Handlingsförlamad

Meningslös måndag.
Jag har massor att göra men får ingenting gjort.
Känner mig uppstressad. Rastlös.
Trött och totalt handlingsförlamad.
Befinner mig mitt i meningslöshetens illaluktande träskmarker.

Minsta lilla uppgift känns som ett oöverstigligt berg. Som en sisyfosuppgift.
Mina armar känns som bly.
Borde jobba.
Borde plocka upp kläderna från golvet.
Borde vattna blommorna.
Borde städa.
Borde ta tag i mitt liv. Planera något roligt. Orkar inte ens med det.
Borde inte tänka så mycket borde.

Kylen gapar tom och jag åker och handlar. Jag kommer hem med en kasse nästan helt utan mat. Rakskum så att jag kan raka benen för vem? Snacks som jag kan bjuda någon okänd gäst på. Vomben till Elsa. En golvmopp. En avocado och en halv grillad kyckling. Orkar inte sätta på pasta till kycklingen. Gnager lite på låret ståendes vid diskbänken. Gör med en enorm ansträngning i ordning fyra små ostkex med kall Cambozola, tvekar en sekund och häller upp ett glas vin. Skitsamma att det är måndag. Det är måndag och jag sjunker ner i soffan, men känner mig för rastlös för att sitta still.

Idag vill jag vila huvudet i mors knä. Nej, jag vill vila huvudet i någon annans knä och bli pillad i håret. Typ Richard Gere eller George Clooney. Fast egentligen vill jag hellre planera en resa.

Jag hatar att vara handlingsförlamad.

Keeping busy

Helgen har varit helt okej. Jag har sysselsatt mig och försökt att tänka positivt.

• Mina nya barstolar har kommit, så nu hoppas jag att någon snart kommer och hälsar på mig och inviger dem.
• Jag har varit hos frissan för första gången på fyra månader. Min nya frisör heter Conny och är extremt pratsam. :)
• Jag har sprungit i skogen och gått långa promenader med Elsa.
• Lägenheten är städad.
• Jag har trängts på IKEA med förälskade par, skrikande barn och fjuniga tonårspojkar i sällskap med välmenande mammor.
• Jag har skruvat och skruvat.
• Jag har dansat i flera timmar och varit ute till strax efter tre. Singelfest. Jag var rädd att det skulle bli för mycket köttmarknad, men det var faktiskt både avslappnat och trevligt.
• Jag har frysen full med trattkantareller efter att ha lufsat runt i skogarna kring Skärsjön i Fjärås med systrar och föräldrar.
• Jag åt söndagmiddag hos mamma och pappa och slapp laga mat.

Full rulle den här veckan med och det är nog lika bra det.

Iron Lady

Idag har jag iklätt mig en brynja av stål.
Idag har jag varit en riddare på väg ut i strid.
En stark krigare som har burit huvudet högt.
Inga sorgepilar har trängt igenom mitt pansar.
Riddare kan inte gråta.
Men nu är det kväll och min brynja har fått revor.
Bäst att jag går och lägger mig.

Sörjandets kletiga sörja

Jag vaknar på morgonen med huvudet på kudden som jag fick av D i julklapp. Huvudet värker, ögonen är igenmurade, ansiktet plufsigt och håret livlöst och stripigt. Jag känner mig bakfull, trots att jag inte har druckit en droppe.

Jag funderar över vad jag sade och skrev igår under mitt känslorus. Jag känner mig idiotisk som inte bara kan släppa taget och gå vidare, istället för att gång på gång förnedra mig genom att vara ärlig. Det är nio månader sedan han bestämde sig för att lämna mig. Jag trodde att jag var på väg vidare, men jag sitter fortfarande fast i sörjandets kletiga sörja och klarar inte av att lyfta fötterna och gå.

Jag borde lyssna på mitt förnuft istället för på mina känslor. Jag kan ju inte lita på mina känslor ändå. Det spelar ingen roll hur rätt det känns. Det spelar ingen roll hur mycket man vill. Det spelar ingen roll hur djupt man älskar. Det räcker inte. Jag borde sluta lyssna på mina känslor och lyssna på vad alla andra säger till mig istället.

Men det hjälper inte hur mycket alla än säger att jag är en fin person som förtjänar bättre. Det hjälper inte hur mycket alla än säger att det inte har någonting med mig att göra, att problemet ligger hos honom. DET ÄR KLART ATT DET HAR MED MIG ATT GÖRA! Hade det inte haft det så skulle han inte vara därute och leta efter något annat, något bättre, någon annan. Då skulle han åtminstone ha försökt.

Jag är trött på sorg och smärta. Jag orkar inte gråta mer. Jag vill inte vara en bitter självföraktande manshatande bitch. Men idag känner jag mig som en sådan. Kanske är det dock bättre än gårdagens gråtande amöba. Idag har jag i alla fall lyckats springa en mil.

Jag kan inte tänka klart. Jag måste nog gå ut och köpa en ny kudde.

Erase and rewind

Jag vandrar sakta framåt i mörkret på smala lövtäckta gator. Elsa trippar oroligt framför mig, med öronen bakåtstrukna och svansen mellan benen. Då och då vänder hon på huvudet och kastar en hastig blick åt mitt håll. Hon blir alltid orolig när jag gråter.

Det är tätt mellan Örgrytes vackra villor. Stora vitkalkade hus tornar upp sig bredvid röd- eller gulmålade trävillor och myslampor sänder ut ett varmt ljus från vart och vartannat fönster. Det står två bilar på varje garageuppfart. Genom ett fönster ser jag en pojke spela piano. Hans mamma står bredvid och lyssnar. Tonerna hörs svagt ut till gatan, han spelar bra. I nästa villa vaggar en pappa ett oroligt spädbarn i famnen och genom gatans största fönster ser jag ett par i min egen ålder tända stearinljusen och sätta sig ner till ett dukat bord.

Jag är glad över min nya lägenhet och jag trivs i området. Det är skönt att ha kommit närmare familj och vänner. Men när jag lägger mig på min sida i dubbelsängen på kvällen önskar att jag inte kände mig så ensam. När jag vaknar på lördagmorgonen och hela helgen sträcker ut sig framför mig så önskar jag att livet inte kändes så tomt.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var lycklig. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte saknar honom. Att jag bara saknar någon. Saknar närhet. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar honom längre. Att jag förtjänar bättre. Det vet jag ju innerst inne att jag gör. Men jag kan inte. Jag älskar honom fortfarande. Jag önskar verkligen att jag inte gjorde det. För hur kan jag älska någon som har svikit mig så? Hur kan jag älska någon som gjort mig så illa? Han förtjänar det inte.

Jag försöker förstå vad jag har gjort för fel, i det här livet eller tidigare, varför det blev så här, varför min kärlek inte räckte. Jag mässar för mig själv varför, varför, varför, trots att jag vet att det inte tjänar någonting till. Det finns inga svar. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Jag har tidigare skrivit att jag inte skulle vilja det även om jag kunde. Jag ljög. Nu vill jag det. Erase and rewind. Jag önskar att jag kunde få känna hans armar runt mig igen, så som de kändes innan allt det här hände. Jag önskar att jag kunde få honom att ta bort det onda bara genom att finnas där och hålla om mig, så som han brukade när jag var ledsen.

Mitt förnuft säger mig en massa andra saker än mina känslor. Men i det här ögonblicket har jag glömt allt jag har lärt mig. Jag vet bara hur jag känner just nu. Jag såg en film i helgen där Jude Law i slutrepliken säger till sin fru: "I'd rather fight with you than make love to anyone else." Det får bli min slutreplik för ikväll också.

Glastaket

Äntligen hemma igen efter ännu en jobbresa. Två dagar i Stockholm med bara jobb och jobb. Jag sov till och med på kontoret.

Idag hade vi möte i huvudkontorets ledningsgrupp. Den består mestadels av män över femtio och jag känner mig ofta som en liten flicka i sammanhanget. Jag borde ha knäkort kjol och tofsar med prickiga hårband och sitta under bordet och rita med mina kritor. Jag får en känsla av att de ser mig så också. Ibland när jag säger något så tittar de på mig som om de har glömt att jag är med. Idag pratade de om att ta in en resurs på marknadssidan, trots att jag upprepade gånger har talat om att jag skulle vilja ta mindre IT- och mer marknadsfrågor. När jag återigen påpekade detta tittade alla förvånat på mig. Du?

De pratade också om att ta in en kille som jag känner sedan studietiden. Han är två år yngre än mig och gick ut Handels ett par år efter mig. Han omnämndes som "ett mycket tungt namn". Det skulle de aldrig säga om mig.

Men jag orkar inte ens bry mig. Jag har givit upp för längesedan. Slutat engagera mig. Gör det jag måste, men inte mycket mer. Kanske sitter jag på glastaket, men jag orkar inte ta mig därifrån just nu. Även om jag vet att jag borde, för min egen skull. Jag önskar bara att jag visste vad jag ville syssla med istället. Finns det någon bransch där man inte behöver vassa armbågar, tumskruvar och läderartat skinn på näsan?

Jag känner mig vilsen. Vilsen och ensam. Hur hamnade jag här? Utan något att se fram emot, irrande omkring, utan mening eller mål.

Allrakäraste Syster

"Vi red genom Stora Hemska Skogen, där De Elaka bor. De Elaka har gröna ögon och långa armar. De kom rusande efter oss. De sa inget. De skrek inget. Bara sprang tyst bakom våra hästar och sträckte sina långa armar efter oss. De Elaka vill ta oss tillfånga och sätta oss i Stora Hemska Grottan. Men Guldfot och Silverfot sprang så fort, att det slog gnistor om hovarna. Guldgnistor och silvergnistor. De Elaka blev långt efter.

Sedan kom vi ut på ängen, där De Snälla bor. De Elaka kan inte komma dit. De måste stanna i Stora Hemska Skogen. De stod där i skogsbrynet och kikade fram bakom träden med sina otäcka, gröna ögon.

Hos De Snälla hade vi så roligt."

(Ur Allra Käraste Syster - Astrid Lindgren)

De elaka ska stanna i Stora Hemska Skogen.

Vi tar in på hotell ikväll

Nyss hemkommen från tre dagars jobb i Sundsvall. Sena jobbkvällar och hotellmiddagar med kollegorna. Därefter några minuters eftertanke på hotellrummet innan man sveps bort i tung, drömlös sömn och vaknar ensam i en stor säng i en svit med vidunderlig utsikt över trädtopparna.

Det finns nog inget som får mig att känna mig så ensam som att bo själv på hotell och inte ha någon att ringa och säga godnatt till...