fredag 18 juli 2008

Grebbestad

Imorgon åker Haikuharen och jag tillsammans med några andra singeltjejer till Grebbestad i en vecka. Jag hoppas på sol och många trevliga kvällar. På återhörande!

tisdag 15 juli 2008

Meningslösa fakta

Jag har blivit tittad på 13745 ggr på Match och 10598 ggr på Mötesplatsen. Summa summarum 24343 ggr. På det dryga året jag har varit registrerad är det med andra ord i snitt över 50 personer per dag som har tittat på min profil. Många blinkningar och mail har skickats fram och tillbaka och jag har varit på ett tiotal dejter, men ännu har det inte lett till något varaktigt resultat. Jag undrar om någon har räknat på hur stor sannolikheten är att faktiskt träffa någon via en dejtingsajt...? Hur många mail har de som träffat någon skickat i snitt? Hur många dejter har de varit på? Är sannolikheten att träffa någon högre om man väljer en sajt framför en annan? Är chansen att vinna jämförbar med att vinna på Triss, eller större? Kanske är det mer som att vinna på Travet, för man vill ju gärna tro att skicklighet faktiskt spelar en viss roll i det här spelet...

"To love is to suffer. To avoid suffering, one must not love. But then, one suffers from not loving. Therefore, to love is to suffer; not to love is to suffer; to suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy, then, is to suffer, but suffering makes one unhappy. Therefore, to be happy, one must love or love to suffer or suffer from too much happiness."
Woody Allen

fredag 11 juli 2008

Trött och tillplattad

Äntligen semester. Men semesterkänslan har ännu inte riktigt infunnit sig. Jag känner mig mer som en trött gammal ballong som all luften har gått ur.

Elsa och jag skulle ha inlett semestern med hundutställning i Tvååker både fredag och lördag och jag såg verkligen fram emot två roliga utställningsdagar, med folkfest och massor av vackra hundar av alla upptänkliga raser.

Men glädje och förväntan förbyttes snabbt i smärta, oro och ledsamhet när Elsa för andra gången på tre månader fastnade med en klo i föräldrarnas gallertrappa och klobrottet var ett faktum. Dum, dum, dummaste matte som gick den vägen... Förra gången slets hela klon med pulpa och allt bort. Den här gången var hela klokapseln borta, men pulpan kvar och blottad. Elsa skrek vid minsta beröring och det började blöda ymnigt igen så fort hon satte ner tassen. Så eftermiddagen tillbringades hos veterinären med lugnande spruta, smärtsam undersökning (varför fick hon smärtstillande först efter undersökningen...?), bandagerad tass och nu ligger ynklig hund bredvid mig i soffan och sover, sover och sover.

Lite luft gick dessutom ur mig redan tidigare i veckan. Min chef skulle ha kommit ner från Stockholm tisdag-onsdag och jag såg fram emot att få prata lite med henne på tu man hand, höra vad som egentligen händer i företaget och prata lite om hösten och mina funderingar och planer. Men, det blev inget besök, vilket gjorde mig väldigt besviken.

Nåja, nu sitter jag i alla fall här med ett glas rödvin och lite choklad och har fyra veckors semester framför mig och när jag alldeles nyss googlade på klokapselbrott hamnade jag hos Tankestormar som mitt i all min emlighet påminde mig både om hur skört livet är och om att känna tacksamhet över livet.

Så efter en stressig och orolig dag med en urladdning av ett slag jag inte hade föreställt mig, så känner jag mig trött, men trots allt tacksam och ber nu för att klobrottet ska läka bra och inga komplikationer tillstöta.

tisdag 8 juli 2008

Cumulo nimbus

Det kryper i mig. Jag känner mig smånervös och otålig. Jag bara trampar omkring, utan att få någonting som helst gjort. Vrider mig runt i en rastlös väntan på att något ska hända. Jag har samma känsla som infinner sig inför ett annalkande åskväder - en tryckande känsla av ångest, klibbighet och allmän olust.

Jag sover oroligt och drömmer att jag måste vakna. Jag hör genom sömnen att D talar in ett meddelande på min telefonsvarare. Hans välbekanta röst säger att han ger upp nu. Ger upp oss. Ger upp mig. Jag vill öppna ögonen, ta telefonluren och irriterat fråga honom vad han menar? Han gav ju upp för längesedan. Han försökte ju inte ens. Men jag är så trött...

Kanske är det i verkligheten jag som kämpar för att göra mig av med mina sista rester av hopp. Kanske är det jag som slutligen är på väg att ge upp. De senaste dagarna har D varit mer närvarande i mina tankar än på länge och jag har gång på gång hamnat i situationer där jag har känt en stark och plötslig saknad efter honom igen. En längtan efter honom, inte bara någon.

Men när jag tittar på hans foto ser jag en rädd person. En person som aldrig riktigt var närvarande vid min sida, trots att han faktiskt står där bredvid mig med sin arm runt min midja. Han tvivlade från första början. Han hade hela tiden det andra benet och den andra armen någon annanstans. I det förflutna? I en annan framtid?

Men jag ser också någon som jag älskade en gång och som jag i ett litet rum i mitt hjärta alltid kommer att älska. För "Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut." Men jag säger idag som Haikuharen skriver i sitt senaste inlägg: "Jag kan inte, jag kan verkligen inte kämpa för att vara med någon som inte vill vara med mig". Livet är för kort för det.

Jag har varit på ett par intressanta dejter, men det har egentligen inte hänt så mycket. Jag har svårt att få grepp om vad jag känner och varför. Jag avvaktar, bidar min tid, intalar mig att jag skyndar långsamt. Samtidigt blir jag så trött på att inget händer. Jag vill ju ha en förändring. Jag borde nog sluta analysera så mycket.

Jobbet är bara en stor suck. Det har hänt en hel del och samtidigt egentligen ingenting alls. Jag har idéer om vad jag skulle vilja göra istället, men jag vet inte om jag får ihop det ekonomiskt. Det enda jag vet är att det MÅSTE till en förändring snart och att den enda som kan få till den är jag själv... Nästa vecka börjar min semester.

Jag kliver omkring i en seg gegga och är småsur och skitirriterad på att ingenting händer på något plan. Jag retar mig på mig själv och på allt runt omkring mig. Åskmolnen tornar upp sig. Snart måste det braka loss. Jag längtar efter åskan. Längtar efter urladdning. Efter förändring. För efter regn kommer solsken.