På god väg...

Blocket är fortfarande borta. Men de där dagarna i månaden när små saker blir stora är förbi för den här gången, och det känns inte viktigt längre. Jag har börjat på ett nytt block. Med nya tankar. Med nya listor. Med nya drömmar.

Stress, irritation, lättstötthet och melankoli har försvunnit bort med Grinchen ner i hans håla. Och där de försvann har julfriden infunnit sig. Många, långa, lediga dagar med tid att slappna av. Med tid att tänka. Med tid att känna efter... 

...och just nu går jag mest omkring med ett lyckligt flin på läpparna. Känner mig avslappnad, trygg och glad. Har dessutom en hel del tillförsikt och framtidstro. Känner mig nyfiken och förväntansfull. Känner mig helt och hållet mig själv. På god väg från bra till fantastiskt...

Samtidigt känner jag mig väldigt ödmjuk. Och tacksam. För jag vet hur det kan vara så här års. Jul, familjens högtid. Barnens högtid. Nyår, önskenatt... År som har gått utan att önskningar har uppfyllts. Nytt år med nya önskningar. Ovisshet. Nyårsskålar. Nyårspussar. Längtan. Jag tänker på vännen som inte får vara delaktig och hjälpa till och stötta den som hon inget hellre vill än att vara närmast. Jag tänker på vännen som inte fick den julklapp hon önskat i så många år, hon som helst bara ville ställa in hela julen. Jag tänker på vännen som mitt i julfirandet, omgiven av släkt och vänner, kände ensamhet och helst ville lyfta och sväva bort i snöret på en drake. 

Men jag fortsätter tacksamt att le... 

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Karen Blixen

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble

Grumpy girl

Jag har tappat bort mitt block... Mitt block med alla små frön till tankar om viktiga saker jag någon dag när jag får tid och lust ska blogga om. Mitt block med listor på allt ifrån vilka CD-skivor jag vill köpa, till vem jag har kvar att skicka julkort till och vad jag borde göra imorgon, till helgen och till jul... 

27 dagar i månaden skulle jag inte bry mig särskilt mycket om det, utan bara rycka på axlarna och tänka att det dyker väl upp någonstans, så småningom. Det kan ju inte bara ha försvunnit. Även om jag har letat överallt.

Men idag är inte en sådan dag. Idag är en av de andra tre dagarna i månaden, de som dyker upp helt från ingenstans, trots att jag vet att de dyker upp varje månad och borde vara beredd. Dagar när jag är lättrörd, lättirriterad och sentimental. Dagar då jag är osäker, överkänslig och tvivlar på allt och mina känselspröt ger utslag för sådant som kanske inte ens är verkligt. Dagar då minsta lilla småsak har förmågan att få mig att vilja gråta. Idag har jag dessutom sovit för lite. Så idag är inte blocket en småsak och inte är alla andra småsaker det heller. 

Då ringer en vän som verkligen har anledning att vara ledsen och känna sig utanför och vilsen och jag känner mig fånig som är ur gängorna för en löjlig liten småsak. Men det är det som är grejen med de där dagarna, att känslan sitter kvar ändå, fast jag vet vad den beror på och vet att den är dum och onödig. 

Jag resignerar. Gör popcorn till middag, går och drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att imorgon är en ny dag. 

Tankar om sorg

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.  

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.

Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa. 

Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek. 

Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden. 

Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa... 

Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans "Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):

Till fjärilens minne 

Säg inte 
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar. 

Bo Setterlind

Att våga välja. Med vilja.

Jag har pratat mycket om vilja. Men det är förstås inte alltid så enkelt att veta vad man vill... Vilken väg man ska välja... Det sägs att en duktig företagsledare är en som kan ta beslut. Även om det i backspegeln inte alltid blir rätt beslut, så är det bättre än inget beslut. Men för att välja måste det finnas vilja. Och att inte välja är också ett val...

Ibland tror jag att det finns för många möjligheter, för många val, för många stigar att slå in på. Så många val att vi antingen inte väljer alls eller att vi kanske väljer, men inte med vilja står bakom det valet fullt ut. Är vi kanske till och med rädda för att välja? 

Jag tror inte att det är helt ovanligt att vi väljer en stig, sedan när vi bara har gått en liten bit in på den, så börjar vi tänka på alla andra stigar som finns och kanske går tillbaka eller viker av och tar en annan, innan vi vet vart den stig vi slog in på från början verkligen leder. 

Jag tror att vi måste våga välja stig. Och jag tror att vi måste försöka följa den stig vi väljer lite längre. Över nästa rot. Runt nästa sten. Bakom nästa krök. Kanske är många stigar lite mossiga och småtrista till en början. Men om vi direkt börjar backa tillbaka eller viker av redan innan vi har kommit förbi den punkten finns risken att vi springer vilse i en labyrint av stigar och inte ser skogen för alla träd. Eller att vi blir så förvirrade att vi till slut inte ids gå vidare utan bara slår oss ner på en stubbe och sitter där och dricker vin tills det börjar växa mossa på oss.  

Att inte våga välja stig, utan att trampa runt-runt på för många stigar samtidigt tror jag ofta leder till att vi aldrig kommer tillräckligt långt på någon stig för att komma förbi den där kröken, och därmed missar både stigens själ och målet dit den leder... 

Jag har själv både irrat runt i labyrinten och satt mig och vilat på stubbar. Det är på sätt och vis lätt att göra så. Men det är inte riktigt jag. Jag tror mer på att våga välja väg och med vilja följa den en lite längre bit. Lära känna den. Se vart den leder. Kanske smalnar den av allt mer tills det inte längre går att ta sig fram. Då, men först då, kan jag vända tillbaka. Kanske delar den sig i ett vägskäl. Då, men först då, måste jag ta ställning till vilken väg jag vandra vidare. Kanske öppnar den sig i en vacker glänta. Kanske leder den bara vidare och vidare, allt djupare in i i skogen och avslöjar nya vackra platser bakom varje krök...

Jag tror att så länge vi inte verkligen helhjärtat och hundraprocentigt ägnar oss åt vår vandring på just den stigen vi har slagit in på, så kommer vi aldrig att upptäcka dess hemligheter och vad den har att erbjuda som de andra stigarna saknar. Vi kommer aldrig förbi kröken, till gläntan i skogen där vi får en skymt av himlen. Vi kommer aldrig fram till ängen där vi kan vila och vara oss själva. 

Min syster Skräppan var otroligt bra på liknelser. Jag är inte alls lika bra på det, men jag tror att alla förstår att det inte bara är träd jag pratar om.

"Ta första steget med tillit. Du behöver inte se hela trappan, bara ta det första steget." Dr. Martin Luther King Jr.

"You must train your intuition - you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide." Ingrid Bergman

Love is always open arms

Jag har ett ex som jag ofta träffar på ute i vimlet. Jag tycker väldigt mycket om honom och önskar honom det bästa. Men vi befinner oss på olika ställen i livet och vårt förhållande rann ut i sanden innan det knappt ens hade börjat. Varje gång vi ses uttrycker han dock sin uppskattning över att jag aldrig ställde några krav på honom. Det är intressant tycker jag, för det är för mig ganska självklart att inte ställa krav på en annan människa... (Möjligen att det kan vara nödvändigt om man är chef eller förälder, men jag tror egentligen alltid att frivilliga beteenden är att föredra framför krav eller tvång). 

Jag har inga barn, men jag har hund. Jag är långt ifrån världens bästa tränare, men jag har mina åsikter om hundträning. Jag tror på klickerträning för att jag tror på tankarna bakom metoden - hunden ska erbjuda beteenden frivilligt och om du belönar hunden när den gör saker som du tycker om, så kommer den snart att ofta göra saker som du tycker om. I mina ögon är det inte så annorlunda med människor. 

Jag vill träffa någon som vill vara med mig för att han vill vara det. Inte för att jag vill det. Jag kan ge uttryck för en önskan om att vi ska träffas igen, för att vi ska höras av varje dag, att vi ska ses varje vecka, om att han ska följa med mig på söndagmiddag hos mina föräldrar eller vad det än må vara. Men jag vill att han ska vilja göra det för att han bryr sig om mig och vill göra mig glad, inte för att jag vill eller för att jag kräver det av honom. 

För en tid sedan träffade jag via en vän på en man ute på krogen. En väldigt konstig start vände till ett möte som väckte intresse och gav mersmak. I slutet av kvällen ville han ha mitt nummer och fick det. Dagen därpå fick jag veta att min vän själv var lite intresserad av honom och hennes reaktion fick mig att känna mig lite skamsen och illa till mods. Sedan dess har jag dock funderat på hur jag skulle ha reagerat om situationen varit den omvända. Hade jag berättat för någon att jag var intresserad, så hade det nog varit för honom, inte för henne. Men förmodligen hade jag bara önskat dem lycka till.  

För jag vill träffa någon som vill träffa mig och inte någon annan. Mitt ex ville eller vågade inte välja mig. Vill du inte vara med mig? Då vill jag inte vara med dig heller. Vill du fånga mitt intresse? Visa mig att du vill. Viljan är min religion. Vi kan önska att en annan människa ska vilja samma sak som oss och vi kan ge uttryck för den önskan. Men vi kan aldrig kräva det. För jag tror att krav kväver. Jag tror som Buscaglia säger att "Love is always open arms. If you close your arms about love you will find that you are left holding only yourself".

"Paradisfågeln slår sig bara ner på den hand som inte griper efter den." John Berry

"Ingen mänsklig varelse kan ge order om kärlek." George Sand

"En handling som hämmar är inte kärlek. Kärlek är kärlek bara när den befriar." Leo Buscaglia

You may say I'm a dreamer

Jag drömde en underbar dröm i natt. En riktig feelgood-dröm. Den förde med sig en känsla som stannade kvar i mig hela förmiddagen. Jag vet var den kom ifrån. Och jag tror på den. Den är en del av mig. Kanske, förhoppningsvis, är den min framtid. För jag har en dröm... (till och med flera). 

Jag är född i fiskarnas stjärntecken och det sägs att fiskar är trogna, lojala, fantasifulla, känsliga, sårbara, småförvirrade, lyhörda och anpassningsbara. Fiskar är också drömmare som lever lite i det blå och som ihärdigt fortsätter att söka efter sann kärlek, trots krossade drömmar och många tårar. De som känner mig väl vet att allt det där låter väldigt, väldigt mycket som jag. Det är nästan löjligt hur mycket jag det är...

Och jag tror på stjärnor. Jag tror på änglar. Jag tror på kärlek. I belive in Mysteries. Jag ÄR en drömmare. Men jag är också realist. Och har ni följt min blogg vet ni att jag inte någonstans tror att vår väg bestäms av stjärnorna. Eller för den delen av ödet. Jag skrattar horoskopen i ansiktet. Jag går under stegar. Jag lägger nycklar på bord. Jag är inte vidskeplig för fem öre. Men... det hindrar mig inte från att på skoj tolka vita katter som korsar min väg, som JAG vill. Det hindrar mig inte ifrån att tro på mysterier. Livets mysterier. Under. Det hindrar mig inte ifrån att drömma... 

Jag har inte glömt bort hur man drömmer. Jag håller med min husgud, Leo Buscaglia, om att "Jag bryr mig om det som finns bortanför. Det finns så mycket som vi inte ser, som vi inte rör vid, som vi inte känner, som vi inte förstår. (...) Öppna dörren ibland och se hur mycket som finns utanför. Dagens dröm är morgondagens verklighet." 

Fånga dagen är bra. Men glöm inte bort att drömma.... Godnatt vänner och dröm sött. Det ska jag göra...