Jag har bara jobbat 80% sedan september förra året. En dag i veckan har jag varit tjänstledig. Den dagen har varit mitt andrum, min fristad, min lunga, min överlevnad. Men nu har min arbetsgivare bestämt att jag ska upp på 90% från 1 juli och jag förväntas vara glad och tacksam för att de är schyssta och inte tvingar upp mig på heltid.
De tycks tro att min tjänstledighet bara handlar om en lyx för mig. Att jag vill ha en ledig dag i veckan för att äta praliner och skriva på min bok. De tror det trots att jag har försökt tala om att det inte handlar om lyx utan om överlevnad. De tror det trots att jag har försökt förklara att jag i perioder knappt orkar jobba 80%. De säger att om jag inte orkar borde jag nog vara sjukskriven istället. Det är kanske sant, men jag kan inte förstå vad det spelar för roll för dem - för oavsett om jag är tjänstledig eller sjukskriven på deltid är jag inte på jobbet de timmarna.
Jag förväntas vara tacksam för 90%. Men allt jag känner är stress, oro och rädsla. Jag har försökt att förklara, men jag når inte fram.
Jag mår dåligt fysiskt av alla mediciner jag går och har gått på. Hormoner, kortison, blodförtunnande, dropp, inflammationsdämpande och starka mediciner med tunga biverkningar som ska förhindra mitt immunförsvar att stöta bort ett embryo. Mina sköldkörtelvärden hoppar upp och ner av medicinerna och mina järnvärden är låga igen. Jag tappar enorma mängder hår. Jag är trött både fysiskt och psykiskt.
Särskilt psykiskt. Jag har under flera års tid fått hantera misslyckande på misslyckande och jag upplever dagligen det utanförskap som följer med att vara ofrivilligt barnlös.
Inför varje behandling lägger jag flera timmar i veckan på provtagningar, ultraljud och dropp och ytterligare ett par på att boka och koordinera desamma. Jag befinner mig utanför det svenska vårdsystemet och känner mig som "persona non grata" som måste ringa runt till 5-6 olika ställen och böna och be varje gång innan jag får napp, trots att jag betalar privat vad det än kostar. Det stressar, tar tid och energi.
Jag har inte samma stresströskel som innan sjukskrivningen. Jag försöker vara professionell och sköta mitt jobb, men jag kämpar, varje dag. Nu är det återigen stressigt på jobbet och oro på avdelningen, och jag känner igen symptomen från förra gången. Jag glömmer saker, jag har inte kontroll, jag orkar inte vara social, hoppar över fikat, drar mig in i mitt skal och skärmar av mig mer och mer.
Jag är också rädd att stressen ska påverka våra chanser att lyckas med nästa försök.
Jag har berättat allt det här. Jag har försökt förklara. Men det syns inte utanpå. De kan bara lita till mina ord. Och inga ord räcker till för att förklara hur svårt det här är.
Kanske hade det varit lättare om jag hade låtit bli att sminka över ringarna under ögonen, om jag hade struntat i vad jag satte på mig på morgonen, om jag hade slutat le, om jag hade låtit mitt yttre förfalla. Eller om jag varje dag hade klagat över hur trött jag är, över hur mitt huvud och mina axlar värker, över allt hår jag tappar. Om jag hade gråtit öppet när den sjunde gynekologen nekade mig hjälp, istället för att stänga in mig på mitt rum, svälja gråten och spara den till senare.
Men det är inte så jag är uppfostrad. Jag har lärt mig att inte klaga, att inte gnälla, att inte belasta andra med mina bekymmer. I synnerhet inte kollegor och arbetsgivare. Jag har lärt mig att bita ihop och jag biter ibland så hårt så att käkarna värker. Jag har lärt mig att tappert kämpa på. Och visst klarar jag mer än jag tror. Men när jag slutligen säger att jag inte orkar - då är det för att jag inte orkar. När jag ber om hjälp och säger att det här behöver jag för att överleva, för att inte krascha helt, då är jag redan på bristningsgränsen, då har det redan gått för långt. Jag vet att jag är dålig på att signalera i tid. Men nu viftar jag med en röd flagg, och trots, eller kanske därför att - jag aldrig brukar ropa “vargen kommer” - så är det ingen som tror mig…
Och när ingen lyssnar, blir rummet trängre och jag får svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Kanske borde jag byta jobb. Men hur får jag tag i ett annat deltidsjobb? Och vem orkar byta jobb mitt i det här kaoset?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh Emelie! Att folk inte kan förstå. Jag har jobbat med dig och beundrar dig oerhört mycket, så många kvaliteer som du har är det bara att beklaga din arbetsgivare.
De som inte är insatta i vad det betyder att inte kunna få barn, det som de flesta kvinnor önskar sen barnsben, smärtan går nog aldrig över, men den är hanterbar i alla fall för det mesta med tiden. Att dessutom samtidigt ha en krånglande sköldkörtel som styr ämnesomsättningen i varje liten cell i kroppen, det är för mycket att hantera... Tänker på dig och har god lust att ringa din chef!
Kramar i tusental❤ Rosie
Tack söta du! Ja, jag vet ju att du vet vad det innebär, både med barnlängtan, försök att få barn och krånglande sköldkörtel. Kram tillbaka. <3
Käraste älsklingen min!
Som mamma känner jag mig otillräcklig eftersom jag inte vet hur jag ska kunna hjälpa dig. Pappa och jag har alltid varit stolta över dig och det du har åstadkommit. Jag förstår din längtan efter barn men du får inte utsätta din stackars kropp för så mycket mediciner så du mår så dåligt som du gör nu. Har ni diskuterat adoption? Följ ditt hjärta hur det än blir. Jag älskar dig innerligt och hoppas allt slutar lyckligt kram��
Kära vän! Så väl jag känner igen Din beskrivning av känslan att ingen lyssnar på oss väluppfostrade lite lagom återhållna duktiga, högpresterande flickor! Inte kan väl vi tappa taget hur mycket det sluttande planet än sluttar - inte kan väl vi drunkna, hur mycket vi än kämpar för att hålla näsan över vattenytan - ingen hör! - Jag minns känslan från slutet av mitt yrkesliv, när jag av olika skäl var så trött, så trött och längtade efter pensionen, men inte fick gehör för att få gå lite tidigare. Det handlade om att ha levt under stark stress i många år - nu gick det bara inte längre - men jag segade mig fram dag för dag. - Nu tycker jag mig ha återfunnit livsglädjen, men det tog nog egentligen lika många år som det tagit att bygga upp stressen. - Så var rädd om Dig - hur man nu är det, när det känns som att ingen lyssnar! - Men jag tror att man skall ta professionell hjälp - de som man har omkring sig annars ser ju bara den duktiga flickan, som klarar allt och alltid är glad - vad hon än säger! - Din barnlängtan kan jag naturligtvis förstå, liksom hur jobbigt det måste vara att kastas mellan hopp och förtvivlan och dessutom underkasta sig en mängd olika behandlingar, som sliter på kroppen på olika sätt och det vill jag inte kommentera inför risken att kännas ytlig och banal - det Du känner inför det känns alltför ömtåligt - vill inte komma med käcka tillrop om alla barn i världen som behöver en mamma som Du eller ..... Men hur det än går med det ena eller andra, så är första förutsättningen att Du själv unnar Dig att söka hjälp för att må bra - om det skulle vara under sjukskrivning, så ta chansen! Antar att det är ren valhänthet hos Din arbetsgivare att inte kunna förstå hur man hjälper Dig på bästa sätt. - Ville omsluta Dig med en stor och varm kram och önska Dig att få vila Dig till återfunnen livsglädje och välmående - det finns ju där på andra sidan tunneln! - Önskar Dig förstås också att få Din bok färdig - Du har en mission att fylla!
Det finns ett ord - sjukskrivning.
Kram på dig.
Ditt inlägg har inte lämnat mig. Tänker på det, det berör mig. Det är så kortsiktigt, av din arbetsgivare. Mycket kan man säga om mitt jobb, men just det här kan jag inte se komma. Kanske det är snällare i offentlig sektor? I alla fall. Det jag själv använder mig av för att orka med jobbet är paus paus paus. Jag går och lägger mig i vilorummet varje dag i en halvtimme. Jag tar längst lunch och längst fikor. Just för som du skriver att hålla i längden, hela livet har jag jobbat tvärtom. Googlat på att bli mer effektiv, bli bättre på att få det gjort, på... varit så jävla effektiv att jag jobbat gratis, extra mycket. Att det kostade mig min hälsa. Nu jobbar jag på att vara omotiverad, lat och slö. Haha. Bara att skriva det får mig att skämmas. Det sitter så långt inne. Trots det: jag tror att det är många som jobbar på låtsas. Som snackar sig igenom dagar, som fajekar tills dom mejkar. Vi har nog aldrig varit dem. Och du, nu är det dags för oss att ta igen. Om du inte får din dag i veckan, se alla fall till att du tar det lugnt, ta pauser. Jobba reflexivt och långsamt. Andas. Ta pauser. Vila, ta pauser vila. /haren
Inger - tack för dina fina rader. Jag ska försöka vara rädd om mig. Ja, den där duktiga flickan ligger mig i fatet ganska ofta tror jag... Men jag har tagit hjälp och ska göra det igen. Jag tror också att det snarare är valhänthet eller oförstånd hos min arbetsgivare som gör att de inte lyssnar. Men det är likväl tröttsamt. Och boken - ja, den ska bli färdig! Hoppas komma ännu en bit på vägen i sommar och ska gå kursen i år igen. Stor kram tillbaka.
Tudorienne - ja, så får det nog bli. Kram.
Haren - det låter som en bra strategi som jag borde anamma mer av. Fler pauser, längre fikor, längre luncher. Det tråkiga är bara att det finns en kultur av missunnsamhet och ovilja eller oförmåga att sätta sig in i andras situation på min arbetsplats. Så de som jobbar 8-16.30 varje dag ser snett och pratar skit om man tar längre lunch eller går tidigare en dag. De ser inte alla timmar av vår fritid vi lägger på resor och konferenser... Det bästa vore väl att inte bry sig, men det är så svårt. Men ja, jag ska försöka att jobba på att ta igen alla fikapauser jag har jobbat in genom åren. Vila och andas. Kram.
Skicka en kommentar