skip to main |
skip to sidebar
Min syster liknade en gång livet vid en pall med fyra ben - jobb & ekonomi, familj & vänner, kärlek & relationer och hälsa. Hon sade att ett ben kan vara trasigt och pallen kan ändå fortfarande stå relativt stadigt, men om två ben eller fler svajar samtidigt så svajar hela livet och det är stor risk att man trillar.
Det kan nog verka utåt som att min pall är ganska stadig. Jag har på sistone från flera olika håll fått höra - du är så stark, du är så duktig, du är så klok, du är fenomenal på det mesta - på allt. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig inte klok. Jag känner mig inte duktig. Jag känner mig definitivt inte fenomenal. Är det något jag är fenomenal på så är det kanske att sitta rak i ryggen och le och ge sken av att pallen är stabil. Trots att jag innerst inne knappt vågar röra mig, eller prata, av rädsla för att den ska ramla ihop.
Ett av benen på min pall är nämligen ganska illa sargat just nu. Jag har blundat lite för hur instabilt det faktiskt är till för ett par dagar sedan, när det knakade till betänkligt. Ett av de andra benen har dessutom gått av så många gånger tidigare att jag inte riktigt vågar lita på att det är stabilt, att det klarar av tyngden...
Det kan verka som min pall är stadig och tidvis känns det som den är det, men det vore skönt att kunna lita på alla fyra benen igen. För när ett ben är trasigt och jag inte litar på ett av de andra, då spelar det ingen roll hur stadiga de resterande två är, det blir ändå vingligt. Jag ger akt mer på de andra benen. Jag känner mig mer ömtålig, skör, känslig, spröd och sårbar. Små ord som sägs, små ord som inte sägs, små handlingar och små tecken klibbar fast på ett annat sätt och växer, istället för att rinna av. Jag har svårt att tro, tappar oftare hoppet och känner mig ibland modfälld och lite otursförföljd.
Imorgon ska jag dock ägna mig åt ett av de stadiga benen och även om jag känner mig långt ifrån som Karl Alfred just nu, så säger jag som spöket i Kåldolmar och Kalsipper - "jag kommer igen".
En öde scen med slitna Chesterfieldfåtöljer,
mörkt trä och tunga guldramar.
Franslampor som inte lyser. Silverkandelabrar som inte har tänts.
I taket, en naken glödlampa.
I bakgrunden sitter en uppstoppad schäferhund,
med knappar till ögon som blänker i mörket.
Den ser levande ut, men sitter allt för stilla.
Över scenen svävar tunna rökslingor.
Det känns spöklikt, ödesmättat.
Men, då intas scenen av en trygg och glad,
nästan lite uppspelt Anna Ternheim.
Hon sjunger både nytt och gammalt,
men vare sig i det nya eller i det gamla får jag riktigt ihop det.
Det är för glättigt.
Hon avlägsnar sig i flera låtar tidvis ifrån mikrofonen.
Effektfullt. Men i mina öron, mest irriterande.
Allt känns för välregisserat.
Vid pianot med den vackra Shoreline,
glimmar det för första gången till.
Tills hon spelar fel. Hon skrattar bort det. Pratar bort det.
Jag funderar nästan på om det är en del av manuset...
Hennes röst är magisk.
All shadows. Tung text. Fantastisk låt.
Ändå faller det inte riktigt på plats.
Är hon för glad? För trygg? Är det för lätt och enkelt?
Krävs det smärta för att riktigt beröra?
Krävs det större kontraster?
Gör sig hennes sorgsna, mörka texter bättre
mot en ljus och vacker sommarkväll i Trädgårdsföreningen?
Eller är det jag som är svårflirtad...?
Är det jag som inte är riktigt närvarande?
Inte får kontakt med mina känslor?
Men, när hon ropas in igen, i det första extranumret:
Better be, känner jag åter igen henne.
Känner jag åter igen mig själv.
Spröd. Sorgsen. Känslosam.
Hennes röst berör.
Jag trillar dit.
Jag är såld.
Jag känner igen mig.
Det är nog bara jag som är långsam...
What remains?
Allrakäraste syster,
Idag är det tre år sedan du försvann ur mitt liv.
Ur allas liv.
Jag saknar dig lika mycket än.
Jag tänker på dig ofta.
Särskilt om söndagarna.
Jag önskar att jag kunde ringa dig.
Vi firade din födelsedag den 22 dec,
som vi gör varje år,
och önskade att du hade varit med.
Vi fnittrade mycket på din födelsedag.
Jag saknar ditt fnittrande.
Jag saknar din energi. Din handlingskraft.
Jag saknar dina skrattlystna ögon.
Jag saknar dina eftertänksamma ögon.
Jag saknar hur du strök dig över läppen när du satt i tankar.
Jag saknar dina kloka råd.
Hur du alltid fick mig att se saker med andra ögon.
Jag saknar dina liknelser.
Jag saknar dig.
Men din ängel vakar fortfarande över mig
från sin plats på mitt nattduksbord.
Där bor den tillsammans med den vita hopp-stenen du fick av mig
sista gången vi tillsammans var ute på ditt älskade Vinga.
Jag saknar dig.
För inte så längesedan skrev jag - "Utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla. Jag är inte rädd för att bli sårad. Blir jag sårad betyder det att jag har känt, att jag har brytt mig. Och det är alltid värt det. Alltid."
Så känner jag idag med. Min rädsla för likgiltigheten, för att inte kunna känna, kommer alltid att vara större än min rädsla för att bli sårad. Men jag ljög ändå lite, för jag är visst rädd för att bli sårad... Mer idag, än för snart en månad sedan, då jag skrev det, eftersom jag nu har utsatt mig för risken. Jag vet att jag överlever, jag har gjort det förr, men jag är ändå rädd. Rädd för att det ska skita sig, igen. Rädd för att bli sårad.
Jag har även sagt förut att jag inte tror på onda omen och att jag inte är det minsta vidskeplig. Att jag tror mer på "good things happen to good people" än på "lagen om alltings jävlighet". Så varför hör jag då nu en löjlig, nojig, rädd liten röst som viskar över min axel - nu har du berättat för alldeles för många, för både vänner och familj, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Nu har du dolt din profil på Match, deklarerat dig icke tillgänglig, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Ingen rädder för vargen här... Jag vill ju berätta. Jag vill ju tro. Men jag vågar inte riktigt. Jag är lite rädd.
Kanske är det samma rädda lilla röst som säger - det känns för naturligt, det känns för lätt, för tryggt, för enkelt, för bra, för fort... Var är osäkerheten? Var är spänningen (som i tension, inte som i excitement)? Var är nojigheten? Var är rädslan?
Ok, jag nojar lite emellanåt, men ändå förvånansvärt lite. Ok, det här inlägget handlar ju om rädsla. Men rädslan handlar ändå ganska lite om honom och om oss. Den handlar nog mer om yttre faktorer. Om rädda små röster och tidigare erfarenheter som spökar och skräms. Rädsla för att bli sårad. Rädsla för att tro, fullt ut. Rädsla för att våga låta hjärtat lita på magkänslan och på hjärnan. Hjärnan säger - this is as good as it gets, får du inte det att funka med honom, får du det aldrig att funka med någon... Den rädda lilla rösten säger - ni har bara träffats i 7 veckor, det är alldeles för tidigt, du vet ju ingenting, hjärnan.
Men det finns också en annan rädsla, som jag inte har känt tidigare, som nyligen har dykt upp. Det är en rädsla för att något ska hända. Med mig. Eller med honom. Rädslan för att det fina ska tas ifrån mig, innan det knappt ens har börjat. Det skulle kännas så orättvist. Men livet är orättvist ibland. Kanske kommer sig den rädslan av att det delvis var vad som hände med min syster. Hon kände hopp, tillförsikt och framtidstro och var redo att bli förälskad igen. Hon kände att livet bara hade börjat efter skilsmässan. Och då, kom cancern och tog henne...
Men händer det, så händer det. Jag vägrar att låta mina rädslor styra mig, eller hindra mig från att göra det jag vill, från att leva. Det är nog med rädsla som med oro - "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy" (Leo Buscaglia). Jag tror som alltid på att släppa fram trollen i ljuset, att prata om dem, då spricker de.
"Sluta ifrågasätta, bara älska dig till svaren, så har du löst kärlekens mysterium." ~ Leo Buscaglia
"Att undvika fara är i det långa loppet inte säkrare än den direkta utsattheten. De räddhågade råkar illa ut lika ofta som de djärva." ~ Helen Keller
Årets andra dag och tid för en liten titt i backspegeln på 2011. Ledmotivet för året skulle vara "Follow your heart" och det började nog i den andan, men efter min lilla krasch strax före påsk gick jag lite vilse och tappade bort mig själv, och har först nu hittat tillbaka.
2011 har varit ett festligt år. Jag har nog inte festat så mycket sedan första året på Handels. Det har varit 40-årskalas där champagne och känslor har flödat, jobbfester i Bad Gastein och Lysekil, påskparty flera dagar i sträck, 80-års och 90-års familjefiranden, midsommarfester, sommarfester, mer sommarfester och ännu mer galna sommarfester, kräftskiva och 30-års fest i glada partyvänners lag. Resultatet har blivit många skratt och ett par nyfunna vänner. Men också en obalans och en känsla (som jag har varit bra på att förtränga) av att jag inte riktigt har trivts med mig själv och mitt beteende. För med facit i hand är det inte riktigt jag att försöka festa bort känslor... Fest är alltid roligt, men enbart fest ger slagsida, och i september kom baksmällan.
Hösten har varit betydligt lugnare. Två veckor i München och en helg i Ungern gav välbehövligt andrum, lugn och ro och tid att känna efter. Hösten har också fått silverkant av två av årets bästa konserter - Ane Brun och Heather Nova. För 2011 är det i musikens magi jag har kommit närmast mig själv och mina verkliga känslor. Om allt. Teitur, John Grant, Coldplay, Glasvegas, Ane Brun, Heather Nova och Daniel Lemma har med sina röster, sina texter, sin kärlek till musiken, trängt sig förbi alla snår, alla taggtrådar, alla osynliga murar och med en oerhörd precision direkt borrat sig rakt in i mitt hjärta och släppt fram alla känslor som legat dolda i dunklet.... Go on. Believe.
Allt festande har förstås också gjort att träningen blivit lidande, så trots att jag bara har varit förkyld en gång i år har jag "endast" åstadkommit 102 träningspass (att jämföra med 105 förra året). Jag har förvisso även opererat bort två visdomständer (försvann månne en del av min visdom med dem?) och opererat ett finger. Men 2012 är det bättring på träningsfronten som gäller - jag är ju anmäld till Göteborgsvarvet. Ser dock, trots det jag skrivit om överdrivet festande, mer fram emot årets After Run än åt själva Varvet...
För exakt ett år sedan sade jag - jag tror på dig 2011. Det gjorde jag nog rätt i, men jag tror ännu mer på 2012. Tid att börja leva som jag lär?
För inte alls särskilt längesedan sade en klok person, som jag tycker mycket om, att bästa sättet att få en relation att hålla livet ut är att se till att den är bra nu, idag. Och nu, idag, känns det väldigt bra. Jag känner mig mer mig själv, än på väldigt länge. Magkänslan är bra. Hjärnan är övertygad. Hjärtat är på god väg...
"Kanske kärlek är vad som händer är jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." (Antoine de Saint-Exupéry) "Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är." (Leo Buscaglia)
