On the outside, looking in

Jag är sladdbarn. Det är 18 år mellan mig och min äldsta syster och 14 år mellan mig och mina tvillingsystrar, som är närmast mig i ålder. Det är 7 år mellan mig och mitt äldsta syskonbarn, 24 år till det yngsta. Det har lärt mig att umgås över åldersgränserna. Men det har också alltid fått mig att känna mig lite utanför. Det har alltid bara varit jag i min ålder, i min situation.

När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn och jag är för evigt ur fas.

Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står utanför.

I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner. På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.

I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.

Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har också barn).

Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva in i deras gäng. Men det blev inte så.

Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort, nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in genom fönster, de är ute på jakt.

Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne. Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...

I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt, görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa. Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.

Att fråga eller inte fråga

Det dröjer bara tio minuter in i middagen innan frågan kommer.

Stort skandinaviskt strategimöte. Restaurangen med utsikt över Köpenhamns takåsar är flott. Drinkarna flödar, stämningen är uppsluppen. Mina bordsgrannar tillika kollegor känner varandra sedan länge. De småpratar om semesterplaner och om barnen. En av dem känner snart att de borde involvera mig, den nya kollegan, i samtalet. Så hon vänder sig till mig som sitter mittemot och ställer frågan jag absolut inte vill ha:

- Har du barn?

 De flesta i min ålder har barn, så hon tänker nog att det är ett relativt säkert kort. De flesta som har barn vill ju gärna prata om dem. "Ja, jag har en dotter på 4 år" eller "Två, de är snart tonåringar". Ett givet samtalsämne. Om man har barn.

- Nej.

Tystnaden blir pinsam. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Hon vänder sig till sin närmaste bordsgranne igen och byter samtalsämne. Kvar sitter jag med skammen. Ibland säger jag "nej, tyvärr inga barn, bara hund" - för att släta över, göra det mindre pinsamt för den som frågar, göra skammen mindre för mig. Ge en öppning för följdfrågor. "Jaha, vad är det för ras?" Det fungerar ibland, såvida den som frågar inte är helt ointresserad av djur.

I det sammanhanget önskar jag alltid att jag inte hade fått frågan. Hade jag haft barn hade jag förmodligen så småningom berättat om dem självmant. Lyckats hitta ett sätt att smyga in det naturligt i konversationen. "Min dotter..." Men jag kan ta det. Jag klarar det, om konversationen tar stopp där. Det gör den dock inte alltid. Ibland kommer följdfrågan, med stora ögon och huvudet på sned.

- Vill du inte ha barn?

Snälla, bara låt bli att fråga... Det är inte vädret vi pratar om. Vi känner knappt varandra, men för all del, välkommen in i min relation. Välkommen in i mitt sovrum. Välkommen in i mitt hjärtas djupaste och mest intima rum.

- Jo, jag vill, men jag kan inte. Jag har haft cancer och är infertil.

- Jo, jag vill, men min partner vill inte och jag vill inte lura eller tvinga in den jag älskar i något hen inte vill. Det finns inget mer sårande och skamligt än att den du älskar inte vill ha barn med dig.

- Jo, jag vill, men min kropp vill inte. Vi har gjort 7 IVF:er. Vi har försökt i 10 år. Vi har fått 4 missfall.

Vilket av dessa svar vill du höra?

Jag har svårt att ljuga, så jag mumlar oftast "jo, visst" till svar. Och försöker sätta punkt där. Försöker visa att jag inte vill prata om det. Inte här, inte nu, inte med dig... Men utan att veta något om min historia händer det då ändå ofta att den som frågat erbjuder lösningar och goda råd. "Har ni provat IVF?" "Du kanske ska testa akupunktur, det hjälpte för x". "Om du provar hypnos kommer du att bli gravid, det vet jag säkert" "Har ni funderat på att adoptera?" "Testat LCHF?" "DHEA?" "Progesteronkräm?" "Äggdonation?"

När man verkligen vill har man förmodligen redan provat allt. Jag lovar.

Men värst är kanske ändå försöken att trösta och ingjuta hopp. För vem? "Jag vet en som blev gravid på sin åttonde IVF."."Jag hörde om en som blev mirakulöst gravid på naturlig väg vid 46." "Jag hörde om en som blev mamma vid 60." Jag skulle hellre vilja höra "jag hoppas att du får det du önskar" eller kanske "barn är inte allt, det går att leva ett bra liv utan barn också."

I alla nya sammanhang fruktar jag frågan. Önskar att jag kunde få slippa... Det här inlägget började med att jag för några månader sedan läste en diskussion på nätet, där en barnlös person i motsats till mig skrev "våga fråga". Jag tror att om man själv har bestämt sig för att man inte vill ha barn eller om man har kommit till vägs ände, gett upp och sörjt färdigt - då är det kanske okej, då vill man kanske att frågan ska ställas, oavsett vem som ställer den, oavsett sammanhang. Men om du träffar någon 35-45 som inte har barn är risken stor att den personen är mitt inne i processen. Att allt är ett enda stort sår. Och det vill jag inte prata om med en kollega som jag bara träffat ett par gånger, bekanta som jag träffar i grupp en gång om året eller med någon jag nyss träffat via jobbet eller på en fest. Ibland vill man inte ens prata om det med sin mamma, eller med sina närmare bekanta. Så mitt råd är, fråga inte.

Men... om vi känner varandra - om du är en god vän, eller en bekant som träffar mig ibland - då vet du förstås redan att jag inte har barn. Och jag vet att du vet. Till dig vill jag säga: kom inte med råd, kom inte med lösningar, försök inte att muntra upp mig med solskenshistorier. Men om du vill veta hur jag verkligen känner och om du är beredd att bara lyssna, så får du hemskt gärna försiktigt fråga: "Vill du prata om det?", "Hur känner du?" eller "Hur mår du?". Då kanske jag berättar, om jag orkar. Risken finns att jag gråter så mycket att jag inte kan svara. Risken finns också att jag inte törs känna efter och svarar så sakligt att jag låter känslokall. För jag har inte gett upp hoppet helt, och än så länge försöker jag att putta sorgen framför mig...

Taskig attityd?

Ser på Debatt i SVT och fastnar i diskussionen om coacher vs psykologer. Jag tror att det finns behov och utrymme för både coacher och psykologer, självhjälpsgrupper och självhjälpslitteratur. Sen finns det förstås både bra och dåliga coacher, psykologer och böcker. Jag går inte djupare in på just det, för det är inte den delen av debatten som intresserar mig mest.

Det jag istället fastnar för är när psykologen säger att ett vanligt råd från coacher är att ersätta sina negativa tankar med positiva, som någon sorts universallösning. Tänk positivt så kommer du att bli lycklig och allt att gå dig väl. Jan Bylund kallar det "Optimistsekten". Jag har tänkt en del på det och tycker många gånger att det som om vi lever i en positivitetskult. Vi matas och matas med föreställningen att allt beror på vår egen attityd. En positiv attityd är bra, en negativ attityd är dålig. Starta dagen med affirmationer och en positiv attityd så blir varje dag den bästa dagen i ditt liv! Allt är möjligt bara du tänker positivt! "If you can dream it, you can do it"! Bara du tänker positivt så löser sig allt! Inga yttre omständigheter räknas. Om det inte går dig väl i livet är det enbart ditt eget fel...

Ett exempel är när jag för en tid sedan, tillsammans med  flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade var på en föreläsning anordnad av Trygghetsrådet. Föreläsaren/optimistkonsulten frågade "tycker du att livet har behandlat dig väl?" och antydde redan innan han ställde frågan vad som var det "rätta" svaret. Hela salen stämde upp i ett samstämmigt rungande "JA!". Själv satt jag tyst och tänkte: "nej, faktiskt inte... inte alltid" och jag undrar om det verkligen bara var jag som kände så...  Men föreläsaren var tydlig med att om du svarar nej har du fel attityd. FEL, FEL, FEL. Optimistsekten. Jag önskar så här i efterhand att jag hade ställt mig upp och protesterat.

För det gör mig spyfärdig. Allt är inte möjligt bara jag tänker positivt. Jag vet att det inte är så. Ändå matas jag med den föreställningen så ofta att jag ibland tänker att kanske är det min taskiga attityd, min negativa inställning och min oförmåga att tänka positivt som gör att min kropp inte vill bära ett barn.  Kanske är det ingenting i min jobbsituation som har gjort mig sjuk - bara jag ändrar mitt eget sätt att tänka så blir det bra. Ja, blir du inte frisk från din cancer, har du svårt att få barn, har du blivit av med jobbet, är du hemlös  - det är bara ditt eget fel, det är bara din attityd som gör det.

Missförstå mig rätt. Jag tror på tankens kraft. Jag tror att vi i viss mån kan välja vilka tankar vi fokuserar på och att vi inte måste ta alla tankar på så stort allvar. Men, både positiva och negativa tankar måste få finnas. För det handlar inte bara om attityd och tankar och "hur du tar det". Ibland handlar det faktiskt också om "hur du har det". Yttre omständigheter spelar roll. Livet är inte rättvist. Att säga att det bara är ens eget fel kan få någon som mår dåligt att må ännu sämre.

Negativa tankar har blivit skamligt. Om du är det minsta kritisk har du fel inställning, fel attityd. Vågar du invända mot en idé eller ifrågasätta en förändring blir du automatiskt stämplad som bakåtsträvare, som förändringsmotståndare. Förändring är nödvändig, det vet ju alla. Bättre att sjösätta korkade beslut än att ifrågasätta. Så istället för att kritisera eller påtala riskerna så håller man tyst. För vem vill verka negativ och tråkig?

Men en tyst kultur är farlig och jag tror att en stor risk med positivitetskulten är att vi inte vågar prata om det som är negativt. Att vi inte vågar kritisera samhället. Att vi inte vågar prata om våra rädslor av rädsla för att uppfattas som negativa. Och jag tror till och med att det kan vara mer skadligt att inte prata om det som är svårt, än att vara med om det. Bara genom att öppna oss och vara sårbara och erkänna att livet är skit ibland, att det är orättvist, att det är för jävla svårt, så kan vi mötas, så kan vi gå vidare. För genom att prata (eller skriva) om det som är svårt, så blir det mindre svårt.

Det absolut värsta jag vet när jag är nere och försöker berätta om det som är svårt är att mötas av olika uttryck för positivitetskulten. När någon säger "ryck upp dig", "kom igen, tänk lite positivt bara så ska du se att det ordnar sig" eller "efter regn kommer solsken". Det får mig att känna mig sågad vid fotknölarna. Det får mig att känna att mina problem förringas och är för mig motsatsen till medkänsla. Syftet kanske är gott, men känslan blir ihålig.

Så, åt helvete med att alltid vara glad och positiv. Alla känslor måste vara tillåtna. Det positiva och det negativa måste få samexistera och vi måste kunna mötas även i det negativa.
 

Jag är optimist. Jag tror på pessimismens befriande inflytande.  ~ Stanislaw Jerzy Lec

Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...  

Ett försök att försonas med avundsjukan

Det är bland det fulaste som finns, att vara avundsjuk. Det finns liksom ingen förståelse för det. Ingen förlåtelse. Avund. En av de sju dödssynderna.

På Wikipedia beskrivs avund som ”en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.”

Om det är avund att sakna någon annans innehav och att önska sig det, så känner jag avund. Varje dag. Och överallt matas jag med hur frånstötande ful den är. Hur omoralisk, eländig och usel. Hur illvillig, destruktiv och självförstörande. Hur ond.

73.000 personer gillar ”Krossa Jantelagen” på Facebook. I sidbeskrivningen står det ”Jantelagen bygger på missunnsamhet. Missunnsamhet föds ur avundsjuka och avundsjuka är av ondo.” Av ondo. Ond. Självhjälpssidor svämmar över av råd om hur man sätter sig över avundsjukan, hur man slutar att jämföra sig med andra, hur man slutar att vara avundsjuk och hur man gläds åt andras framgångar.

En före detta kollega skriver på Facebook "Ååå vad jag önskar att människor hade lättare för att glädjas med andra. Förstår inte varför det ska vara så svårt."

Men ibland är det jävligt svårt. Det är svårt att se när så många runt omkring mig får det jag själv har önskat, längtat efter, drömt om och strävat mot i flera år. Det är svårt när jag själv gör mitt bästa och kämpar för att få det jag vill, men inte lyckas.

Lägg till lite skuldkänslor och det blir ännu svårare. Skammen över att inte klara av att glädjas med andra. Jag borde. Jag önskar att jag kunde. Jag känner mig usel som inte kan och det driver mig ännu längre in i min egen skam. Jag försöker, men jag känner ingen glädje. Jag känner bara sorg och tomhet. Maktlöshet, och långt inne ett korn av ilska mot att livet ibland är så orättvist.

Jag är på en inspirationsföreläsning med flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade. Föreläsaren frågar ”tycker du att livet behandlar dig väl?” Svaret blir ett rungande ja, för strax innan har han sagt att svarar man nej så har man taskig attityd och det vet vi ju alla att ska vi ta oss fram här i världen behövs en positiv attityd och ingen avundsjuka. Ett rungande ja och jag undrar om det verkligen bara är jag som ibland känner att livet ibland behandlar mig orättvist?

Jag vet att det kunde ha varit värre. Jag kunde varit född i Syrien. Jag kunde ha varit drabbad av cancer. Jag kunde ha varit singel. Ja, det finns alltid de som har det värre. Och det finns alltid de som har det bättre. Sluta att jämföra dig med andra. Spring ditt eget lopp. Jag springer och springer men kommer inte dit jag vill. Och runt omkring mig ser jag mina vänners glädje över magar som växer, över barn som föds, över de första stegen, de första orden, den första skoldagen, den första tonårsdagen…

Jag är inte missunnsam. Jag unnar dig allt det du drömmer om och lite till. Jag är bara avundsjuk. Jag önskar bara att jag också kunde få. Jag tycker att jag är värd det. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men kanske föder den lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Jag kan inte låtsas vara glad för din skull. Jag kan inte låtsas att jag gläds åt att det är din tur nu. Jag vet att du har kämpat och önskat länge. Det har jag med. Jag kan inte skriva grattis med tre utropstecken och fem smileys som de andra gör när du berättar att du är gravid. Det känns falskt. Jag skriver grattis, punkt och lägger till en smiley som ler. Den har ledsna ögon, men det är det ingen mer än jag som vet. Jag missunnar dig inte. Men be mig inte att hoppa högt av glädje. Jag är ledsen, jag kan inte sätta mig in i hur det känns för dig. Jag är så långt ifrån. Och för varje nytt liv växer avståndet. Växer mitt utanförskap. Jag kan inte förneka att jag är avundsjuk.

Jag är ledsen för att jag har svårt att glädjas med dig, min vän. Och med dig. Och dig. Men jag ber dig om att försöka se min avundsjuka för vad den är. Ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva din eller någon annans lycka.  

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag ber dig istället att inte vara så snabb att döma mig. Jag ber dig att försöka bemöta avundsjukan med medkänsla och förståelse. Jag ska själv försöka att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.