tisdag 27 november 2007

Memory lane

Hemma igen efter två dagar i Stockholm. Dagarna är för korta, veckorna är för långa. Jag är för trött. Jag vill ha semester. Vila.

Jag tror precis som Soledude skriver att det är viktigt med avslut. Avslut i den bemärkelsen att man accepterar, släpper frågorna om varför, ger upp hoppet och inser att det enda man kan göra är att fortsätta framåt. Ensam. Jag är inte där, jag fastnar fortfarande i varför-träsket ibland. Jag tror också att det är svårt, för att inte säga omöjligt att avsluta något helt och hållet. De gemensamma upplevelserna och minnena är en del av den man är.

Imorse gick jag hela Östermalmsgatan, från Roslagstull till Karlaplan. Jag passerade huset där jag bodde när D och jag träffades. Jag gick genom Lärkstan där han brukade parkera sin bil när han skulle besöka mig. Jag förväntade mig nästan att få se den i ett gathörn. Jag gick förbi kyrkan där vi satt hand i hand i den första vårsolen när vi var nykära...

Jag hade D:s röda t-shirt på mig häromdagen. Jag hade den för att det är den enda t-shirt jag äger och jag behövde ha något på mig när jag målade. En t-shirt går att ge bort eller slänga, vilket jag även skulle kunna göra med kudden jag sover på, klockan på min handled, mina curlingkängor, fotona, kärleksmailen och alla andra saker jag har fått av D. Men jag kan inte göra mig av med platser, dofter, smaker, känslor, drömmar, minnen. Jag tänker fortfarande på honom varje gång jag äter aprikoser, Carletti-bananer eller Gulashsoppa på burk. När jag känner doften av korg. När jag ser ett avsnitt av CSI. När jag dricker cola. Jag ser honom framför mig när jag är på gymet. Hela Lärkstan är full av minnen, Öland kommer alltid att vara förknippat med vår första semester tillsammans, i Grundsund kallade han mig för älskling för första gången.

Det går inte att försöka fly från minnena eller undvika sådant som framkallar dem. Lika lite som det går att fly från sorgen. Att förtränga, fly eller undvika tror jag snarare försvårar. Det är inte min väg. Jag äter sådant vi åt, jag går omkring i hans tröja, jag promenerar genom Lärkstan, jag åker till Öland om jag vill det.

söndag 25 november 2007

Kasta ankar

Dags att vara ärlig mot sig själv. Dags att kämpa för sin egen skull, för att må bra och inte bara låtsas må bra. Dags att fundera över orsakerna till att jag inte känner mig lycklig och hitta lösningar, skriver Lilla J, och jag antar hennes utmaning:

Problem: Jag känner att jag "borde" må bättre än jag gör. Jag känner mig faktiskt lite pressad av att så många runt omkring mig - familj, vänner, bloggläsare - vill att jag ska må bättre, vill att jag ska gå vidare, vill att jag ska vara lycklig. En del tycker att det "borde" vända för mig snart. Att jag "borde" må bättre nu.
Lösning: Jag ska sluta lyssna på borden och bara lyssna på mig själv. Jag är inte deprimerad. Men jag tänker inte ljuga och säga att jag är lycklig. Jag är glad att jag ändå mår mycket bättre. Att det är fler bra dagar än dåliga. Jag ska sluta försöka så förbannat mycket och tillåta mig att känna det jag känner. Tillåta mig att ibland vara olycklig.

Problem: Jag vill inte leva ensam. Jag vill bli sedd. Jag vill ha någon att dela vardagens trivialiteter med. Någon att berätta nattens drömmar för. Någon som andas bredvid mig när jag somnar. Någon att planera framtiden med. Någon att vara hud mot hud med.
Lösning: Betydligt svårare. Ett tag har jag tänkt att jag måste anstränga mig, vara social, gå på dejter, gå ut på krogen, synas ute bland folk. Jag har gått på dejter. Jag har ansträngt mig, skrattat, haft trevligt. Eller? Trots det känns det som att steget från att ha trevligt till att känna att den den här personen är jag verkligen intresserad av, den här personen kan jag tänka mig att släppa in, den här personen kan jag tänka mig att röra vid, det steget är avgrundsdjupt. Jag kan helt enkelt inte hitta de känslorna just nu, hur gärna jag än skulle vilja. Så det bästa jag kan göra just nu är nog att släppa den tanken och bara försöka ägna mig åt mig själv och andra saker som får mig att må bra.


Problem: Jag vill ha familj. Jag vill ha barn. Jag vill upptäcka världen igen genom någon annans ögon - baka bullar, blåsa såpbubblor, läsa Sagan om den lilla hinden, sjunga barnvisor, smeka en mjuk kind. Men det känns så långt borta just nu. Det känns overkligt, världsfrämmande, så långt bort att det inte ens berör mig. När D och jag fortfarande var tillsammans smärtade det varje gång någon berättade att de var gravida. Just nu orkar jag inte bry mig.
Lösning: Att släppa även denna tanke ett slag. Kanske är det inte meningen att jag ska bli mamma. Jag är inte alls säker på att jag vill skaffa barn på egen hand. Jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Åtminstone inte nu. Om ingenting har förändrats efter nästa sommar får jag tänka igenom barnfrågan igen.


Problem: Jag trivs inte på jobbet, jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, jag känner mig vilsen och jag upplever en stor negativ stress av min jobbsituation. Det är inte alla förunnat att få jobba med något de brinner för, men jag skulle åtminstone vilja känna att jag gjorde lite skillnad, att det var meningsfullt på något sätt, att jag tyckte att det var lite roligt.
Lösning: Jag ska sätta mig ner och fundera över vad jag är bra på, vad jag tycker om att göra och vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Under nästa år ska jag förändra min jobbsituation. Kanske skulle jag må bättre av att bara byta företag, till vad som helst, men det skulle bara vara en tillfällig lösning, en tillfällig flykt. Det som trots allt är positivt med mitt nuvarande jobb är att jag kan jobba mycket hemifrån, vara med Elsa och styra min egen tid.

Problem: Jag känner mig inte i form. Jag har varit alldeles för onyttig och jag mår inte bra av det. Trots att jag egentligen är mer gymråtta en skogsmus har jag anmält mig till Göteborgsvarvet och jag vill inte känna blodsmak i munnen när jag kommer i mål.
Lösning: Två till tre joggingpass i veckan, varav ett minst 8 km. Införskaffa 10-kort på gymet - omväxling förnöjer. Sluta äta en massa skräp och försöka att laga ordenlig mat, även om det är dödligt tråkigt att laga mat bara till sig själv.

Problem: Jag bävar inför nyår. På nyårsafton för 5 år sedan började min historia med D. För 4 år sedan sade han att det enda han önskade var att kommande år skulle bli lika underbart som det första. Förra nyårsafton var hemsk, det var början till slutet, det nya året kändes nattsvart och jag kände mig fruktansvärt ensam.
Lösning: Helst skulle jag vilja åka bort, men det har jag nog inte råd med. Så min lösning är istället att ställa till med fest. Samla ihop andra ensamma så kan vi vara ensamma tillsammans.

Sammanfattningsvis måste jag sluta försöka så mycket och istället unna mig att ta det lugnt och landa. Tillåta mig att sörja färdigt. Det har faktiskt inte ens gått ett år ännu och jag saknar fortfarande honom, inte bara någon. Men jag tror faktiskt att man kan försöka att försiktigt kliva vidare även om man fortfarande sörjer. Jag ska sänka kraven och försöka njuta av det som är bra i mitt liv - ta hand om familjen, ta upp kontakten med gamla vänner, läsa bra böcker, försöka skriva, bara sitta i soffan och kela med Elsa, åka ut till havet och andas frisk luft. Landa. Kasta ankar.

The mutton birds - Anchor me




share your files at box.net

onsdag 21 november 2007

Att vara nöjd

Jag var nöjd med den jag hade.

Nu är jag rädd för att jag aldrig kommer att nöja mig.

Eller för att jag kommer att nöja mig.

Jag vet inte vilket som vore värst...

söndag 18 november 2007

Lyxigt ledig söndag

Jag halvligger i soffan med världens keligaste Elsa liggandes i knävecket med huvudet vilande mot mina ben. Det är underbart att ha en så kelig hund. Även om det inte kan ersätta mänsklig kontakt hud mot hud så får jag i alla fall lite värme och kärlek varje dag.

Inflyttningsfesten igår var väldigt trevlig. Mera mys än party, med familjen och mina allra närmaste vänner och jag hann faktiskt prata ordentligt med alla.

Jag diskade och plockade iordning det mesta igår, så det är bara glasen kvar att diska och jag har en hel söndag utan något särskilt planerat framför mig. Jag ska sätta ihop mitt skoskåp, gå en lång promenad med Elsa, svara på lite bloggkommentarer och slöa i soffan. Kanske hyra en film. Det känns lyxigt. Och det känns faktiskt helt okej att tillbringa den själv.

Men jag fortsätter mitt lite melankoliska tillbakablickande och tänker på hur min söndag skulle ha kunnat vara om jag hade tillbringat den med D. Den hade nog inte varit så annorlunda... Vi hade småpratat lite med varandra och skrattat åt Elsa på promenaden, jag hade hört hans små utrop inne vid datorn när jag satt och skruvade på skåpet och vi hade kunnat laga mat ihop eller bara vara lata och köpa takeaway och äta och se en film tillsammans...

Det är det jag önskar. Någon att bara vara med. Att dela vardagliga små tankar med. Att vara tyst tillsammans med. Att fundera över framtiden med. Någon i vars sällskap man trivs, utan att behöva göra så mycket hela tiden. Någon man kan tänka sig att bli gammal med.

fredag 16 november 2007

Pysseltomte

Iklädd D:s röda Kung Fu T-shirt äter jag godis, skruvar IKEA-möbler och pysslar i köket inför morgondagens inflyttningsfest. Alla mina vänner tycks vara i Stockholm den här helgen, men jag är glad ändå, för de som betyder allra mest för mig kommer - Den lilla elaka, Goa Glenn, Bossaneto och familjen.

Dessutom har jag en dejt på gång i veckan. Så det så.

onsdag 14 november 2007

Reser tillbaka

Yrvaken, vinglig och drucken av sömnbrist kliver jag in genom portarna till Centralstationens dystra kråkslott. Överallt hastar Kostymer och Dräkter fram på hårda klackar och med svarta hjulförsedda drakar i släptåg. Men den grå
stålormen slukar oss alla och nu ringlar vi fram med en hisnande hastighet i mörkret. På väg till Stockholm. På väg tillbaka. Men bara över dagen.

På väg tillbaka. Tänker tillbaka. För ett år sedan var bollen redan satt i rullning. Jag hittade ett foto och fick mig en tankeställare. Men jag trodde på honom, för jag ville tro. Jag gav honom min önskelista och talade om vad jag önskade mig i livet och för oss. Jag sade att jag kunde kompromissa om allt utom barn. För hur kompromissar man om barn? Jag frågade honom vad han önskade sig och det undrar jag fortfarande...

Tärningen var kastad. Men för ett år sedan var jag fortfarande övertygad om att allt skulle ordna sig. Kanske inte exakt så som jag ville, men jag trodde att vi skulle kunna kompromissa, att vi skulle finna en lösning tillsammans. Jag var oroad men jag såg fram emot julen och jag kände fortfarande innerst inne en trygg förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa. Alla förhållanden har kriser och jag trodde att vi skulle gå stärkta ur den här och komma närmare varandra. För vi älskade ju varandra. Jag var ju kvinnan i hans liv och han var mannen i mitt. Jag var ju kvinnan som åtminstone fått honom att överväga att skaffa barn och han var mannen som fick mig att vilja.

Men, han var inte mogen. Inte nu. Inte än. Kanske vid 40. Men jag kan inte vänta så länge. Jag fick inte ens välja mellan oss eller barn. Han valde åt mig. För det handlade inte om barn. På frågan om barn svarar han nu: "Inga, men gärna i framtiden". Gärna, men inte med dig. Det gör ondast av allt.

För ett tag sedan frågade någon hur han skulle känna det om han fick reda på att jag hade gift mig och väntade barn med någon annnan. Han vet inte, han vill inte tänka på det. Men jag tänker på det. Jag föreställer mig honom sätta en ring på en annan kvinnas finger. Jag föreställer mig honom med armen om en annan kvinna, bärandes på hans barn. Jag föreställer mig honom med sin son eller dotter på axlarna. Hans, inte någonstans min. Jag föreställer mig det värsta och det gör fortfarande ont. Men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag måste. Och kanske är det så att för varje gång jag föreställer mig det så blir det lite lättare.

Jag tänker framåt och jag sörjer. Jag tänker tillbaka och jag sörjer. Det känns som evigheter sedan. Det känns som igår. Jag älskar och jag sörjer och ja, jag tänker på dig varje dag. Men sorgens dimma är inte längre lika tjock och sorgens fåglar flyger fritt och utan bitterhet.

söndag 11 november 2007

Med dej kan jag fara, över alla sju himlar

Hur vet man att det är rätt? Det var en fråga jag ofta ställde både till mig själv och andra innan jag träffade D. Svaret jag fick var alltid detsamma: "Det vet man bara". När jag träffade D förstod jag att det var sant. Jag visste bara. Det kändes bara rätt. Det var rätt. Och ändå blev det fel. Därför känner jag ibland att jag har svårt att lita på mina egna känslor numera.

För mig var det rätt och trots att några har hävdat motsatsen så vet jag att vi hade kunnat ha det bra. Jag vet det och jag vet att han vet det. Kanske inte i den här verkligheten, men i en annan... Om vi hade träffats idag, säger han. Men så fungerar det inte. Det här livet är det enda vi säkert känner till.

För ni har rätt i att så länge han tvivlade, så länge han tvekade, så länge han letade efter något annat, något mer, så hade det aldrig kunnat bli bra. Jag önskar mig någon vid min sida som tar mig i handen och vill och vågar hoppa ut i det okända och fara över alla sju himlar med mig utan att tveka, trots att man aldrig kan veta hur det blir och trots att man är rädd ibland. Någon som kan föreställa sig det värsta som kan hända och som ändå vågar.

"Mod är förmågan att möta det man kan föreställa sig i fantasin."

Den här sången ville jag att Lilla J skulle sjunga på mitt och D:s bröllop. Från mig till honom. Nu får jag försöka hitta någon annan som framkallar den rätta känslan. Någon annan att fara över alla sju himlar med. Så börja öva nu Lilla J...

"Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut."

Honung och Salt - Ainbusk Singers


share your files at box.net

lördag 10 november 2007

Me and my sofa

Lördagkväll. Slöar i soffan med datorn på magen och Elsa utsträckt över mina ben. Är trött och lite bakis efter en riktig partykväll med massor av champagne tillsamans med Den lilla elaka igår. Jag är dessutom lite småförkyld. Typiskt, nu när jag har anmält mig både till Sylvesterloppet på nyår och till Göteborgsvarvet... Men, det är väl bara att gilla läget och såsa vidare. Just nu är soffan "the place to be" och det känns ganska okej faktiskt. Idag är en bra dag. Jag ska snart förflytta mig till sängen, men ska jag vara helt ärlig så gillar jag soffan bättre. Sängen känns fortfarande halvtom...

"Almost happy" - K's Choice


share your files at box.net

torsdag 8 november 2007

How days creep by

"Did you know that tuna fish float up to the surface
Belly to the moonlight just to cool their heart down
'Cause it helps them just to think about the hurtful things
I guess it's just one way to get them some sedation

How days creep by in the greying sky
How days creep by and they definitely die
How days creep by in the greying sky
How days creep by"

Tuna Fish - Emiliana Torrini - Love in the time of Science



share your files at box.net

tisdag 6 november 2007

Ett halvår med Elsa

Det finns bra saker i mitt liv också. En av de bästa är Elsa. Idag är det precis sex månader sedan jag fick hem henne.


Elsa

(Klicka på bilden för att se fler foton!)

måndag 5 november 2007

Embrace the pain

Haikuharen har som vanligt mycket klokt att säga. Hon säger att man inte ska kämpa emot sina känslor. Inte kämpa emot smärtan. Att det är bättre att acceptera den och att istället försöka ägna sig åt det som är viktigt. När jag läser det hon har skrivit känner jag att så måste det vara. Så ska jag försöka tänka.

Jag vet att jag kan bli lycklig igen. Men jag vet också att jag hade varit lycklig tillsammans med D. Jag var lycklig tillsammans med honom. Jag såg honom som så mycket mer än blivande far till våra barn. Han var min älskare och min bästa vän. Han var min alldeles egna familj och han var den person jag såg mig själv bli gammal med. Det är inte lätt att hitta någon som man känner så för.

Jag vet att vi hade kunnat få det bra tillsammans. Därför känns det som om en del av mig kommer att sörja oss i resten av mitt liv. Och kanske är det okej att göra det. Sorgen och smärtan kommer säkerligen att mattas av med tiden. På sätt och vis har den redan gjort det. Den överskuggar inte allt längre och jag försöker att ägna mig åt annat som är viktigt i mitt liv. Men den kommer nog aldrig att försvinna helt. Den kommer att fortsätta att göra sig påmind. Men det är okej att känna så. Sorgen får finnas där, den är en del av mig.


share your files at box.net
(Colin Hay - I just don't think I'll ever get over you)

lördag 3 november 2007

Att försöka

Det var tungt. Ännu tyngre än jag trott. Dagsformen var inte den bästa. Men jag sprang hela vägen och jag tog mig runt. Och dessutom på en bättre tid än jag hade trott, 50.03 minuter. Det känns bra.

Jag ska vara snäll mot mig själv. Men i det tror jag faktiskt ligger att försöka anstränga mig lite. Utan att ha för höga förväntningar eller krav på mig själv. Men att ta mig ut, ta mig iväg, göra, vara med, delta. Försöka.

Så jag fortsätter i samma anda genom att utan större förväntningar ge mig ut i Göteborgs nattliv tillsammans med en tio år yngre kollega och hennes vänner. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina hundvaktande föräldrar som dessutom har sytt och skruvat och hjälpt mig att få ordning på en massa saker idag. Men, mamma, det jag skrev här gäller fortfarande. Jag älskar dig, men jag skulle önska att du inte läste min blogg.

fredag 2 november 2007

Trötta tankar

Fredag kväll. Trots att jag har varit ledig idag och till och med sovit en stund mitt på dagen känner jag mig helt förbi av trötthet. Jag har kommit in i en ny period när mitt sömnbehov tycks omättligt. Jag vill bara sova. Sova med Elsa ihopkrullad tätt intill mitt bröst, där hon helst av allt vill ligga. Sova drömlöst. Det går an att försöka sysselsätta sig och förtränga tankarna om dagarna, men det är inte lika lätt att mota bort D från mina drömmar. Men kanske dyker han upp där just för att jag anstränger mig så att förtränga honom på dagtid.

Jag känner fortfarande ingen större entusiasm inför någonting. Men jag försöker att anstränga mig. Imorgon ska jag springa Finalloppet i Skatås med Den lilla elaka. Jag önskar att jag kunde säga att jag springer med lätta steg, men det är tungt, tungt, tungt.

Men, jag springer åtminstone.