Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...