skip to main |
skip to sidebar
Expediten på Stjärnurmakarna ser ut som en ung Whoopi Goldberg. Hon frågar om hon kan hjälpa mig och jag talar om att jag ska köpa en klocka i födelsedagspresent till min mamma. Hon visar mig montrar med hundratals klockor i rätt prisklass, men det är svårt att välja. Mamma har sagt att hon vill ha något enkelt, men festligt, gärna en lite större klocka för det är ju modernt. Expediten tar sitt uppdrag på stort allvar och frågar - hur är din mamma då?
- Min mamma är färgstark och fräsig, svarar jag. Hon gillar gult och rosa, hattar, schalar och blommiga kavajer. Men hon är inte tantig. Pappa gillade aldrig jeans, men nu när han har gått bort har hon köpt sig ett par mörka stuprörsjeans. Vi har aldrig haft samma klädsmak, men det hon gillar passar henne. Hon har alltid stuckit ut och haft sin egen stil.
- Min mamma är konstnärlig och kreativ, hon målar både akvarell och akryl, hon kan sy och ett tag gjorde hon sina egna smycken.
- Min mamma läser mycket. Hon är med i en bokcirkel och hon gillar att prata med både döttrar och barnbarn om böcker och filmer hon har läst och sett. När jag var liten läste hon min favoritsaga om den lilla hinden högt för mig och tillsammans läste vi om det Lilla huset på prärien. Hon hade också högläsning på ålderdomshem. När jag själv blev en liten bokslukare introducerade hon mig till Landet Narnia, Anne på Grönkulla, Törnfåglarna och Angelique.
- Min mamma har varit lärare i spanska och tillsammans med pappa har hon rest över hela världen. Jag har fått följa med på många resor och mamma har sett till att jag har fått åka på flera på egen hand. När pappa absolut inte ville att jag skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet för att åka till Österrike och jobba i ett stall såg mamma till att jag ändå fick som jag ville. Min mamma har gett mig frihet och eget ansvar, och lärt mig tolerans och öppenhet för andra kulturer.
- Min mamma var över 40 när jag föddes och det fanns en period när jag tyckte att min bästa kompis mamma var coolare. Hon var yngre och hade trendigare kläder. Men hon jobbade mycket, var i stallet ännu mer och bjöd oss aldrig på fika som min mamma alltid gjorde.
- Min mamma har lärt mig att laga och uppskatta god mat. Hon kan stycka ett helt lamm, stoppa egen korv, göra världens bästa leverpastej och underbart goda rårörda lingon. Min systers man sade en gång om mig "den ungen är väl uppfödd på entrocôte", men några av våra bästa måltider tillsammans har bestått av fruktfil på terrassen efter en dag på stranden. När jag fyllde år fick jag alltid välja vilken mat jag ville och nästan alltid valde jag njursauté, för den goda såsen.
- Min mamma är social. Hon gillar fester och pratar med alla. Det fanns också en period när jag tyckte att hon pratade för mycket när mina vänner kom hem till oss och skulle leka: "sluta mamma, det är mina kompisar, inte dina", sade jag surt. Vi hade nyligen återträff med min gamla klass från 1:an - 9:an, 28 år efter att vi gick ur högstadiet. Mamma bjöd alla till sin uteplats för fördrink och var förstås själv med och minglade. Den här gången högst uppskattat både av kompisarna och mig själv. Vad roligt att din mamma var med och att hon kom i håg oss alla! sade de.
- Min mamma är generös. När hon och pappa sålde huset i Onsala fick både barn och barnbarn pengar. För mig räckte de till en resa till Canada och USA en sommar. Hon har också ofta stuckit till mig lite från sin egen kassa (intjänad på privatlektioner i spanska) när jag har haft det knapert (oftast utan att pappa har vetat), hon har bjudit på fika, köpt mig kläder, skickat med mig matlådor och skrivit av skulder. Nuförtiden räcker det nästan att man tittar på en pryl så frågar hon om man vill ha den.
- Min mamma är självständig. Hon vill inte vara till besvär. Jag hör om vänners föräldrar som klamrar sig fast vid för stora hus och för stora trädgårdar som blir till en börda för barnen. Mamma vill inte ligga någon till last. Det går nästan till överdrift ibland, när hon inte talar om att hon är sjuk eller ska opereras. Det är okej att be om hjälp ibland.
- Min mamma har gett mig trygghet. Hon lät mig somna med lampan tänd till de trygga ljuden när hon grejade i köket vägg i vägg. Varje kväll läste hon "tryggare kan ingen vara" och innan jag somnade turades vi om med att försöka komma på så många olika sätt att säga att älskling på som möjligt - cariña, mi amor, cherie, querida, amore, darling, liebling.
Ja, jag berättade förstås inte riktigt allt detta för expediten, men en del och efter det var det tydligt att den klocka jag först hade valt var alltför enkel för min mamma. Min mamma ska förstås ha en klocka som sticker ut. "Oj, det var en tuff klocka för en 85-åring", sade den andra expediten, som hört en del av vår konversation. "Ja, men så har jag en tuff mamma också", svarade jag.
Te amo, querida madre. Även om jag är dålig på att säga det.
Imorgon är det Mors dag. Det är dagen då Facebook svämmar över med hyllningar till mammor världen över. Alla mammor - gamla som unga, erfarna som nyblivna - blir firade av sina barn. Är barnen för små hjälper stolta fäder till att fira mor med frukost på sängen. Jag ska fira min egen mamma. Jag är glad och stolt över min mamma av många anledningar, men framför allt för att hon betyder att jag finns.
Men det är imorgon. Idag, dagen före Mors dag, är det min dag. Min och många andras. Det är dagen för oss som inte kommer att bli firade imorgon. Dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Det är dagen för oss vars allt överskuggande önskan är att få vara någons mamma eller pappa. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. För idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.
IVF-klinikerna i Falun och Malmö har öppet hus och i Stockholm bjuder Föreningen Barnlängtan in till en temadag om ofrivillig barnlöshet. Initiativet till Ofrivilligt barnlösas dag startades av en bloggare 2011. Innan dess hade vi ingen egen dag. Det är fint att vi har det tycker jag. För vi behöver också bli uppvaktade. Och jag tror att vi behöver tala mer om ofrivillig barnlöshet. Det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag kände skam. Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det mest naturliga i världen?
För mig är dock varje dag Ofrivilligt barnlösas dag. Att inte kunna få barn fast man vill är en sorg man ständigt bär med sig. Ett utanförskap som dagligen gör sig påmint. En längtan vars låga ständigt brinner. Endast kortare stunder kan jag glömma den helt. Stunder när jag går in i en text jag skriver eller i en bra bok jag läser. Stunder när jag ligger sked med en fyrbent kärlek eller har två starka armar runt mig. Stunder när jag går upp i att olja ett golv i ett sommarhus där jag hoppas att mindre fötter än mina en dag ska trampa.
Annars påminns jag ständigt. När fikastunden på jobbet kretsar kring barnens skolavslutningar eller de äldres studentmottagningar. När jag går en promenad med Elsa mitt på dagen och möts av de föräldralediga med sina barnvagnar. Varje gång jag sätter en ny spruta i magen, varje månad när mensen kommer. När jag ser bilder på Facebook på glada 3-åringar på barnkalas och dop. När jag ser lyckan i nyblivna mormödrars ögon när de talar om sina barnbarn. Varje gång någon klistrar in en status på Facebook som säger "dela det här om din son/dotter är den bästa i världen". När familjen samlas vid pappas dödsbädd och jag ser honom omgiven av barn och barnbarn och tänker att vår son eller dotter kunde ha varit 10 dagar idag och min pappa kommer aldrig att få träffa vårt barn, och kommer någon att vaka vid min dödsbädd? Men också när jag tänker på allt jag vill upptäcka tillsammans med vår son eller dotter. Alla platser vi ska besöka, alla böcker vi ska läsa, alla kakor vi ska baka, alla bad vi ska ta, alla känslor vi ska gå igenom, all glädje och all sorg vi ska dela. Hur vi ska stå med diskskum upp till armbågarna, hur vi ska baka lussekatter och kladda med deg, hur vi ska sjunga min barndoms sånger, trä smultron på ett strå, ha picknick inne och ligga i soffan en regnig dag och maratonläsa.
Ofrivilligt barnlösas dag. Idag är det min dag. Idag är det vår dag. Låt den inte bara passera förbi som kladdkakans dag, vänsterhäntas dag eller Black Friday. Säkert känner du någon som jag. Någon som är ofrivilligt barnlös. Varför inte skicka ett meddelande till en sådan vän. För det som gör mest ont är när vänner inte säger eller gör någonting. Det räcker med: "Hur mår du? Jag tänker på dig".
Idag går mina tankar till alla som delar samma sorg som jag.
Idag fyller Elsa 9 år. Hon ligger ihoprullad som en liten räv intill mig i soffan. Alltid på bästa platsen, i hörnet, invirad i den mjuka, ljusgrå filten. Hon har ryggen mot mitt ben. Vill ligga nära, nära. Päls mot hud. Ligger gärna mittemellan, och på natten nästan alltid under täcket (hur kan hon andas där?).
Nio år. Tiden går. Vännerna räknar tiden i hur barnen växer. Jag räknar tiden i Elsa-år. Hon växer inte, men jag blir ändå förstummad över hur fort åren går. Hon har vita hår över det bruna ögat nu, ett grovt och borstigt hårstrå ibland morrhåren och små knutor och skönhetsfläckar här och där. Men för mig kommer hon alltid att vara den vackraste hunden i världen. Det är drygt 9 år sedan jag på min 35-årsdag satt på golvet i huset på hästgården och grät över hur allt hade gått sönder. Det var då jag bestämde mig för att göra något som var viktigt för mig - att skaffa hund - och se till att lösa det, trots alla hinder. Ett par månader senare hämtade jag Elsa och vår första dag tillsammans satt jag återigen på samma golv med tårarna droppande ner i hennes mjuka valppäls och bestämde mig efter ett telefonsamtal för att flytta hem till Göteborg.
Elsas päls har genom åren fått ta emot många tårar som hon har försökt slicka bort ifrån mina kinder. Hon är min tröst. Hon är vår tröst. Men hon har också fått mig att le och skratta många gånger när det har varit som svårast. Vi har gjort mycket roligt tillsammans - gått kurser i agility, lydnad och rallylydnad, varit på utställningar, haft dragkamp med IKEA-råttan, upptäckt nya promenadställen, hoppat på klipporna, lekt kurragömma och suttit bredvid varandra på en stock och njutit av solen. Det finns fler foton på Elsa i datorn än på båten, eller på någon av oss. Hon är så söt när hon sover. Hon får oss att le varje dag.
Hon kan förstås också vara fruktansvärt jobbig, när hon vaktar och skäller, när hon helt okontaktbar jagar solkatter eller när hon trots varv efter varv i parken vägrar att bajsa, som om hon visste att vi ska lämna henne ensam och därför är extra angelägna. Ibland är hon för söt för sitt eget bästa: "Åh, det gör inget om hon hoppar, hon är ju så liten och söt". Men irritationen går fort över och vi skämmer bort henne med torskrygg, anka, grillad kyckling och syndiga mängder med kel.
Även om vi hade hund när jag växte upp, så är Elsa min första egna hund. Jag har lärt mig så mycket genom henne. En del önskar jag att jag hade lärt mig innan. Jag ville så mycket i början, läste alla hundböcker jag kom över och försökte göra allt rätt. Men orken räckte inte och tyvärr lyssnade jag en kort period på fel personer och gick emot min egen magkänsla. Jag tror inte att just det gjorde så stor skada, men det hade blivit lättare om jag hade gjort rätt från början.
När Elsa var drygt ett halvår och vi var nyinflyttade i Göteborg blev hon påkörd av en cykel. Det var mitt fel. Alltid människans fel, aldrig hundens. Jag gick i egna tankar och var ouppmärksam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon skrek och hur cyklisten bara trampade vidare. Jag önskar att jag hade förstått då vilken chock det var för henne och tagit med henne till veterinären direkt. Men jag förstod först senare, när hon började gömma sig när vi skulle gå ut och aldrig kunde komma hem fort nog.
Så ont det gjorde i mig. Som vi har kämpat efter det. Det tog tid och skadan kommer nog aldrig helt att läka. Sår efter svåra trauman gör sällan det. Men steg för steg har det blivit bättre och vi har kunnat utöka våra rundor från att bara gå runt kvarteret till att återigen kunna utforska nya platser, även om hon alltid är lite osäker de första gångerna vi går en ny runda. Vi kommer nog aldrig att kunna promenera i Slottsskogen, där joggare och cyklister kommer i en rasande ström, både bakifrån och framifrån. Men det är okej. Jag föredrar också en klippa i skärgården, alla dagar. Och vem vet, kanske hade jag inte träffat T om inte Elsa hade blivit rädd efter olyckan med cyklisten...
För några år sedan förlorade jag henne nästan. Hon sprang efter en katt rakt mot vägen och jag såg en bil komma runt hörnet. Jag skrek, blundade och väntade på smällen. På skriket. Men det kom inte. I sista minuten vek hon av. Jag återupplever det ögonblicket ibland i mina drömmar och det är lika fasansfullt varje gång. Varje dag är jag tacksam över att jag fick behålla henne ett tag till. Jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns mer. Även om jag vet att den kommer att komma.
Någon sade en gång till mig att min relation till Elsa var lite osund. Hur kan kärlek någonsin vara osund? Det finns inget osunt i mina känslor för dig. Lilla hund, jag älskar dig så mycket.
"Until one has loved an animal, a part of one's soul remains unawakened." - Anatole France
Om drömmar hade slagit in, om vi hade fått det vi önskade, om allt hade gått som det var tänkt, om inte, om inte, om inte... om hade varit. Då skulle vår son eller dotter ha fötts idag, den 19 februari. Imorgon fyller jag år och det skulle ha varit den bästa födelsedagspresenten någonsin. Men man får inte alltid det man önskar sig. Det vet ju alla. Det spelar ingen roll om man skriver till tomten, blundar och önskar hårt när stjärnor faller eller niger tre gånger för nymånens skära. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland dör drömmar efter 11 veckor.
Om inte om hade varit så kunde vi också ha haft en son eller dotter på 1 år och 3 månader idag. Det är svårt att inte tänka på varje gång jag ser min systerdotters dotter. De kunde ha varit nästan jämngamla. Det kommer att bli svårt att inte tänka på varje gång jag ser min väns barn. Vi som skulle ha varit gravida samtidigt och fött i februari med knappt två veckors mellanrum. Det hjälper ingen att tänka så, men ibland är det svårt att låta bli. Att tänka på det som inte blev, på det som kunde ha blivit, på det som aldrig kommer att bli...
Det är också svårt att inte undra, varför? Trots att den frågan inte har något svar. Ibland tänker jag att det är dålig karma. Att det är nu jag får betala för den gången då den 16-åriga jag och min bästa vän för att slippa undan stämpeln som den töntiga hästtokiga trojkan medvetet undanhöll sanningen från en annan vän och sade att vi tänkte välja Samhäll, trots att vi valde Ekonomisk. Att det är nu jag får betala för den gången jag blev full och hånglade med min bästa väns pojkvän. Att det är nu jag får betala för att jag pratade med alla utom F om vårt förhållande. Att det är jag får betala för alla de gånger jag varit en feg och mesig jävel som inte vågat stå upp för mig själv och vad jag vill. Att det är det nu jag får betala för att jag inte var en ful och egoistisk jävel som bara lurade D och blev gravid.
Kanske straffar jag bara mig själv genom att tänka så. Innerst inne vet jag att det inte är sant. Jag har gjort, och gör, så gott jag kan. Jag försöker att vara en fin vän, en bra partner och en god människa. Jag lever sunt och äter bra. Jag har slutat äta gluten, dragit ner på vitt socker, dricker nästan ingen alkohol, går på akupunktur, mediterar, tränar, äter vitaminer och mineraler och dricker tomatjuice varje dag. Jag sköter mig exemplariskt. Andra röker och dricker och frossar och knarkar och får ändå barn. De är yngre, jag vet. Men det är ändå inte rättvist.
Ibland hatar jag min kropp. Den är frisk. Den är stark. Den är motståndskraftig. Men den är lömsk. Den behandlar embryon som cancer som ska bekämpas. Varje gång någon klagar på att de är förkylda eller har fått influensa, så önskar jag att jag också kunde bli sjuk. För det skulle visa att min kropp är normal.
Imorgon fyller jag 44 år. Jag kommer inte att få det enda jag önskar mig i födelsedagspresent. Men jag ska ha kalas och stolt fira alla mina 44 år. Jag vägrar att acceptera att jag är för gammal. Kanske finns det de som tycker att jag är naiv. Att jag lurar mig själv och blundar för fakta. Men jag vägrar att ge upp. På min dödsbädd ska jag kunna säga - jag gjorde allt jag kunde. Och det är bara vi två tillsammans som bestämmer när det räcker, när det är dags att ge upp, att gå vidare. Och där är vi inte än.
Alla hjärtans dag. Jag tycker egentligen att det är ett ganska tramsigt påfund som mest bidrar till den allmänna köphysterin. Dessutom tycker jag att alla dagar kan få vara alla hjärtans dag. Att kärleken mår bra av att firas lite när som helst, utan att det är årsdag eller alla hjärtans dag eller någon annan särskild dag. Jag blir i alla fall gladare av att bli uppmärksammad en vanlig tråkig dag än på alla hjärtans dag när man "ska" fira. Men visst, vi kan fira på alla hjärtans dag med. Hellre mer än mindre. Alltid.
Den här alla hjärtans dag vill jag ändå uppmärksamma min älskling lite extra. Det är så lätt att vardagen bara löper på, man fastnar i slentrian och tar den andra för given. Jag är rädd att jag har varit väldigt inne i mig själv och alla mina problem på sistone. Jag har varit trött, instabil, hormonpåverkad, oengagerad, låg och lättretlig. Tack min älskling för att du står ut med mig, stöttar mig och bara finns vid min sida, varje dag. In good times and in bad times. Jag hoppas på lite mer good times för oss båda i år. Lite flyt. Det är vi värda.
Du har så oändligt många sidor som jag uppskattar och som får mig att älska dig, även om jag är dålig på att säga det.
För mig är du...
... mitt hjärta med de vackra, varma, sköna händerna som tar i mig.
... mitt hjärta med de fina, uttrycksfulla, blåa ögonen.
... mitt hjärta med den varma, trygga famnen, som är så skön att somna i.
... mitt hjärta som varje dag ger mig en kram och frågar hur min dag har varit.
... mitt hjärta, problemlösaren som alltid vill försöka hjälpa mig.
... mitt hjärta, som bryr sig om sin familj och har en bra relation till föräldrar och syskon.
... mitt hjärta, den spjuveraktiga skojaren med härlig, underfundig humor som får mig att skratta.
... mitt hjärta, djurvännen, som tycker om Elsa på riktigt och inte bara låtsas för att han gillar mig. :-P
... mitt hjärta, den busiga pojken, som gillar att sladda i snön, åka fort med båten och köra genom vattenpölar (men saktar ner om jag blir rädd).
... mitt hjärta, den vidsynta, empatiska och erfarna, som är öppen för andras åsikter och perspektiv och inte dömer människor i onödan.
... mitt hjärta, den sociala och trevliga, som gärna går på fest och som även är omtyckt av föräldrar, släktingar och vänner (men mest av mig)
... mitt hjärta, naturälskaren, som följer med mig ut på promenad både när solen lyser och när regnet öser ner.
... mitt hjärta, lagspelaren, som gillar bollsport och teamwork i köket och låter alla komma till tals.
... mitt hjärta, matälskaren, som redan sedan vår första äppelpaj har varit (och är) den perfekta matlagningspartnern.
... mitt hjärta, musikälskaren, som spelar fint för mig ibland och gärna följer med på konsert.
... mitt hjärta, med de mjuka läpparna som smakar gott.
Du är mitt hjärta alla dagar, året om. Jag älskar dig.
All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.
Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.
För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.
Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.
Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.
Det är ett nytt år. Stora snöflingor singlar ner i gatlyktans sken utanför det stora fönstret. Snön faller i timmar och hela världen blir till vispad grädde, spunnet socker och maräng. Träden får vita koftor, brevlådorna hattar av bomull och alla bilarna på gatan blir till stora, snälla mumintroll. Snön bäddar in och dämpar alla skarpa ljud. Den lyser upp och tonar ut de vassa kanterna. Gör hela världen mjukare, lättare och vackrare. Det är landet Narnia utan den vita häxan. Jag tror igen på sagor och på att allt är möjligt.
Det här året önskar jag mig mer snö. Jag önskar också friskt grönt gräs och höstens röda löv. Men mindre grådis, dimma, smuts och svart och naken asfalt. Den är så hård och gör så ont att trilla på.
Jag hoppades på dig 2015, men du gjorde mig besviken. Jag vill inte ens ge dig en årskrönika, den blir så dyster. Drömmar som inte gick i uppfyllelse, vacklande hälsa, bråk med sjukvården, för mycket arbete, sjukdomar i familjen, konflikter på jobbet, taskigt sommarväder, dödsfall, krossade förhoppningar, en ohållbar jobbsituation, otillräcklighet, för lite tid att reflektera, sjukskrivning... Nej, 2015, vi glömmer dig. Du är historia.
Nu är det ett nytt år och det känns skönt. Ett år för sagor, snö och gröna sommarängar. Ett år för havsluft, flyt och fantastiska mirakel. Ett år för nya planer, nya drömmar och nytt hopp. Jag vågar inte riktigt tro på dig än 2016, för jag är så rädd att bli besviken. Men jag lovar att ta en dag i taget, göra mitt bästa och spendera min energi klokt, på det och dem som får mig att må bra. Det kommer alltid att finnas moln på himlen och vissa av dem går inte att driva bort, hur gärna jag än skulle vilja. Men med lite snö och mycket kärlek kan kanske kanterna bli mjukare ändå. Och om mina drömmar inte går i uppfyllelse, så har jag i alla fall vetskapen att jag har gjort det bästa jag kan. Mer kan ingen göra.
