Jag minns dig hellre andra dagar än idag

Jag sitter hemma och jobbar.
Ser ut genom fönstret.
Över trädkronorna blinkar Delsjömastens 
starka lampor i takt till en tyst melodi. 
Mina tankar vandrar. Jag tänker på annat än jobb.
Jag tänker på då. På nu. På sedan. 
Jag ser ut över Kålltorps takåsar 
och minns för längesedan, när du bodde här. 
Stora, mjuka snöflingor virvlar genom luften.
De ser ut som änglar. 

"...vintern kom och flingor falla, ner på flickans lilla grav."
Den näst sista raden i en sång jag älskade som liten.
Jag sjöng den högt, ensam ute under de stora granarna på tomten.
De som sedan fälldes. 
Varför tyckte jag så mycket om en så banal och sorglig sång? 
I en sal på Lasarettet. 
Jag vill inte tänka på dig där.

För mig finns du inte där. 
Du finns inte heller under den enkla gravsten vi besökte i december,
på det som skulle ha blivit din 56-årsdag.
Vi firade din födelsedag, utan dig.
Vi firade den fjärde julen utan dig.
Det känns orättvist att du inte kan vara med.

Du älskade julen.
För mig är du en del av julen. 
Precis som du är varje söndagkväll. 
Och varje gång jag smuttar på ett glas sherry före maten.
Eller hör en träffsäker, finurlig liknelse.
Du är fnitter om sommaren.
Du finns i vinden som blåser friskt i Hummerviken.
Du är i varje ängel.
I varje solnedgång på Vinga.
Du finns i vardagliga små ting. 
I mina tankar,
i ordlösa samtal på tumanhand.

Fyra år sedan du dog idag.
Overkligt.
Långt bort, längesedan, men ändå så nära.
Du älskade julen.  
Jag låter adventsstjärnorna lysa i mitt fönster än ett tag.
Ty ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Sorg är kärlek som blivit hemlös.