Längtan efter barn

Jag har länge tänkt att återkomma till mina tankar kring längtan efter barn. Men det är svårt att få ner orden på pränt. Det är så stora känslor och de är så svåra att beskriva.

En tid nu har jag försökt intala mig själv att jag har släppt tankarna på barn. Att det känns så långt borta, så världsfrämmande, så overkligt att det inte alls är lika jobbigt nu som när D och jag fortfarande var tillsammans, eller som första tiden efter att det hade tagit slut, när det var mer inom räckhåll.

Jag har intalat mig att det inte längre är jobbigt att se gravida magar och jag har intalat mig att jag enbart känner ren och oförfalskad glädje över att se och umgås med mina vänners underbara barn.

Jag har också intalat mig själv att jag har släppt stressen över att tiden rinner ut. Jag har sagt "blir det inga barn så blir det inte" och "den dagen den sorgen".

Men jag tror att jag har gått omkring och ljugit för mig själv. Det är visst jobbigt. Fast kanske på ett annat sätt numera. Jag går inte omkring och tänker på barn hela tiden. Men de få gångerna jag tillåter mig själv att göra det (som nu), så gör det ondare än någonsin.

Begär jag för mycket när jag önskar mig en man som älskar mig och en egen familj? Jag kan avstå från allt annat. Det känns orättvist, lika orättvist som systers cancer. Jag vet att livet inte är rättvist, men det hjälper inte. Just nu har jag svårt att tro på att "good things happen to good people".

I höstas sade D till mig "jag önskar att du hade lurat mig och blivit gravid". Det önskar jag fortfarande ibland... Då hade jag i alla fall haft en halv familj. Många har sagt till mig att jag ska vara glad att det inte var barn inblandade i vår separation. Men när jag frågar om de hellre hade varit utan blir svaret alltid nej.

När jag träffade D i höstas sade jag att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 skulle jag ta mig en ny funderare på om jag ska åka till Danmark och skaffa barn på egen hand. Det har jag gjort och jag beundrar er som vågar, er som orkar. Men det är inte min väg. Jag kände aldrig bara "jag vill skaffa barn". Jag kände "jag vill ha barn tillsammans med den här mannen som jag älskar".

Nu har jag varken man eller barn. Jag känner mig inte bitter och jag är numera övertygad om att det någonstans finns en man som kommer att få mig att må ännu bättre genom att våga välja mig fullt ut. Men jag känner mig tidvis oändligt sorgsen och det gör ont.

Ett år äldre

Jag fyllde år i fredags och min vana trogen blir det lite tankar kring födelsedagen.

På min 35-årsdag satt jag ensam i mörkret på ett kallt köksgolv och grät tröstlöst. På min 36-årsdag var det betydligt ljusare, men jag kände mig allt som oftast trött och likgiltig. Idag känner jag mig starkare och betydligt mycket gladare, trots en del jobbigheter på sista tiden.

Jag är glad över att jag är glad. Jag är idag långt ifrån det första årets känslokaos, även om mitt humör svänger betydligt mer och betydligt snabbare nu för tiden än det gjorde förr. Det krävs ganska lite för att ta ner mig, men det krävs inte heller så mycket för att få mig att sväva på små rosa moln. Och jag är faktiskt glad att det är så. Jag tar tusen gånger hellre långa känselspröt och humörsvängningar än trötthet och likgiltighet.

I fredags var jag på Horse Show med min syster och satt och smålog nostalgiskt åt småtjejerna som jublade när den stora ryttaridolen kom in på arenan och såg så lyckliga ut över sina plastkassar med spretande ridspön. Jag minns hur det var och önskade för ett sekund att jag hade haft en dotter bredvid mig. Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om mina tankar kring barn, för jag sade för ett tag sedan att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 så skulle jag ta mig en ny funderare över barnfrågan. Men det blir ett annat inlägg.

I lördags hade jag tjejmiddag och flera vänner sedan förr, som jag inte sett på alldeles för länge var här, och det blev en helt underbart fantastiskt mysig kväll.

Igår var vi hemma i Skräppans lägenhet och rensade kläder och personliga saker. Det gick ganska bra, även om jag inte vet om jag var till så mycket praktisk hjälp. När jag kom hem var flera av syskonbarnen här och såg på en familjefilm tillsammans. Jag såg mig själv i nyförälskad dans med D och såg Skräppan sjunga för full hals tillsammans med syster Hilldur, och det kändes faktiskt helt okej att se båda delarna.

Igår kväll träffade jag en vän som inte mådde så bra, men jag tror att vi lyckades trösta varandra lite, och det blev en bra avslutning på en i det stora hela väldigt fin helg.

Bra-dag

Begravningen var sorglig och många tårar fälldes, men den var samtidigt ljus och fin och jag tror att den blev precis så som min syster hade velat ha den. Systerdotter Lilla J sjöng "Kärleken är" så vackert och orden passade så väl:

"En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord."

Minnesstunden i kyrkan var också fin och många talade varmt om syster Skräppan. Om hennes förmåga att se det ljusa i tillvaron. Om hennes oerhörda kämparglöd. Om hennes värme och engagemang. Om hennes förmåga att stötta och finnas till för andra även när hon själv mådde dåligt. Om hennes förmåga att sammanfatta svåra saker i användbara liknelser.

Allrakäraste syster, det är tomt utan dig och jag saknar dig. Jag saknar särskilt ditt smittande småfnissiga skratt... Men du har lämnat ditt leende hos mig och trots att du inte fick mer tid som vi hoppades, så känner jag mig idag hoppfull.

Idag är en bra-dag.

Begravning

Begravning imorgon... Jag har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt har hunnit tänka på det under veckorna som gått. Kanske har jag förträngt det...

Jag har ändå mått hyfsat bra sista tiden och haft ganska mycket energi. Känt att det varit på väg att vända. Att kvällarna blir ljusare. Men det vänder så snabbt nu för tiden. Det krävs så lite för att få mig ur balans. Så lite för att ta ner mig. Från gott hopp om livet till allt suger och total likgiltighet på nolltid.

Idag är en blä-dag.