Feeling groovy...

Det var länge, länge, längesedan jag grät så mycket som jag har gjort ikväll. Ikväll känner jag mig kass, misslyckad, otillräcklig och värdelös.

Hur ska jag förklara? Kan jag? Orkar jag över huvud taget försöka..? Eller är det kanske bättre att bara lägga mig och sova och hoppas att imorgon är en ny och bättre dag? För trots allt så har jag mått väldigt bra den sista tiden (därav min tystnad, för jag har, och har alltid haft, ett större behov av att skriva av mig när jag är orolig, har mycket att fundera över och mår sämre...)

Egentligen är det ingenting, absolut ingenting, som är annorlunda ikväll mot alla andra kvällar det senaste året. Eller ja, möjligtvis är skillnaden en svag, men fåfäng förhoppning om att inte behöva somna, om att inte behöva vakna, ensam. Jag är såå mycket starkare nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen.

Men..., jag är inte jättestark, har aldrig varit det, och kommer definitivt, efter separationen från D, aldrig att bli det igen. Jag tar lätt åt mig, jag vrider och vänder på varenda mening, jag funderar över vad folk menar och ifrågasätter minsta lilla ord de säger till mig...

Ord, ord, ord... Jag är fortfarande trött på ord. Vad spelar det för roll om någon säger att jag är bra och att de jämför alla andra med mig - så länge som jag somnar ensam.... Vad spelar det för roll om någon verkar intresserad och vill umgås med mig - så länge som jag somnar ensam...?

Spelar det någon roll, om jag nu verkligen skulle träffa någon som vill somna med mig, om den personen inte vill ha barn...? Hur viktigt är det? Är det viktigaste att träffa någon som rör vid mig, som jag vill bli rörd vid, som somnar bredvid mig, som jag vill somna bredvid, någon som tycker om mig, så som jag vill bli omtyckt... Någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med... Måste/kan jag få allt det, med någon som är i samma fas som mig i livet eller är det för mycket begärt?

Förmodligen...

På sista tiden har jag mer och mer tänkt att det viktigaste är att träffa någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med.... Vill/kan den personen inte ha barn (vilket är ganska troligt), så är det min förlust, och kanske en förlust jag måste lära mig att leva med....? Är jag beredd att ta det beslutet, den konsekvensen? Jag vet inte... Är man någonsin det? Jag vet i alla fall att jag inte vill vakna ensam mer...

Tunga tankar en fredagkväll...

Årsbokslut 2009 och änglatro

Årets första dag och bloggens 3-årsdag. Snart dags för ett ansiktslyft... (för bloggen alltså, inte för mig). Själv är jag ett år äldre och visare och inleder det nya året med ett mentalt bokslut över 2009.

Saknad: Året inleddes i sorgens tecken när min älskade syster Skräppan gick bort i januari. Jag saknar att ringa henne om söndagkvällarna. Jag saknar hennes okynniga fnittrande. Jag saknar hennes omtanke, hennes goda råd och hennes kloka liknelser. Jag saknar henne.

Kärleksotakt: 2009 var året då jag och kärleken var i otakt. Katten på råttan och råttan på repet. De män jag har varit uppriktigt intresserad av och mycket väl hade kunnat bli kär i har inte varit intresserade av mig och de män som har varit uppriktigt intresserade av mig har jag inte varit intresserad av på samma sätt.

Vacklande hälsa: D:s mamma sade en gång att när pillerväskan är större än sminkväskan är man gammal. I så fall är jag nästan där. TSH-värdena blev sämre igen och dessutom upptäcktes att jag hade dåliga blodvärden och B-vitaminbrist. Jag som aldrig brukar vara förkyld åkte på inte mindre än 4 envisa förkylningar under året. Lite ansträngningsastma på det. Så, med facit i hand är jag ändå ganska nöjd med att ha lyckats genomföra 110 träningspass under året och förbättra min tid på milen med 3 minuter.

Jobb-newbie: Hela det här året har jag känt mig som en nybörjare på jobbet och jag har också gjort en hel del nybörjarmisstag. Jag känner mig fortfarande rätt grön på många plan, men jag har också fått bekräftat (vilket tidigare chefer fått mig att tvivla på) att jag inte valde fel inriktning på studierna utan faktiskt passar in på en marknadsavdelning och dessutom har en hel del att tillföra. Dessutom är det fantastiskt roligt att få utlopp för sina kreativa sidor i jobbet. 2009 har jag för första gången på väldigt länge tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet. Att jag dessutom får ha med mig Elsa på jobbet är ju en fantastisk förmån!

Balans: Jag har uppnått en skön balans i livet (även om jag ibland tycker att jobbet tar för mycket tid). Trots sorg, saknad, längtan efter tvåsamhet och vacklande fysisk hälsa, så har 2009 varit det år då jag hittat tillbaka till att mestadels må bra och trivas med mig själv igen. Jag har nog sänkt kraven på mig själv lite och blivit mer förlåtande mot mig själv. Om jag trivs med att som Tjuren Ferdinand sitta under min korkek och lukta på blommorna så tänker jag förbanne mig göra det också och skita i vad alla andra tycker om det. Jag är bra. :)

Änglatro: Förra julen fick jag en ängel av min syster Skräppan. Nu är hon en ängel själv, som vakar över mig. Jag tror på änglar i alla skepnader - änglaänglar, skyddsänglar, snöänglar, goda änglar, romantiska änglar, människoänglar. 2009 var änglarnas år och jag är säker på att änglarna kommer att finnas i mitt liv även under nästa år, så bokslutet över 2009 får avslutas med två änglacitat:

"Jag tror inte på Gud, att han finns, men på änglar. De har bara klätt ut sig till människor."

Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria

"Alla är vi änglar med bara en vinge. Och flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra."

Luciano de Crescenzo

Ainbusk - Ängel