sitter framför datorn och lyssnar på mina nya Spotify-fynd - Snow Patrol, KT Tunstall, Heather Nova, Elin Sigvardsson, Turin Brakes och Sarah Bettens. Kanske inte så konstigt att jag blir lite melankolisk...

Det mesta känns ändå rätt bra just nu, trots att jag inte är minsta myrsteg närmare de drömmar jag en gång hade som inrymde kärlek, barn, familj och hus på landet. Jag har inte givit upp de drömmarna helt, men jag tror att jag har accepterat att det kanske inte blir den framtiden för mig. Det kanske blir något helt annat, och det kan säkert bli bra det med.

Visst önskar jag ibland att jag hade någon att älska. Visst önskar jag ibland att jag hade barn. Visst önskar jag ibland att jag åtminstone hade en egen liten trädgård. Visst önskar jag ibland att jag kunde vara lite piggare och att livet kunde vara lite enklare. Visst saknar jag Skräppan. Ofta. Men jag känner mig ändå ganska tillfreds.

Det enda jag verkligen har saknat på sista tiden är det som jag så väl behöver så här års: lugn och ro och tid att tänka. Andrum. Pauser. Det har snurrat lite för fort, både på jobbet och utanför på sistone. Visserligen med roliga saker. Men jag tror att jag har ett större behov av andrum numera. Är därför väldigt glad för att jag inte gav mig ut och sprang ikväll, utan tog mig tid att sitta här och sätta ord på mina tankar för första gången på länge...

Happy as a clam

2009-10-05T08:36:00.002+01:00

Efter den sista tidens neggo-inlägg känns det läge att tala om att det just nu är klackarna i taket, party hela dagen, happy as a clam, full fart framåt och helt enkelt - jag mår jävligt bra just nu och är glad så länge det varar. :D

In the woods

2009-09-21T18:54:00.006+01:00

Hade skrivit ett långt och självömkande inlägg i samma stil som förra måndagen. Men, jag raderade alltihopa. Nöjer mig med att konstatera att det är måndag, hormonerna spökar, TSH-värdet har gått upp, jag är på dåligt humör och jag önskar att jag hade någon som kunde muntra upp mig.

Helgen har varit lugn men bra. Elsa tog en stooor råtta i trädgården i fredags kväll och vi har varit på två långa promenader (den ena nästan lite väl lång, 2 timmar och 50 minuter...) i Sandsjöbackareservatet.

Vardagsblues

2009-09-14T20:25:00.004+01:00

September, måndag kväll, mörker, höstluft, vardag...

Jag har haft en bra helg. Helgerna är oftast bra.

Men nu är det vardag igen och jag känner mig stressad och frustrerad. Jag har drabbats av handlingsförlamning och får ingenting gjort vare sig hemma eller på jobbet. "Att göra-listorna" växer sig bara längre och längre, dammtussarna breder ut sig över vardagsrumsgolvet och det enda jag lyckas göra är att sitta och stirra ut i luften eller ägna timmar åt att följa diverse meningslösa diskussioner i cyberrymden, vilket bara ökar ångesten.

Vad är det med mig? Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre om jag bara lyckas bocka av en enda sak på listan, om jag bara kommer igång. Men det går inte...

Jag har drabbats av vardagsblues. Jobba, köra bil, ut med Elsa, träna, laga mat, sova, köra bil, jobba, köra bil... Ekorrhjul. O-kul. Meningslöst.

Det är mest på vardagarna jag saknar någon... Någon som bara finns där i rummet bredvid och pysslar med sitt. Någon som ser mig, hör mig, rör mig. Bryr sig om att jag finns.

Kanske borde jag sätta igång något projekt, planera en resa, damma av mina drömmar... Jag tror att jag behöver något att se fram emot. Något annat än en lång räcka av grå vardagar.

Kom igen - fortare kan du!

2009-08-16T19:40:00.004+01:00

Just nu kretsar mitt liv mycket kring träning, så varför inte ett inlägg om träning så här i Friidrotts VM-tider? Jag har registrerat mig på Funbeat, där jag lägger in mina träningspass, och jag måste erkänna att motivationen ökar av att se staplarna växa i takt med att fler och fler pass läggs till. Att försöka slå träningskompisarna i flest antal tränade minuter är ju också en rolig sysselsättning...

Jag behöver ha mål med min träning för att vara motiverad att träna. Nu närmast är målet att slå min tidigare miltid på 55 minuter på Midnattsloppet på lördag. Det borde inte vara omöjligt. Jag har även anmält mig till Finalloppet i Skatås den 31 oktober (Tjärnrundan 8,8 km) för att klara av att hålla igång löpningen ett tag in på hösten. Efter det ska jag med gott samvete ta min tillflykt till gymmet och ägna mig mer åt styrketräningen.

För, i ärlighetens namn är jag nog mer gymråtta än maratonlöperska. Jag kommer nog aldrig att lära mig att älska löpning. Jag tycker om att springa när jag är i så pass god kondition att det riktiga flytet infinner sig. Men vägen dit är lång, tung och svettig och jag är inte särskilt uthållig, så ofta ger jag upp innan jag har nått ända fram. Jag ska försöka att inte göra det i höst. Funbeat är en hjälp på vägen. En liten piska i form av någon som är snabbare än jag som springer ett halvt steg framför mig och retas brukar också funka. Kombinerat med en morot i form av någon som lagar mat åt mig, pillar mig i håret och pussar mig i nacken när jag kommer hem och jag förbättrar mina tider med flera minuter... Nåja, man kan inte få allt.

Imorgon ska jag ta ut min MTB och ta en cykeltur i Delsjöterrängen som omväxling. Ska försöka komma ihåg att ta med mig kartan den här gången, så att jag inte cyklar vilse som sist...

En sommar...

2009-08-09T20:18:00.004+01:00

En sommar har gått... och den gick fort. Imorgon är det tillbaka till vardagen och många, långa jobbveckor innan adventsljusen tänds. Melankoli, lätt sorgsenhet och småångest, blandad med känslor av glädje, lätthet och energi efter en ljus och fin sommar.

Jag sitter i mörkret framför det konstgjorda datorskenet och ser ut över en gråmulen, regntung himmel och den oavbrutet blinkande masten vid Brudaremossen. Det känns passande att solen gick i moln den sista semesterdagen. Men, faktiskt känns det som om den fortfarande lyser inombords. Jag har en stark övertygelse om att det kommer att bli en intressant, spännande och på många sätt bra höst.

Jag har haft svårt med bloggandet länge och nu tror jag att jag vet vad det beror på... När jag startade den här bloggen skrev jag framför allt för att få ordning på mina egna, minst sagt stormiga och spretiga, tankar och känslor. Jag skrev också många inlägg med en speciell läsare i tankarna, D. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag står fast vid allt jag har skrivit till honom, men han finns nu inte längre i min framtid. Så, trots att jag vet att han fortfarande läser, har jag känt mig vilsen i mitt skrivande, eftersom jag har förlorat "min läsare".

Ett tag skrev jag istället till min syster Skräppan (saknar dig). Men, det är nu drygt ett halvår sedan hon gick bort. Så, om den här bloggen ska leva vidare måste jag nog lära mig att skriva för mig själv igen...

Vi får väl se vad det blir av det...

Åt rätt håll

2009-06-27T20:09:00.005+01:00

Har haft fler beige dagar med stressigt och bråkigt på jobbet och allmän obalans och olust. Dessutom oflyt - bilen gick inte igenom besiktningen, jag bokade tid på verkstaden, men ett par dagar innan vägrade den att starta och fick bärgas. Efter katalysatorbyte är jag nu nästan fjortontusen kronor fattigare, och skulle nog behöva lägga lika mycket till på kamremsbyte, fel på airbagsystemet och missljud från drivaxeln. Suck. Det får bli "hemester" i år. Men det är ju inne har jag hört, och faktiskt känns det trots allt som det har vänt nu...

Idag är en bra dag. Jag har haft privatlektion med en klickertränare med Elsa och fått lite nyttiga tips, så nu känner jag mig taggad att ta tag i hennes träning igen. Vi ska även ha privatträning i agility om en vecka och jag ser fram emot rasklubbsdagarna i Tollarp i sommar och vår agilitytävlingsdebut.

Jag har dessutom suttit ute i solen i trädgården en stund och fått nya fräknar. Imorgon ska jag åka och bada med Lilla J och nästa vecka ska vi på konsert - Thåström/Ternheim på Trädgår'n. Jag har också anmält mig till Midnattsloppet och återfått lite träningsmotivation. Den här veckan har jag sprungit tre gånger, varav två med Lilla J.

Två veckor till på kontoret - sen har jag fyra veckors semester. Det ska bli såå skönt... Nu ska jag ut på stan med ett par kompisar och dricka rosé och titta på folk en stund. Idag är jag positiv och känner på mig att livet är på väg åt rätt håll.

Lite skumt för övrigt - förut hade jag större behov av att skriva när jag kände mig nere, men nu har jag absolut ingen lust att skriva då, men större lust när jag är uppåt...

Om lust

2009-06-13T21:56:00.003+01:00

Det har varit lite tungt på sistone. Eller, kanske inte tungt så mycket som tomt, grått, småtråkigt, olustigt och meningslöst. Jag har känt mig trött och oinspirerad på de flesta plan - har inte orkat blogga, inte orkat träna, inte orkat dejta, inte orkat vara social över huvud taget, inte orkat träna med Elsa, inte orkat engagera mig på jobbet, inte orkat... Jag har hamnat i en olustig och orkeslös sprial.

Idag tvingade jag mig att ta på mig joggingskorna och springa en runda, trots att det tog emot, och mådde genast lite bättre. När jag sprang i solskenet och kände att, så dålig kondition har jag kanske inte ändå, så tänkte jag att det är kanske just det jag måste göra just nu. Tvinga mig själv. Även om jag inte har lust.

Jag kom att tänka på skratt-workshopen jag var på för ett par år sedan. Är det någon som har varit på skrattyoga? Först fick vi en föreläsning i skrattets betydelse och dess fysiska och psykiska effekter och sedan fick vi helt enkelt en lektion i "att skratta utan anledning". Först kändes det helknäppt och totalt krystat att bara skratta utan att ha något att skratta åt, men när vi väl hade börjat så kom det naturligt och smittade av sig och plötsligt så skrattade alla helt hejdlöst, helt naturligt.

Jag tror verkligen att skratt föder skratt, glädje föder glädje, kärlek föder kärlek... precis som våld föder våld och sorg föder sorg. Och kanske måste man ibland "tvinga" sig själv att skratta eller försöka ha roligt, trots att man verkligen inte känner sig det minsta glad, för att komma ur en negativ sprial och in i en positiv. Åtminstone är det min arbetshypotes för sommaren. Jag SKA ha roligt.

Jag läste nyligen en artikel som handlade om lust och jag är övertygad om att samma sak gäller där. Närhet föder närhet. Lust föder lust. Jag har inte dejtat någon på ett tag och då känner jag inte så stort behov av närhet heller, saknar det inte så mycket. Men om jag träffar någon och får en kram eller en kyss, då växer behovet igen... Artikeln varnade för att vi har en övertro på "spontanlusten", att det är allt för vanligt att vi i ett förhållande går runt och väntar på lusten och tror att "snart, snart kommer den". Men enligt undersökningar så har vi i fasta relationer ofta sex av andra skäl än lust - för att undvika bråk, för att må bra, på grund av längtan efter närhet och intimitet - och först när vi har blivit stimulerade kommer lusten. Därför tror jag att det är livsviktigt att aldrig slutat röra vid varandra om man vill få en relation att hålla...

Här ska skrattas och kramas...

Jag älskar dig ändå...

2009-05-29T19:50:00.003+01:00

Och upp igen...

Sitter nu framför datorn med ett glas rosévin och äter en lyxig smörgås med rostat bröd, sallad, kallrökt lax och avocado samtidigt som jag skriver mitt inlägg. Genom golvet hörs svaga toner från ett piano. Det är grannens flicka som spelar på våningen under. Genom det öppna fönstret hörs fågelkvitter och på avstånd klirrandet av glas och glada röster på en studentmottagning.

Jag satt en stund i solen när jag kom hem idag. Sedan gick jag en promenad med Elsa innan jag tog min nya 400 kronors cykel, som jag köpt av en väninna till mamma, till gymmet. Det kändes skönt att känna de ljumma vindarna i ansiktet och att slippa känna mig som en miljöbov genom att ta bilen den korta biten för att träna.

Det är nog så att dagarna då man inte fattar någonting och känner sig vilsen, ensam och rädd, är lättare att bära när man har någon att dela dem med. När jag har en bra dag, som idag, känner jag mig stark och full av hopp och är ganska förvissad om att jag klarar mig på egen hand. Men de blå och grå och svarta dagarna, då önskar jag att jag hade någon som kunde hjälpa mig att reda ut begreppen. Det är lättare när man är två. Kanske begriper den andra personen inte mer än man själv, men då finns det åtminstone någon som kan säga "det gör inget, jag älskar dig ändå". Någon som kan ge en kram och trösta.

Fullofmind berättar på sin blogg om sina tankar om vilka krav hon har på en blivande partner numera. Högst på min 'kravlista' är att det är någon som vågar säga: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Någon som vill vara med mig även om jag är dum, även om jag inte fattar någonting, även om det är svårt ibland. Någon som vågar stå för att han har valt mig och vågar visa det.

Jag är trött på 'om' och 'men' och 'jag önskar att det vore annorlunda'. Jag är trött på män som säger A men gör B. Jag är trött på spel och killar som inte hör av sig. Jag är trött på ord, jag behöver handling. Det verkar så enkelt, men det är så svårt. Eller är det egentligen enkelt, men vi gör det så svårt? En sak är i alla fall säker - jag tänker inte ge upp. För det är som Nalle Puh säger: "Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Schitzofren

2009-05-27T19:27:00.002+01:00

Jag fick ett sms av en vän idag - en vän som skrev: "Ibland undrar jag vad jag håller på med. I nästa stund undrar jag inte över något, allt är som det ska".

Så känns det för mig med.

Ena dagen känner jag mig i balans. Det känns som om jag har hyfsad koll på läget, jag mår bra, är full av energi, känner mig stark och brinner av lust att hitta på allt möjligt. Jag får massor gjort och ser framåt med tillförsikt.

Nästa dag fattar jag ingenting. Jag känner mig i obalans, allt är tokigt, ingenting blir som jag har tänkt mig, jag orkar ingenting, klarar inte av någonting, har inte lust med någonting och får absolut ingenting gjort. Jag sitter bara och tänker på allt jag borde göra och minsta lilla sak känns oöverstiglig.

Det är tröttsamt. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Har det alltid varit så? Hur var det före D? Jag minns inte. Hur var det tillsammans med D? Jag har känslan av att de bra dagarna övervägde och att de sämre var så få att jag inte lade dem på minnet. Men kanske är det bara minnet som spelar mig ett spratt.

Jag vet inte. Idag är en dag när jag inte fattar någonting...

Söderöver

2009-05-14T19:42:00.005+01:00

Snart helg igen, och jag som inte har hunnit berätta om den förra... Den här helgen ska jag jobba, suck... Har inte lust alls, även om det inte direkt är något betungande. Men det är mycket och snurrigt på jobbet och jag behöver helgerna till att vara social utanför jobbet, koppla av och koppla bort.

Förra helgen var verkligen en helg som gjorde gott för själen. Min syster, hennes vän och jag åkte i fredags ner till vännens sommarstuga en bit utanför Torekov. Så fredagkvällen tillbringades med vitt vin, räkor, ost och druvor på den inglasade verandan med rosa gardiner, tända ljus och utsikt mot det skummande havet.

Efter en fantastisk 3,5 timmes långritt i skritt, tölt och galopp i bokskogarna på Hallandsåsen på lördag förmiddag blev det lunch i solen och därefter en tur på fyrhjuling och utsikt över hela Skummeslövsstrand. En immig öl på en uteservering i Båstad, en lång varm dusch på hotellet och middag på en trevlig liten restaurang och sedan sov jag gott och var utvilad för söndagens två 2-timmarsturer på hästryggen.

Såg dessutom flera dussin ställen där jag ååhh sååå gääärna skulle bo.... Och enligt vår turguide så går det faktiskt att livnära sig på turridning... Drömma kan man alltid göra.

3 månader och 16 dagar

2009-05-03T18:05:00.004+01:00

Allrakäraste syster,

Idag besökte jag din grav för första gången sedan begravningen. Jag satt en stund i gräset framför stenen med ditt namn och kände vårsolen värma i ryggen. Din grav ligger så vackert med utsikt mot kyrkan åt ena hållet och ned mot ängarna där hästarna betar åt det andra. När vinden ligger på kan man kan ana en salt doft ifrån havet.

Elsa rullade sig och hasade runt och kliade både mage och rygg i gräset framför din sten, och hade du varit där hade hon glatt slickat dig i örat som hon brukar.

Jag tänkte att jag kanske borde haft med mig en blomma och ställt vid din grav, men jag köper en åt mig själv istället. Jag vet att du skulle ha gillat det bättre. För mig finns du inte där under stenen. För mig finns du ute vid fyren på Vinga, i svampskogen vid Skärsjön, i havsvattenpoolen på Varbergs kurort, ute på klipporna vid Hummerviken och på barstolen i mitt kök när jag står i köket och dricker ett glas sherry och knaprar på de där majssnacksen som du tyckte så mycket om.

Det har gått 3 månader och 16 dagar sedan du dog. Ibland känns det längre. Jag saknar dig. Jag saknar dina kloka råd. Jag saknar att småprata med dig i telefon på söndagkvällen. Jag saknar ditt sällskap på familjekalasen. Jag saknar ditt glada småluriga fnittrande skratt, din knasiga humor och din förmåga att se det roliga i vardagliga små saker.

Jag är glad att jag hann flytta ner innan du blev sjuk och att vi fick den där härliga sommaren tillsammans ute på Öckerö för två år sedan. Jag är ledsen att det inte blir fler somrar tillsammans.

Love you.

Motvind

2009-04-24T20:31:00.003+01:00

Okej, även om uppförsbackarna är kortare numera så är det ofrånkomligen och lik förbannat uppförsbacke och motvind vissa dagar, och idag är en sådan dag...

De vackra mörkrosa tulpanerna jag köpte på ICA igår slokar redan.

Jag har nyss fått lön och efter att ha betalat räkningar på över 21.000 kr är jag redan pank igen och jag börjar undra om det verkligen var så smart att byta jobb och gå ner i lön.

Det är ap-mycket att göra på jobbet. Känns rörigt.

Elsa är hos mamma.

Jag orkar inte laga mat.

Det är något allvarligt fel med min dator. Den kraschar titt som tätt och talar om att den har startat om efter ett allvarligt fel (som jag trodde att datorfirman hade åtgärdat när jag lämnade in den och betalade 2000 kr för att de skulle åtgärda det...). Suck.

Mobilen är tyst.

Jag önskar att jag hade någon att krama.

Medvind

2009-04-20T19:49:00.005+01:00

Är nyss hemkommen från en löprunda i Skatås. 10:e rundan sedan jag kom igång ordentligt och äntligen infann sig flytet. För första gången kändes det lätt att springa och när jag väl var igång bestämde jag mig för att ta den längre 50-minuters rundan istället för den vanliga 35-minuters. Till och med de branta backarna i början av 5:an gick som en dans. Jag ökade på stegen längs med Härlanda tjärn, som låg spegelblank mellan vårbleka träd som nästan, nästan, men inte riktigt, börjat slå ut.

Okej, jag skulle ljuga om jag sade att det inte var det minsta jobbigt. Men det kändes aldrig tungt. Att klara av att ta i lite i uppförsbackarna fick mig bara ännu mer taggad och gjorde att det kändes ännu bättre att med vingar under skorna flyga ner för det långa nedförslutet efter Brudarebacken och räcka ut tungan åt trollen.

Kanske är det dags för lite medvind nu. Det känns nästan så.

Under de senaste tre månaderna har jag träffat tre män som jag tror att jag faktiskt skulle kunna tillåta mig själv att bli kär i. Sen skulle det förstås underlätta om de kände likadant, vilket tyvärr inte verkar vara fallet med de två första, som har gått upp i rök. Men jag har inte gett upp hoppet om den tredje än, även om jag undrar om han kanske inte är lite för återhållsam och kontrollerad för min smak. Men, jag minns å andra sidan att jag tyckte så om D i början också. Och oavsett, så känns det som ett stort framsteg att jag över huvud taget kan känna så.

Jag är på en helt annan, bättre plats den här våren än förra och magnolian utanför mitt sovrumsfönster är om möjligt ännu vackrare i år än förra året...

Bloggtankar

2009-04-08T19:42:00.004+01:00

Min blogg har i genomsnitt runt 25 unika besökare per dag. Jag tippar att de flesta är "stammisar". Några vänner, några familj och några andra. Nya besökare hittar oftast till min blogg när de söker på "vårbilder skrivbordsunderlägg" eller en strof ur någon känd dikt som jag har lagt ut på bloggen. En och annan hittar också hit via udda sökord som "musbajs". Inte så mycket av den varan i mitt längre, tack och lov.

Jag känner inte att jag har så mycket att säga just nu. Det känns som om varje inlägg jag gör är halvdant, krystat, platt och lite intetsägande och jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna intressera någon mer än möjligtvis mina allra närmaste. Kanske har den här bloggen spelat ut sin roll...

Jag har varit nästan lika dålig på att läsa och kommentera andras bloggar som på att skriva själv. Och när jag nu går igenom min länklista så inser jag att den är hopplöst inaktuell och att många av mina favoritbloggare har slutat blogga, lösenordskyddat sina inlägg eller försvunnit någon annanstans utan att jag har hängt med. Det känns faktiskt lite sorgligt. Många av dem har varit en del av mitt liv så länge, må så vara i periferin. Ankan, Haikuharen (som jag förvisso har kontakt med ändå), Meningsfull, Nollan, Lotta och ni andra - vart tog ni vägen? Vad händer i era liv? Har ni det bra?

Idag kan jag skriva under på att jag faktiskt kan sakna sorgeprocessen. Jag lärde mig så mycket - om mig själv, om andra och om livet. Jag kände så mycket, så stort, så direkt, så tveklöst äkta och så okontrollerbart.

Numera har jag det rätt så bra. Jag har mycket att vara tacksam över och jag känner mig för det mesta ganska harmonisk. Men de tvära kasten från nattsvart, bottenlös sorg till sprittande rosaskimrande glädje och himlastormande innerlig kärlek är borta, och jag saknar dem. Min största rädsla är att inte kunna hitta de stora känslorna igen. Min största skräck är likgiltigheten. Jag säger som MalinC hos fina IfiNat - Är jag bara ett skal? Vet jag allt eller inget? Vart har alla känslor tagit vägen?

Kanske får bloggen vara kvar tills jag har tagit reda på det. Tills cirkeln är sluten. Jag tar inga nedläggningsbeslut idag i alla fall, för idag är en dag när jag har saltat popcornen lite för mycket och känner mig allmänt låg, salt och småsur.

Harmoni

2009-04-05T18:57:00.003+01:00

Är nyss hemkommen efter en intensiv och händelserik helg. Känner mig trött, men väldigt harmonisk. Så jag sätter på Jason Mraz, musik som gör mig glad och matchar mitt humör för stunden. Slår mig ner i soffan i mitt nystädade och påskpyntade hem. Gula ljus, gula tulpaner, gula påskfjädrar och massor med små gula kycklingar. Gult är fult...? Dumheter.

I fredags var jag på A Camp på Konserthuset med systerdotter Lilla J. Alltid lika roligt att gå på konsert! Jag har varit på fler det senaste året än sammanlagt de senaste fem åren - en bra trend. Nina Persson var lite halvflummig och smårolig och låtarna gör sig ännu bättre live. Även förbandet i form av Kristofer Åström med band var riktigt bra. Alltid lika kul med nya musikaliska bekantskaper.

Solig lördag med skogspromenad med Elsa, kaffe i trädgården och en löprunda i Skatås. En snabbvisit på familjekalaset och vidare till en väldigt trevlig middag. Grillat, sommarsallad, rödvin, rökig whiskey och prat till framåt småtimmarna.

Söndag med långpromenad vid havet, ett besök på gymet och söndagmiddag hos mamma och pappa.

Bra helg.

Lugn och ro

2009-03-29T20:50:00.002+01:00

En lugn och skön helg lider mot sitt slut. Snart dags att krypa i säng. Utan Elsa idag - hon är hos "mormor och morfar" eftersom jag ska sitta i heldagsmöten måndag-tisdag och ska på kurs på onsdag. Lite tomt, som alltid när hon är borta.

I fredags kväll blev det lyxpasta med rökt lax, en stor skål godis, ett glas rödvin och videokväll i soffan. Såg filmen om Beatrix Potter.

Lugn lördag med välbehövligt pysslande hemma, ett par promenader och lite lek med Elsa. Släckte ner och loggade ur under Earth Hour och satt i skenet av stearinljus och skrev för hand i min gamla dagbok, som har varit försummad och bortglömd länge. Borde kanske släcka ner och logga ur oftare, för det var oerhört tyst och fridfullt.

Idag har vi varit på hundutställning i Svenska Gårds- och Vallhundsklubbens regi i Tvååker. Det gick hyfsat för Elsa, men mest var det roligt att se alla pigga och söta gårdshundar och prata med andra gårdshundsägare. Gick en liten promenad med en väldigt trevlig gårdisägare efteråt och Elsa och lilla Luma sprang runt som små tokar och lekte och busade på en äng i närheten. Helt underbart att se.

I eftermiddag har jag besökt en god vän som jag vill försöka träffa oftare. Vi satt på en filt i lä i solen nere vid havet och drack kaffe och pratade länge. Jag vill också bo i ett hus vid havet, någon gång...

En välbehövligt lugn helg med tid för eftertanke. Karen Blixen skrev "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". Mer tankar om längtan en annan dag...

Trött och blå

2009-03-24T21:38:00.004+01:00

Läkaren skickar brev om att ämnesomsättningen är förhöjd och att jag ska sänka Levaxindosen. Borde jag inte klättra på väggarna, ha hjärtklappning och känna mig hyperenergisk då...?

Känner mig bara trött, trött, trött. Trött, less, småbesviken, låg och lite ledsen. Idag önskar jag att jag hade en famn att krypa upp i. Idag vill jag bli räddad...

Lika bra att dra täcket över huvudet och hoppas att morgondagen blir en bättre dag.

Mycket smått

2009-03-19T20:30:00.004+01:00

Det händer ingenting stort just nu. Men många små saker kan också vara bra...

Imorgon bitti åker jag till Malmö för att jobba på hundutställning hela helgen. Det ska faktiskt bli roligt att jobba :). Elsa ska följa med och jag ska ställa ut henne på söndag. Bo på hotell, slippa laga mat bara åt mig själv, umgås med trevliga kollegor och komma bort ett par dagar, till det charmiga Skåne.

Jag ska åka bil ner med en nyfunnen vän som jag tycker mycket om. Jag har en väldigt stark känsla av att hans hjärta redan tillhör någon annan, men han har ändå fått mig att känna hopp. Hopp om att det någonstans därute faktiskt finns härligt småtokiga, spontana och väldigt romantiska män med en vacker insida och hela containrar med kärlek att ge. Det gäller bara att hitta den som vill ösa sin kärlek över mig lika gärna som jag vill ösa min över honom...

Jag får en liten sovmorgon imorgon och eftersom jag inte ska till jobbet känns det som fredag idag. Jag har därför lagat en god middag á la Lilla J (ugnsrostade grönsaker med mycket olivolja och färska kryddor och en laxfilé) och har unnat mig ett glas rödvin. Världens gosigaste hund sussar gott bredvid mig i soffan och jag umgås med gamla bekanta i form av Rosie Thomas och Shawn Colvin och lite nyare vänner i form av Christian Kjellvander och inser att jag inte har sett på tv på flera veckor... Istället bloggar jag för första gången på länge och beundrar den vackra blombuketten jag fick av min granne häromdagen.

Solen värmde så härligt idag på lunchpromenaden, trots att vinden var lite kall. Snart är det vår. :)

I'll be there anytime

2009-03-09T21:52:00.002+01:00

Känslan just nu illustrerad av:

"Mysteries" med Beth Gibbons & Rustin Man

Pladder på p

2009-03-03T18:16:00.004+01:00

Och.... eftersom jag nu sitter fast på ett tåg och är alldeles för stirrig för att kunna koncentrera mig på att läsa, men behöver ha något att sysselsätta mig med, så antar jag Ankans utmaning...

Regler: Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug. Lycka till!

1. Vad heter du? Pipperoni. Även känd som Päronkvist.
2. Ett ord på fyra bokstäver: Paus
3. Flicknamn: Petronella
4. Pojknamn: Per
5. Yrke: Polis
6. Färg: Purpur
7. Klädesplagg: Polotröja
8. Mat: Pilgrimsmusslor
9. Sak i badrummet: Peelingkräm
10. Plats/stad: Paris
11. En orsak att vara sen: Pratkvarnar?
12. Något man inte skriker: Pass (fegt)...
13. Film: Pans labyrint
14. Något man dricker: Perquita
15. Band: Pink
16. Djur: Puma
17. Gatunamn: Persgatan
18. Bil: Polo
19. Sång: Personliga Persson
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Puss.

Otålig, stirrig och smånervös

2009-03-03T18:06:00.002+01:00

Åker baklänges genom Sveriges landskap. Bort från långa underjordiska gångar, miljonprogramshus, grafitti och betong. Bort från människomyller. På väg från baksidan tillbaka till framsidan. Från mörker mot ljusare tider. Känner mig redan något lugnare. Storstaden stressar mig numera, min tid där känns avlägsen och det ska bli skönt att komma hem.

Jag önskar dock att jag kunde få tillbaka den senaste tidens lugn och tillförsikt. Jag känner mig inte helt i balans just nu. Har drömt mardrömmar ett par nätter i rad, vilket inte hör till vanligheterna. Känner mig småsnurrig, stirrig, trött och lite nervös. Har svårt för osäkerhet och att inte veta var jag står just nu. Vill inte ha mer svårtolkade ord och tvetydiga beteenden. Behöver raka rör och ärlighet. Har inget tålamod. Men verkligheten är inte alltid så enkel...

Som vanligt var resans behållning att träffa Haikuharen. Allting känns alltid bättre när jag har pratat med henne, även vid tillfällen när hon själv inte mår riktigt bra, som nu.

Till helgen ska jag rymma åt andra hållet. Söderut. Till hav, sandstränder och salta vindar och till en annan god vän som jag har sett för lite av på sista tiden. Längtar redan...

Två år har gått...

2009-03-01T20:43:00.005+01:00

Idag har det gått precis två år sedan D flyttade. Jag kan fortfarande sakna vardagen tillsammans med honom ibland. För den är trots allt den bästa vardagen jag har haft i mitt liv än så länge.

Men, sedan en tid tillbaka kan jag också känna att jag vill mer - jag vill någon som vill mer, visar mer, rör vid mig mer, vågar mer... Jag kan till och med stundvis erkänna för mig själv att jag kanske förtjänar mer.

Jag saknar. Jag längtar. Jag önskar. Jag blundar och kramar den lena grå hopp-stenen som jag gav till syster Skräppan och som numera ligger på mitt nattduksbord. Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst...

Idag känner jag mig ändå mer hoppfull än jag har gjort på länge. Livet är skört, men det finns hopp... Humöret svänger från timme till timme, men jag är glad att det gör det.

Imorgon åker jag till Stockholm på kurs och på kvällen ska jag träffa Haikuharen. Det ser jag verkligen fram emot.

Längtan efter barn

2009-02-25T21:39:00.002+01:00

Jag har länge tänkt att återkomma till mina tankar kring längtan efter barn. Men det är svårt att få ner orden på pränt. Det är så stora känslor och de är så svåra att beskriva.

En tid nu har jag försökt intala mig själv att jag har släppt tankarna på barn. Att det känns så långt borta, så världsfrämmande, så overkligt att det inte alls är lika jobbigt nu som när D och jag fortfarande var tillsammans, eller som första tiden efter att det hade tagit slut, när det var mer inom räckhåll.

Jag har intalat mig att det inte längre är jobbigt att se gravida magar och jag har intalat mig att jag enbart känner ren och oförfalskad glädje över att se och umgås med mina vänners underbara barn.

Jag har också intalat mig själv att jag har släppt stressen över att tiden rinner ut. Jag har sagt "blir det inga barn så blir det inte" och "den dagen den sorgen".

Men jag tror att jag har gått omkring och ljugit för mig själv. Det är visst jobbigt. Fast kanske på ett annat sätt numera. Jag går inte omkring och tänker på barn hela tiden. Men de få gångerna jag tillåter mig själv att göra det (som nu), så gör det ondare än någonsin.

Begär jag för mycket när jag önskar mig en man som älskar mig och en egen familj? Jag kan avstå från allt annat. Det känns orättvist, lika orättvist som systers cancer. Jag vet att livet inte är rättvist, men det hjälper inte. Just nu har jag svårt att tro på att "good things happen to good people".

I höstas sade D till mig "jag önskar att du hade lurat mig och blivit gravid". Det önskar jag fortfarande ibland... Då hade jag i alla fall haft en halv familj. Många har sagt till mig att jag ska vara glad att det inte var barn inblandade i vår separation. Men när jag frågar om de hellre hade varit utan blir svaret alltid nej.

När jag träffade D i höstas sade jag att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 skulle jag ta mig en ny funderare på om jag ska åka till Danmark och skaffa barn på egen hand. Det har jag gjort och jag beundrar er som vågar, er som orkar. Men det är inte min väg. Jag kände aldrig bara "jag vill skaffa barn". Jag kände "jag vill ha barn tillsammans med den här mannen som jag älskar".

Nu har jag varken man eller barn. Jag känner mig inte bitter och jag är numera övertygad om att det någonstans finns en man som kommer att få mig att må ännu bättre genom att våga välja mig fullt ut. Men jag känner mig tidvis oändligt sorgsen och det gör ont.

Ett år äldre

2009-02-23T18:28:00.004+01:00

Jag fyllde år i fredags och min vana trogen blir det lite tankar kring födelsedagen.

På min 35-årsdag satt jag ensam i mörkret på ett kallt köksgolv och grät tröstlöst. På min 36-årsdag var det betydligt ljusare, men jag kände mig allt som oftast trött och likgiltig. Idag känner jag mig starkare och betydligt mycket gladare, trots en del jobbigheter på sista tiden.

Jag är glad över att jag är glad. Jag är idag långt ifrån det första årets känslokaos, även om mitt humör svänger betydligt mer och betydligt snabbare nu för tiden än det gjorde förr. Det krävs ganska lite för att ta ner mig, men det krävs inte heller så mycket för att få mig att sväva på små rosa moln. Och jag är faktiskt glad att det är så. Jag tar tusen gånger hellre långa känselspröt och humörsvängningar än trötthet och likgiltighet.

I fredags var jag på Horse Show med min syster och satt och smålog nostalgiskt åt småtjejerna som jublade när den stora ryttaridolen kom in på arenan och såg så lyckliga ut över sina plastkassar med spretande ridspön. Jag minns hur det var och önskade för ett sekund att jag hade haft en dotter bredvid mig. Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om mina tankar kring barn, för jag sade för ett tag sedan att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 så skulle jag ta mig en ny funderare över barnfrågan. Men det blir ett annat inlägg.

I lördags hade jag tjejmiddag och flera vänner sedan förr, som jag inte sett på alldeles för länge var här, och det blev en helt underbart fantastiskt mysig kväll.

Igår var vi hemma i Skräppans lägenhet och rensade kläder och personliga saker. Det gick ganska bra, även om jag inte vet om jag var till så mycket praktisk hjälp. När jag kom hem var flera av syskonbarnen här och såg på en familjefilm tillsammans. Jag såg mig själv i nyförälskad dans med D och såg Skräppan sjunga för full hals tillsammans med syster Hilldur, och det kändes faktiskt helt okej att se båda delarna.

Igår kväll träffade jag en vän som inte mådde så bra, men jag tror att vi lyckades trösta varandra lite, och det blev en bra avslutning på en i det stora hela väldigt fin helg.

Bra-dag

2009-02-08T22:46:00.002+01:00

Begravningen var sorglig och många tårar fälldes, men den var samtidigt ljus och fin och jag tror att den blev precis så som min syster hade velat ha den. Systerdotter Lilla J sjöng "Kärleken är" så vackert och orden passade så väl:

"En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord."

Minnesstunden i kyrkan var också fin och många talade varmt om syster Skräppan. Om hennes förmåga att se det ljusa i tillvaron. Om hennes oerhörda kämparglöd. Om hennes värme och engagemang. Om hennes förmåga att stötta och finnas till för andra även när hon själv mådde dåligt. Om hennes förmåga att sammanfatta svåra saker i användbara liknelser.

Allrakäraste syster, det är tomt utan dig och jag saknar dig. Jag saknar särskilt ditt smittande småfnissiga skratt... Men du har lämnat ditt leende hos mig och trots att du inte fick mer tid som vi hoppades, så känner jag mig idag hoppfull.

Idag är en bra-dag.

Begravning

2009-02-05T21:21:00.002+01:00

Begravning imorgon... Jag har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt har hunnit tänka på det under veckorna som gått. Kanske har jag förträngt det...

Jag har ändå mått hyfsat bra sista tiden och haft ganska mycket energi. Känt att det varit på väg att vända. Att kvällarna blir ljusare. Men det vänder så snabbt nu för tiden. Det krävs så lite för att få mig ur balans. Så lite för att ta ner mig. Från gott hopp om livet till allt suger och total likgiltighet på nolltid.

Idag är en blä-dag.

Säg inte att ingenting blir kvar

2009-01-29T19:25:00.003+01:00

Den här vackra dikten av Bo Setterlind skickade Soledude till mig:

Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.

Så känner jag när jag tänker på min syster just nu. Även om hon är borta så är hon i högsta grad närvarande. Hon finns i mitt minne. Och i minnet hos alla andra som kände henne.

Hon var så fin när jag såg henne sista gången och hon såg så fridfull ut. Ändå var det så tydligt att det bara var hennes kropp som låg där. Så tydligt att det som var Skräppan inte längre var där, utan någon annanstans...

Jag lånar åter igen Jacques Werups ord: Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig.

Världen blir aldrig densamma mer

2009-01-18T14:30:00.005+01:00

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Vila i frid, älskade syster.

Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig

2009-01-16T19:22:00.004+01:00

Älskade syster,

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här, men jag vill ändå skriva till dig. Kanske mest för min egen skull.

Det känns så overkligt att föreställa sig att du snart inte ska finnas mer. I min vardag snurrar allting så fort. Men vid din sjukhussäng är det som om tiden står stilla. Du ser så svag och bräcklig ut. Gulblek hy, svullna ben, trötta ögon, tunga andetag. Men ditt hjärta är starkt. Du är stark, och det är så jag alltid, alltid vill minnas dig. Stark, stolt, klok och varm.

Du har kämpat så länge och så modigt. Din devis under din resa i landet Cannorlunda har hela tiden varit "utan hopp kan man inte leva" och du och jag har pratat mycket om att ta en dag i sänder och att inte ta ut någon sorg i förskott. Men kanske har verkligheten hunnit ikapp oss nu.

Din stig smalnar allt mer och även om du har tvillingarna och barnen vid din sida och resten av familjen i kulisserna så måste du vandra sista biten ensam. Jag önskar att du kunde stanna hos mig längre. Vem ska ge mig kloka råd när du är borta? Men även om jag är ledsen så känner jag mig lugn när jag läser dina egna tankar om Dödsskuggans dal:

"Jag har i mitt arbete suttit vid många dödsbäddar och de allra flesta har varit oerhört fridfulla. Smärtfrihet och frihet från alla obehag som ångest eller oro är det viktigaste och uppnår man det är oftast själva dödsögonblicket bara som ett sista andetag, en suck och sedan som en djup sömn. Man ser hur livet lämnar kroppen och det är bara ett tomt skal utan ande kvar. I dödskuggans dal tror jag att slöjan dras ifrån. Kroppen följer inte med men jag går igenom skynket till andra sidan, till ljuset. Där tror jag min frälsare Jesus står med en öppen famn och tar emot mig med all den kärlek som inte denna världen rymmer, fullständig godhet, kärlek, värme och meningsfullhet."

Din ängel bor vid mitt nattduksbord och jag citerar Jaques Werup: "Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig."

Kram.

2008 i snabbrepris

2009-01-03T19:12:00.004+01:00

Nu är det ett par dagar in i 2009. Ett år har gått och bloggen fyller två år. Jag gör som Ankan och reflekterar över året som gått med hjälp av samma frågor som förra året.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Sprang Göteborgsvarvet. Blev mobo (=mosterbo - min systerdotter flyttade in hos mig och påminde mig om hur mycket roligare det är att inte bo själv).

2. Höll du några av dina nyårslöften? Har faktiskt inget minne av att jag avgav några löften 2007... Kanske hade jag nog med besvikelser 2007 och ville slippa fler under 2008...?

3. Dog någon som stod dig nära? Nej, men min syster Skräppan har blivit sämre och sämre och har nog inte långt kvar.

4. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009? Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skämma bort. Någon att prata med innan jag somnar...

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas? Helt ärligt var 2008 ett ganska intetsägande år och det finns inga datum som direkt etsat sig fast i minnet.

6. Vad var din största framgång 2008? Att jag äntligen lyckades få ändan ur vagnen och fick nytt jobb.

7. Största misstaget? Jag säger som Elbert Hubbard: "There is no failure except in no longer trying." Och jag försökte verkligen, in i det längsta. Kanske kunde jag försökt ännu mer, men jag tror faktiskt inte det, så nu har jag givit upp. Om det är det största misstaget, återstår att se. Men, it takes two to tango.

8. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, jag trodde att min extrema trötthet var en effekt av allt som hände under 2007, men det visade sig att jag hade hypotyreos, en underfungerande sköldkörtel.

9. Bästa köpet? Min nya kamera, en Nikon D40.

10. Vad spenderade du mest pengar på? På kurser som jag gick med Elsa (klickerkurs, allmänlydnadskurs, introduktion till rallylydnad, vardagslydnadskurs, introduktion till viltspår, agilitykurs) och på en krånglande bil.

11. Gjorde någonting dig riktigt glad? Elsa.

12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Jason Mraz - Life is wonderful och Bo Kaspers Orkester - Det blir bättre sen.

13. Vad önskar du att du gjort mer? Skrattat.

14. Vad önskar du att du gjort mindre? Sovit och gråtit.

15. Hur tillbringade du julen? Hemma hos syster Skräppan med hennes familj, mamma och pappa och syster C med familj. Skräppan kunde inte njuta av julmaten, men orkade i alla fall ligga i soffan och vara med under hela julklappsutdelningen och det var en mysig jul.

16. Hur många one night stands? Ett. Han var söt, men det kändes totalt meningslöst och bekräftade bara att one night stands inte är min grej...

17. Favoritprogram på TV? Halv åtta hos mig...?

18. Bästa boken du läste i år? Flyga Drake av Khaled Hosseini.

19. Största musikaliska upptäckten? Jason Mraz, Jack Johnson och The Submarines (hm, måste ha ett uppdämt behov av glad och lycklig måbra-pop...).

20. Något du önskade dig och fick? Nytt jobb.

21. Något du önskade dig men inte fick? Någon att somna bredvid och vakna upp tillsammans med. Barn.

22. Årets bästa film? Har sett alldeles för lite filmer 2008. Mamma mia för att den gjorde mig på bra humör eller kanske Flyga Drake, även om jag misstänker att mitt positiva intryck av den filmen mest har att göra med att jag såg den med en man som för första (och enda) gången efter att det tog slut med D fick det att pirra lite i kroppen.

23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer engagemang, när det gäller det mesta. 2008 var ett ganska intetsägande och lite för likgiltigt år.

24. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Trött och till en början lite likgiltig, men sedan vid ganska gott mod.

25. De bästa nya människorna du träffade? Singeltjejerna: Å, som följde med till Grebbestad trots att vi bara setts två gånger innan och S, som alltid är så fantastiskt positiv och bjuder på sig själv.

Gott nytt år

2008-12-31T15:11:00.002+01:00

Nu är det snart 2009, ett nytt år med nytt ljus och nya möjligheter.

Gott nytt år, alla bloggvänner!