onsdag 29 februari 2012

Hypotyreoshelvetet

Idag är en sån där dag. En nedstämd, deppig och orolig dag. Jag vet, som vanligt, vad det beror på, men det hjälper inte. Inte när det är hormoner som spökar. I vanliga fall tror jag starkt på tankens kraft, men ett par dagar i månaden hjälper det inte hur mycket jag än anstränger mig för att styra mina tankar åt ett annat håll, de bara snurrar runt i en negativ spiral ändå. Ibland är det tröttsamt att vara kvinna...

Idag är jag dock less och irriterad av ytterligare en anledning. Jag känner nästan för att banka huvudet i väggen för att jag har varit så dum. Kanske för att vi i min familj (nästan) aldrig är sjuka. Och om vi är det, så gnäller och klagar vi absolut inte över att vi är det. Allrakäraste syster Skräppan kunde ha mått pyton av cancerbehandlingen hela dagen, men det hon pratade om var den underbara halvtimme hon fick i skuggan på balkongen. Det är så jag är uppfostrad och det sitter liksom i ryggmärgen. (Jag hade för övrigt en fantastisk 40-årsfest i lördags trots magsjuka fredag kväll och natt...). 


Och det är nog egentligen inget fel med det. Förutom att det gör att tanken "jag är frisk, jag mår bra, det är inget fel på mig" är så stark att den faktiskt ter sig sann, även när kroppen skriker att det inte är så... Och det har gjort att det har tagit alldeles för lång tid för mig att inse att jag är tröttare än vanligt, att jag känner mig avtrubbad, oengagerad, initiativlös och trög, att jag har svårt att koncentrera mig, känner mig utanför mig själv, har svårt att komma ihåg saker, är frusen (trots att kollegorna säger att det är som en bastu på mitt rum...), att mina naglar går sönder, att mina ögon är svullna, att jag är trött, trött, trött... 


Och, när jag i förra veckan äntligen och alldeles för sent lade ihop två och två och ringde till läkaren och frågade vad mitt TSH-värde egentligen låg på sist, så visade det sig förstås att det hade stigit. Det har legat på mellan 0,2-0,5 när jag har mått bra och nu låg det på 1,5. Men eftersom det är väl inom gränsvärdet på 0,2-4 så har läkaren givetvis inte reagerat när jag har levererat mitt standardsvar: "bra" på frågan - "hur mår du?". Suck, suck, suck. Nu är nya prover tagna, men jag vet redan att Levaxin-dosen behöver ökas. Och jag förbannar mig själv för att jag inte lyssnar på kroppen. För jag vet att det tar tid innan jag är mig själv igen, även sedan värdena har återgått till det, för mig, normala, närmare den nedre gränsen...    

tisdag 28 februari 2012

En fest kom emellan

Två veckors tystnad. En tystnad som inte beror på brist på tankar och känslor att dela med mig av. Blocket (som dök upp igen) fylls hela tiden på med nya fragment till framtida inlägg. Nya ord, nya tankespiraler, nya känslor som behöver nystas upp och rätas ut, tänkas igenom igen, och igen, och sättas på pränt för att förstås, för att "make sense" (hur översätter man det på ett bra sätt...?). 

För det är en stor del av det bloggen är för mig - en kanal för att reda ut, förstå och tydliggöra mina egna tankar och vad jag egentligen, verkligen, tycker och känner. Eller i vissa fall hur jag vill tycka och tänka och vara och känna och göra. Jag har på sistone fått höra flera gånger att jag skriver så kloka inlägg. Men ibland känner jag mig inte klok någonstans. Ibland förstår jag ingenting. Ibland känner jag mig bara som en blek kopia av mitt alter ego, Pipperoni. Och ibland är det lättare sagt än gjort att leva som man lär... Tanke, känsla, insikt, tro och vilja i all sin ära. Jag tror mycket på dem. Men insikt är ju trots allt bara första steget. Det är ju hur vi agerar utifrån det vi tycker, tror, vill och känner som verkligen betyder något. 

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. That's the only thing that counts." (ur filmen The last kiss). Kärleken är vad kärleken gör. I min familj har vi kanske inte alltid varit världsbäst på att säga att vi älskar varandra (även om jag minns att mamma när jag var liten varje kväll innan jag somnade brukade säga så många uttryck för älskling hon (och jag) kunde komma på - cariña, darling, linda, sweetie, mi amor...), men vi visar det på andra sätt. Genom att finnas där och hjälpa varandra. Genom att ge en spelning med ett liveband i födelesedagspresent, genom att betala för en fest trots att man inte behövde, genom att vara en (eller två) briljant toastmaster trots förkylning, genom att stanna kvar och hjälpa till att diska efter en lång festkväll trots att man hellre hade velat åka hem, genom att ta hand om trötta föräldrar, genom att baka drinktilltugg och bröd och kladdkakor, genom att duka och pynta och sjunga och spela, genom att hålla ett vackert tal om kärlek.

För ja, anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är att jag har passerat 40-årsstrecket och haft fullt upp med den där festen jag började fundera på redan för ett år sedan och den blev precis så rolig och minnesvärd som jag hade föreställt mig. Och även om omständigheterna inte var riktigt som jag hade önskat, så uppskattade jag den kanske ännu mer med tanke på att den in i det sista hängde på en väldigt skör tråd och var ytterst nära att bli inställd. Eller förresten, inställd hade den aldrig blivit, möjligtvis uppskjuten. För jag kommer alltid att vilja fira tillsammans med dem jag älskar. 

Stort tack till familjen, och alla underbara vänner som gjorde festen!  

tisdag 14 februari 2012

Finn ett rätt!

Jag skrev igår att det för mig är viktigt att kunna prata om allt, även om rädsla, osäkerhet och tvivel. Däremot tror jag att det är viktigt att inte ge just osäkerhet och tvivel för stort utrymme, för då är det lätt att de tar överhanden. Som i liknelsen om vargen. Om vi matar den rädda och misstänksamma vargen så blir den störst, men om vi istället matar den nyfikna, tillitsfulla och glada, så är det också den som växer. 

Anders Haglund är inne på samma spår när han pratar om att våra tankar om en situation kan pendla mellan ytterligheter under en dag, utan att situationen i sig överhuvudtaget har ändrats. Exempelvis kan vi på förmiddagen tycka att vår partner är det bästa som finns, för att på eftermiddagen undra varför vi överhuvudtaget blev tillsammans. Han menar att det är en stor frihet att inse att vi faktiskt kan välja vilka av alla tankar som susar genom vårt huvud som vi vill behålla, lägga energi på och göra något med. 

I lördags var ett av de sällsynta tillfällen när jag var ute och gick på stan. Jag var snarare klädd för att gå inne i affärer än för att gå på skogspromenad, det var råkallt ute och jag frös. Mitt shoppingsällskap berättade då att när han förr hade stått och frusit och väntat på bussen hade han istället för att tänka på att han frös, försökt att fokusera på en varm punkt på kroppen, t.ex armhålan, och känslan där. Och det fungerade, tanken styrde känslan och han frös mindre. 


Jag tycker om tanken på att vi faktiskt kan välja att lägga vår energi på de tankar och känslor som vi tycker om och som leder dit vi vill. Jag tror på att fokusera på det som är bra. Jag tror på att leta rätt istället för att leta fel. Istället för det populära "finn fem fel" - finn ett rätt (som Bengt Baron sade på en föreläsning jag var på en gång). Jag tror på tankens makt. Och på
viljan

Det är förstås ändå inte säkert att det blir som vi vill. Men jag tror att förutsättningarna för att det ska bli det är mycket större om vi fokuserar på en varm armhåla istället för ett par iskalla händer. För jag tror att om vi tänker att vår partner är det bästa som finns, så agerar vi också utefter den tanken och den känslan. Men om vi går omkring och undrar varför vi alls blev tillsammans, så tar tvivel och osäkerhet överhanden och det lyser igenom i vårt agerande gentemot vår partner.


Jag är en känslig snigel med långa tentakler och jag har ofta en tendens att vara lite för mycket worry-wart och ge efter för osäkerhet och tvivel. Men jag ser många rätt just nu.


"De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa, utan att kämpa för att åstadkomma det." Leo Buscaglia


"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." Benjamin Franklin

måndag 13 februari 2012

Att prata om känslor

I slutet av 2010 dejtade jag en kille som var intelligent, humoristisk, vältränad, snäll, omtänksam och dessutom delade många av mina intressen. Jag kände dock ganska tidigt att det var "något" som saknades, men hade svårt att sätta fingret på vad. Eftersom han var en bra kille, så försökte jag verkligen. Jag ville verkligen. Men när rätt känslor inte hade infunnit sig efter tre månader gjorde jag slut. 

Länge, länge trodde jag att det berodde på att vi var för lika. Att det blev ointressant. Att det saknades dynamik. Att det var som att dejta sig själv. Men först ett år senare, efter bara tre dejter med en helt annan man, trillade poletten ner och jag insåg att det inte alls var däri felet låg. Problemet var att han aldrig pratade om sina känslor. Han pratade inte om tidigare relationer och vad han hade lärt sig av dem. Han pratade heller inte om vad han kände i vår relation. Och själv fungerar jag nog lite så att om den andra inte pratar om sina känslor, då gör inte jag det heller och då är det dödfött. Men om den andra pratar, då pratar jag desto mer, och känner efter desto mer. 


Och jag är övertygad om att det är viktigt att kunna prata om sina känslor i en relation. Jag vet att det finns en del som inte alls håller med mig, och det kanske inte är så för alla, men för mig är det viktigt - ja, för mig är det till och med nödvändigt - att kunna prata med min partner om allt. Och då menar jag allt. Tidigare relationer, erfarenheter, lärdomar, värderingar, nojor, rädslor, tro, tvivel, sex, ilska, glädje, sorg, kärlek. En vän till mig (som jag tycker mycket om och uppskattar för att hon ofta har ett helt annat synsätt än jag och därför alltid får mig att tänka efter och fundera över vad jag verkligen tycker och tror) sade nyligen till mig "åh nej, ni kan ju inte prata med varandra om osäkerhet och tvivel". Men jo, jag tror att vi kan det. För jag tror att ju mer man pratar, desto närmare kommer man varandra. 


Den amerikanske psykologiprofessorn John Gottman, som har studerat 3000 par sedan 1973, har sett många relationer dö enligt exakt samma mönster: först börjar parterna att reda ut problemen var för sig, sedan lever de parallella liv och till sist låter de ensamhet och isolering ta över. Grubblar i sin ensamhet, vänder ryggen till relationen, söker lösningar utanför. Jag tror på att prata om problemen, släppa ut trollen i ljuset, på att rida ut stormarna tillsammans, och att lära sig att dansa i regnet. Och jag tror som Leo Buscaglia att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu. Han säger att vi aldrig ska ha korta gräl - "ju längre ni grälar, desto närmare kommer ni era känslor, så när den ni grälar med lämnar rummet ska ni springa efter! Säg: Vänta! Jag förstår inte. Prata på!'"


Så funkar i alla fall jag.