Min största rädsla

Jag är sjuk. Lite febrig, svullna lymfkörtlar, huvudvärk, ont i halsen och väldigt trött. En helt vanlig lite-värre-än-vanligt-förkylning. Igår sov jag större delen av dagen. Idag har jag jobbat, men hemifrån soffan. Dumt att gå till jobbet och smitta ner alla andra i onödan. Jag grämer mig förstås lite över att jag missar druvkursen och provsmakningen av Pinot Gris ikväll och är lite sur för att jag inte kan träna. Men det är ändå helt okej att vara förkyld - för jag har faktiskt inte varit det på nästan ett helt år och det gör mig enormt glad och lättad.

För under förra året, 2010, var jag förkyld 8 gånger på 12 månader och det var inte roligt. Det sabbade min Göteborgsvarvsträning och var allmänt trist och kasst. Jag var till och med hos läkaren på utredning och gjorde lungröntgen och diverse andra prover och tester. Han konstaterade att jag har kvalsterallergi, men jag har varit för snål för att köpa de föreslagna kvalsterskydden och har väl egentligen inte ändrat på något, förutom att jag nu är ännu noggrannare med att byta lakan varje vecka. Så jag är glad, för det är nästan ett år sedan jag var förkyld!

Mitt ex var alltid rädd för att bli sjuk. Han kunde bli arg på folk som nös i hans närhet och när vi bodde ihop och jag var förkyld kände jag mig alltid som om jag hade pesten och helst borde isoleras. Han hade väl sina skäl, även om de i mina ögon inte var helt logiska... Däremot sade han alltid att det viktigaste av allt här i livet var att ha hälsan. Och det håller jag nästan med honom om. Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en. Han var också sjuk under nästan ett helt år av våra fyra år tillsammans, och jag trodde att vi skulle ta oss igenom det, men kanske var hans sjukdom på sätt och vis början till slutet. För under tiden han var sjuk, kunde han bara fokusera på sin enda önskan.

På kursen för ett par veckor sedan fick vi i uppgift att göra ett referat av en artikel i en tysk tidning. Jag pratade om tyskarnas största rädslor. En undersökning visade att de var mest rädda för sin privatekonomi och på fjärde plats på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk. Jag tror att det är dumt att gå omkring och vara rädd för vad det än må vara, för: "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia). På tyskarnas lista kom rädslan att bli sjuk på fjärde plats, på D:s lista på första. På min egen, högst personliga lista kommer rädslan för att bli allvarligt sjuk bara på andra plats. På första plats står alltid rädslan för likgiltigheten.

När min syster Skräppan fick sitt cancerbesked kastades hon ner i "cancerbeskedets bottenlösa gruvschakt". Men när hon hade landat där så skrev hon: "Att ha cancer känns som att ha blivit bortsopad från livets normala spelplan och ivägblåst till ett helt nytt land. I det landet är kartan helt ny och okänd, kompassen saknas och det är oerhört svårt att se var stigarna går (...) Men, livet är trots allt fantastiskt även om det ibland är så oändligt svårt. Jag ville ju vara kvar på den gamla spelplanen med spännande nytt chefsjobb, nyligen genomgången skilsmässa, drömmen om att träffa en ny man, glada lyckliga barn, hälsa och livskraft! Men så blev det inte, kartan är omritad och den blir aldrig densamma igen. Men det måste inte vara sämre, jag måste bara lära mig att läsa kartan och använda en ny kompass."

Hon ville leva, ända in i det sista... Och hur illa det än är att leva med hotet av en dödlig sjukdom, så tror jag att det är bättre än att känna sig likgiltig till allt, att inte kunna se bakom nästa hörn, att inte bry sig om något eller någon, att känna sig likgiltig till livet. Men det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, för jag har aldrig levt med en dödlig sjukdom.

För mig kom likgiltigheten efter att jag hade förlorat min kärlek, efter att mina drömmar hade gått i kras, men den hörde också ihop med sjukdom. Jag vet inte hur mycket som berodde på sjukdomen och hur mycket som berodde på omständigheterna. Men i takt med att jag fick bukt med hypotyreosen försvann tack och lov likgiltigheten och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver se den igen...

En bättre fråga

Vad är du bra på...? En fråga som vi ofta får höra av lärare, syo:s, rekryterare, chefer och ibland även vänner och bekanta. En fråga som vi därför ofta även ställer oss själva...

I skolan var jag bra på både naturvetenskap och humaniora. Jag har huvud för siffror och var bra på matte. Jag har öra för språk och var bra på franska och spanska. Jag var däremot aldrig bra på idrott. Åtminstone inte på idrott som i springa fort på 60 meter, kasta långt med en liten boll, hoppa över plintar eller spela fotboll.

Bra, bättre, bäst. Män är generellt bättre än kvinnor på att säga att de är bäst. Kanske är det därför de oftast får högre lön. Själv kan jag säga att jag är bra på saker som jag är bra på, men jag överdriver inte och jag säger inte att jag är bäst. Trots att jag ibland har varit bäst - bäst på matteprovet, bäst på franskprovet. Det är nog dumt. Jantelagen är ett dumt påfund. För visst ska man kunna vara stolt, slå sig för bröstet och rakryggad kunna säga att man är bra på saker om man nu är det. Men jag tror inte att det viktigaste är att vara bäst, eller ens att vara bra...

Jag var bra på redovisning. Jag var till och med bäst i klassen på redovisning. Jag var så bra på redovisning att jag lät mig övertalas till att byta inriktning i gymnasiet från marknadsföring till redovisning. Men vet ni vad, jag tyckte aldrig, aldrig, en enda sekund att det var roligt... Det sägs att man blir bra på det man tycker är roligt och det kan nog ligga en del i det. Jag tror inte att min vän Fit-Eva hade tagit silver i Lidingöloppet om hon inte innerst inne hade tyckt att det var roligt att springa. Det går dock bevisligen att bli bra även på sådant som man inte tycker är roligt. Men varför ägna sig åt det?

Jag är inte bra på att åka skidor, men jag tycker att det är fantastiskt roligt. Jag kommer aldrig att bli bra på att springa snabbt, men jag tycker att det är roligt att springa i skogen i min egen takt och att kanske kunna slå min egen tid på 21 km. Jag kommer aldrig att kunna kasta långt med en liten boll, men jag tycker fortfarande att det är otroligt kul att sitta på en hästrygg och galoppera över en äng. Jag är långt ifrån någon potentiell Idolstjärna, men jag tycker att det är skoj att sjunga ikapp med bilstereon.

Jag tror att vi skulle ha färre bitterfittor och surkukar och fler människor som trivs med det de sysslar med om vi istället för att fråga: Vad är du bra på?, frågade: - Vad tycker du är roligt? Vad brinner du för? Vad får dig att gå omkring med ett leende på läpparna? Men det viktigaste av allt är nog att faktiskt komma ihåg att oftare ställa den frågan till sig själv....

"Vill du lära känna dig själv, så lägg märke till vad du helst och oftast tänker på." J.P. Richter

"Life is too important to be taken seriously". Oscar Wilde

Skål för den staden, skål Göteborg...

... där kan man vandra ostörd på både gator och torg. Ja, så sjöng i alla fall Cornelis, men jag tycker nog att det är lite tvärtom.

Göteborg är Sveriges andra största stad, men i mina ögon en ganska liten stad. Går jag ner på stan en lördag eller söndag är det snarare regel än undantag att jag träffar på någon jag känner. Går jag till Incontro, Lipp eller Glow en fredag- eller lördagkväll är det nästan garanterat att jag träffar på någon jag känner. Lägger jag till en nyfunnen vän på Facebook är det inte alls omöjligt att vi redan har åtminstone ett par gemensamma vänner. Mina vänner är andras vänner och andras vänner är mina vänner... och, vissa personer har en förmåga att dyka upp överallt i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Går jag på en träff med ett kvinnligt nätverk med ca 40 deltagare, som jag gjorde igår, är det egentligen inte alls särskilt förvånande att jag träffar på en gammal kollega från ett jobb jag hade för 15 år sedan, att jag ser en tjej som var med på en intervju jag var på för ett tag sedan, att jag känner igen ett par tjejer från krogen, eller att jag vid mitt bord med fem tjejer hamnar mitt emot S före detta...

Göteborg är litet. Göteborg 35 plus och singel är ännu mindre. I teorin (och även i praktiken) är risken rätt stor att en person du själv börjar dejta redan har dejtat (eller i alla fall har strulat med) någon av dina vänner eller bekanta, eller känner något av dina gamla ex eller någon som du någon gång har jobbat med. I värsta fall kan det ge upphov till lite "awkward situations" och i bästa fall - bara till ett gott skratt.

Att stan är liten får mig också att tänka lite extra på min kloka, snälla och genomärliga före detta kollegas ord: "Det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen." En bra riktlinje, tycker jag.

I mina ögon är dock icke-anonymiteten en del av charmen med Göteborg. Jag gillar att det är litet. Jag gillar att träffa på vänner och vänners vänner i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag gillar tanken på att faktiskt någon gång kunna stöta på en "tänk om det kanske hade kunnat bli han och jag" någonstans, någon annan gång, vid något annat tillfälle. Jag bodde i Stockholm i fem år efter att det hade tagit slut med F, som jag flyttade dit med, och jag sprang inte på honom en enda gång. Kanske är det en hint om att inte räkna med att springa på folk som vi skulle kunna tänka oss att träffa på, utan att faktiskt höra av oss och boka in en fika. Men jag gillar ändå tanken på - möjligheten - att när som helst - kunna - springa på - vem som helst...

Skål för den staden, skål Göteborg - där kan man inte vandra ostörd på gator och torg... We're one big family...

"We are one big family of people, trying to make our way through the unfolding puzzle of life." - Sarah Paddison

"It's a small world, but we all run in big circles." - Sasha Azevedo

Do you believe our life is determined by the stars...?

Jag har en vän som på sistone har pratat om att diverse tecken och dåliga omen kanske tyder på att det inte är meningen att hon ska stanna kvar i den här stan. Det fick mig att fundera...

Och... jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag tror inte på tecken - jag tror inte på omständigheter - jag tror inte på en högre mening - jag tror inte att vårt öde bestäms av stjärnorna... Ibland skulle det vara oerhört bekvämt att tro det, men jag tror inte, någonstans, på, det. Punkt.

Visst, jag kan köpa att omständigheterna ibland tycks trassla till det för oss. Ibland kunde timingen varit bättre. Ibland känns det som om tillfälligheterna inte alls spelar oss i händerna. Ibland känns det som om alla yttre omständigheter bara krånglar till det och försöker säga oss att det inte alls är meningen att vi ska få det som vi vill. Men tänk om... det bara är "ödets" sätt att säga till oss att anstränga oss lite mer. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att fundera över vad vi verkligen, verkligen vill. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att verkligen, verkligen anstränga oss för att göra vårt yttersta för att få det vi vill...

Det är klart att det oftast är bekvämare att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, tillfälligheterna är emot mig, jag ger upp". Men i min värld är att det liktydigt med att skylla ifrån sig, av att resignera inför yttre omständigheter och att ge upp sin egen vilja.

Det är en helt annan sak om magkänslan faktiskt säger oss något annat. Om hjärtat säger - det här är inte rätt. Om vi faktiskt när vi tänker efter, känner - det här är inte bra, jag vill faktiskt inte det här, jag vill något helt annat. Då ska vi lyssna på vårt hjärta. Ibland behöver och vill vi verkligen bryta upp, bryta oss loss, byta partner, byta jobb, byta vänner, byta miljö... Men, jag tror att det är viktigt att lyssna på sin inre röst och vad man själv egentligen vill och att då göra det som ett aktivt val. Inte för att någon yttre kraft tvingar oss.

Allt för ofta tror jag att vi (jag själv inkluderad) har en tendens att skylla på "ödet", "stjärnorna", "omständigheterna", "tillfälligheterna", "timingen", "meningen"... Men innerst inne tror jag att vi har en väldigt stor del i att skapa vår egen mening. Jag har tidigare skrivit inlägg om hopp, kärlek och tro - alla nog så viktiga. Men min verkliga religion är viljan.

Flera av mina vänner som lever i förhållanden har det riktigt tufft just nu. De älskar varandra över allt annat, men får det ändå inte att fungera. Varför...? Det kan förstås bara de svara på, men ibland tror jag att det är för lätt att lägga sig på rygg och skylla på de där yttre omständigheterna, än att verkligen satsa på sin vilja att hålla ihop... För mig är kärlek mycket mer än starka känslor. Känslorna är viktiga, men känslor kommer och går, och i mina ögon handlar kärlek också oerhört mycket om vilja. Vilja att få det att fungera. Vilja att försöka. Vilja att satsa. Vilja att kämpa. Vilja att rida ut stormar. Vilja att visa omsorg om den man älskar...

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. That's the only thing that counts." (Ur filmen The Last Kiss)

Sen kan det förvisso vara så att även om man vet vad man vill, så agerar man inte alltid utefter det. Men det, är en annan historia, och ett annat inlägg.

Motsatsen till kärlek är inte hat

Hemma igen efter två veckor i Tyskland. Skönt. Home is where my hat is? Det kan vara så ibland, om omständigheterna kräver det... Men jag tror mycket mer på - home is where my heart is. Och mitt hjärta är nu, även om det för tillfället mest tillhör mig själv (och Elsa), i Göteborg. Cora Sandel sade - "När man är ung längtar man ut; när man är gammal längtar man hem." Jag känner mig inte i ens närheten av gammal, men jag längtar nog ändå nuförtiden mer hem - dit mitt hjärta är, dit mina vänner är - än ut...

I mitt förra inlägg skrev jag om att inte i onödan drämma igen dörrar (de kan ju faktiskt släppa in något bra...), om att inte vara bitter, om att inte vara långsint, om att inte vara missunnsam, småsint, avundsjuk och arg... (om än ur en annan synvinkel).

Men... jag måste ändå tillägga, att jag ser hellre att någon är upprörd på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är gruvligt besviken på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är ledsen på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är vanvettigt arg på mig, än att den personen inte bryr sig.... För - "I have a very strong feeling, that the opposite of love is not hate, it's apathy. It's not giving a damn." (Leo Buscaglia).

Så hellre att någon visar någon känsla för mig över huvud taget, än att de inte bryr sig om mig alls... Och hellre att jag själv är arg, ledsen, eller besviken på någon eller något, än att jag inte bryr mig alls... Min allra, allra, allra största skräck i världen, är likgiltigheten. Jag har suttit fast i likgiltighetens dimmiga träskbankar och dit vill jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin tillbaka...

Så, är ni upprörda? Är ni ledsna? Är ni sorgsna? Är ni besvikna? Är ni irriterade? Är ni arga? Var glada, för det betyder att ni bryr er...

I see good in people...

Som jag skrev sist, så lämnar jag hellre dörrar lite på glänt, än att drämma igen dem mitt framför ögonen på någon. Jag vet ju aldrig vem eller vad som kan vilja komma in? Det kan ju vara en gammal kär bekantskap eller en ny vän, som jag kan ha mycket roligt med eller kanske helt enkelt bara en ny nyttig erfarenhet. Så, i de flesta fall ställer jag upp dörren på vid gavel och lämnar den öppen för de flesta...

Det har hänt ett par saker på senaste tiden som har fått mig att fundera mer än vanligt över detta, och jag vet att det finns de som inte riktigt håller med mig. De som tycker att det är nödvändigt med avslut. De som tycker att har man en gång sagt eller gjort något så kan man inte ta tillbaka det man sagt, göra det som är gjort ogjort eller ändra åsikt, utan man får vackert stå sitt kast. De som predikar - släppa taget, glömma och gå vidare (jag tror att man kan gå vidare utan att nödvändigtvis glömma). Men ibland har de kanske rätt. Ibland skulle jag kanske må bra av att inte vara fullt så generös med att ställa upp min dörr på riktigt så vid gavel... för ja, det har hänt att jag har gått på nitar, att jag har blivit lurad, att jag har blivit sårad och att jag har känt att jag har varit för godtrogen.

Men, jag väljer ändå hellre att fria än att fälla. Jag väljer hellre att förlåta än att älta. Jag väljer hellre att ge andra (och mig själv) en chans mer än de är värda, än en för lite. Jag väljer hellre att bjuda med en person för mycket, än en för lite. Ingen är felfri - vi gör alla ibland saker som vi ångrar, vi misstolkar varandra, vi begår misstag. Vi är människor. "Errare humanum est, ignoscere divinium."

En nyfunnen vän påminde mig nyligen om en historia som jag har hört i lite olika tappningar, som handlar om att det i varje människa bor två vargar (eller om man så vill, två hundar) - den ena visar ilska, missunnsamhet, avundsjuka, misstänksamhet, arrogans och egosim, den andra visar glädje, kärlek, nyfikenhet, välvilja, empati och tillit. Vilken är störst? Den man matar.

Vännen som påminde mig om denna historia är en av de bästa på att mata den glada och nyfikna vargen - och jag försöker att påminna mig om att också göra det, för det får både mig själv och andra att må bättre. Men jag tror inte att det är ondska som styr den elaka vargen, utan snarare rädsla (som i Lasse Gustavsons version) och det försöker jag också påminna mig om närhelst jag träffar på någon som matar den misstänksamma vargen....

"Du har aldrig fått en annan människa att må bra i onödan." - Anders Haglund

"Love is always open arms. If you close your arms around love, you will find that you are left holding only yourself." - Leo Buscaglia

"Only the weak are cruel. Gentleness can only be expected from the strong." - Leo Buscaglia

Smaken av pistageglass

...men jag kan inte bara hälsa min nya publik välkommen utan att också säga farväl till den gamla. Inte enbart för att jag innerst inne är en sentimental, blödig, hopplöst obotlig romantiker, utan också för att jag åt pistageglass idag.

Jag vet att det inte kommer att bli vi två. Jag har släppt taget om det hoppet för länge sedan. Ändå tror jag någonstans att jag fortfarande skulle ha svårt att säga nej om du sade det jag en gång i tiden ville höra. Du kommer alltid att ha ett eget litet rum i mitt hjärta, och så länge ingen annan på allvar har stulit det, kommer den dörren att stå, om än aldrig så lite, på glänt.

För även om vårt förhållande var långt ifrån perfekt, så vet jag att det vi en gång hade var speciellt. Jag vägrar att tro något annat. Och jag tror att du tyckte det också. Men ibland räcker det inte. Hade jag trott på ödet hade jag sagt att "ödet ville annorlunda." Men att skylla på ödet eller på omständigheterna har aldrig riktigt varit min melodi. Kanske saknades medel, kanske saknades mod, kanske saknades vilja. Varför, känns faktiskt inte viktigt längre. Det var då.

Men jag kommer aldrig att kunna äta pistageglass, jag kommer aldrig att kunna promenera i Lärkstan, jag kommer aldrig att kunna se Sagan om de två tornen, jag kommer aldrig att kunna åka i en klarblå bil... utan att tänka på dig.

Det är ok. Det gör inte längre ont att tänka på dig. Det finns ingen bitterhet, men möjligen en viss melankoli. Och pistageglassen är alltid den bästa...

"I have found the paradox that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." - Moder Teresa

Tankar söker ny publik...

Den här bloggens historia började för snart fem år sedan, på nyårsdagen 2007. Dagen efter att jag för första gången verkligen förstod att jag var på väg att förlora den person jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Den startade i ett behov av att få ur mig alla tankar och känslor som uppstod när förhållandet kraschade. Många av de inlägg jag skrev de första åren var indirekt riktade direkt till honom. Jag skrev för min egen skull, men det var han som var min publik.

2007 skrev jag 195 inlägg, 2008 blev det 81 st, 2009 blygsamma 36 och 2010 endast 20 st. I år har det hittills blivit 11. Jag har funderat en del på vad det beror på och jag tror att det delvis handlar om att jag har tappat min publik. Jag vet inte längre vem jag skriver för...

Men jag saknar bloggandet. Jag saknar skrivandet. Jag saknar att fundera, filosofera, reflektera och att sätta ord på mina tankar om stort och smått. Men jag behöver rikta mina tankar till någon. Jag behöver en ny publik. En publik vars tankar, funderingar och kommentarer jag bryr mig om. En publik jag tycker om. Och vilken publik kan vara bättre än mina vänner? Ni känner mig ju redan, även om vissa av er kanske enbart känner andra sidor av mig än de som kommer fram i bloggen.

Min blogg har för övrigt aldrig varit helt anonym. Vissa vänner och familjemedlemmar har läst den sedan start, andra har fått länken under resans gång. Nu gör jag som min gamla ridlärare en gång sade till mig på en hopplektion - jag kastar hjärtat före och hoppar själv efter. Jag delar länken till min blogg med fler. Läs om ni har lust, kommentera om ni vill, strunta i att läsa om ni inte känner för det. Men om ni läser - glöm inte att jag oftast är en glad och positiv person med glada tankar. Jag har nog en tendens att skriva oftare när jag är fundersam, sorgsen eller melankolisk. Bloggen är ett nyckelhål till mitt liv, men den visar bara en del av mig, den ger inte hela bilden.

Någon gång då och då nämner jag någon jag känner på bloggen, men oftast inte vid namn. Kanske känner du ändå igen dig eller någon annan. Jag hoppas att det är okej. Innan jag skriver brukar jag försöka tänka på att "det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen".

Jag har valt att inte starta någon ny blogg, utan att fortsätta på den gamla. Allt jag tidigare har skrivit, stod jag för då, när jag skrev det. Idag ser jag kanske vissa saker i ett annat ljus, men det är ändå min historia...

"En liten bit historia sedd genom ett nyckelhål ger historier." - Jean Rigeaux

"Med åren fylls man mer och mer av sin egen historia. Till sist är man inte något annat." - Frithiof Brandt