Solen värmer och för tankarna till dagar då ljus och värme gör allting lätt och enkelt.
Tystnaden ger ro. Skänker tröst.
Men klippan jag sitter på är kall.
Jag ryser till. Ensam gör det vackra nästan ont.
Långt borta två ansikten vända mot solen. En silhuett av samförstånd.
Kaffemuggar som höjs till den friska luftens skål.
Över vattnet, ljudet av ett barn som kastar sten i vattnet och skrattar högt.
Vindstilla.
Men det stormar ordentligt i flera av mina vänners liv just nu.
Några har medvind och blåser i full fart framåt, mot en varmare sommar.
Allt för många har motvind och tvingas backa tillbaka steg för steg. De irrar runt i skogar där de redan har vandrat, men fastnar i labyrinter, kommer till vägskäl och har svårt att hitta stigen som bär hem till ljusen i fönstret.
Andra har bara storm, som rör om, rör runt och får dem att virvla runt i luften som torra höstlöv utan någon aning om var de kommer att landa eller om de kommer till en bättre plats. Det enda de vet är att det blir annorlunda.
Det stormar runt omkring,
men i mitt liv är det stiltje.
Jag sitter på min sten.
Jag håller fast med ena handen i ett gammalt träd.
Ibland vill jag bara släppa taget och låta mig svepas med av första bästa vindpust. Svepas bort. Föras iväg dit vinden bär mig, bort ifrån allt som är sig likt och hemvant.
Bort ifrån barn som inte blir,
bort ifrån äktenskap som knakar,
bort ifrån par som bygger bo,
bort ifrån barn som växer upp och blir stora.
Bort, ifrån den ständiga påminnelsen om tiden som går och jag som sitter stilla på min sten och ser på.
Jag önskar inte storm.
Men jag längtar en lätt bris,
som vänligt men bestämt ber mig att släppa taget om trädet.
Som för mig framåt, åt det håll jag vill blåsa.
En bris som rufsar om mitt hår och för med sig en doft av det som är viktigt.
En doft av hav, en doft av blommor, en doft av hud.
Av honung och salt.
Kanske väntar jag förgäves.
Kanske ska jag bara släppa taget och resa mig och gå.
Kanske kommer vinden från ett annat håll.
Det är stilla.
Men det rister svagt i trädens grenar.
En oro kryper i mig.
Kanske är det bara lugnet före stormen.
Kanske ska jag vara försiktig med vad jag önskar mig.
"En sjöman frågar inte efter lugnt och vackert väder, han lär sig navigera."
