Skynda långsamt

Motstridiga känslor. Det snurrar lite för fort just nu, samtidigt som det känns som att tiden går allt för långsamt. I ena sekunden känner jag mig dränerad på all energi och in i döden trött. Jag orkar knappt lyfta ett finger. I nästa sekund är jag otålig, stirrig, nervös och rastlös. Jag springer upp och ner och hit och dit. Packar och planerar och skriver långa listor på allt som ska göras. Allt som måste kommas ihåg.

Jag vill bara att flyttdagen ska infinna sig så att jag kan fortsätta med mitt liv. Packa upp istället för att packa ner. Se framåt istället för bakåt. Knappt två veckor kvar... Tiden går så oerhört fort. Tiden går så oändligt långsamt.

Jag försöker hinna med att träffa alla vänner en sista gång innan flytten... Jag försöker klämma in jobbmöten med alla som vill hinna träffa mig och stämma av innan jag flyttar. Jag har dåligt samvete för att jag inte engagerar mig tillräckligt helhjärtat i jobbet. Jag pusslar för att få ihop möten, upprätta projektplaner, implementera system och skriva protokoll. När chefen ringde igår och helt oförhappandes slängde ett nytt projekt i knät på mig som måste vara klart i mitten på oktober fick jag panik och började gråta. Var är energin, var är orken?

Jag försöker att hinna med allt. Jag försöker att inte glömma något. Jag försöker att inte försumma någon. Jag vill hinna ägna mig lite åt Elsa och träna henne. Jag vill komma igång med min egen träning igen. Jag mår inte bra av att inte röra på mig. Men det är väl bara att inse att jag inte hinner med allt. Inte just nu. Skynda långsamt...

Jag sprang åtminstone en liten sväng häromdagen. En gång är bättre än ingen gång. Det började regna när jag sprang i solskenet och jag såg två regnbågar. Två? Bakom vilken av dem finns guldet? Kanske bakom båda... Kanske inte bakom någon av dem...

Livet är ett val

Dags för lite Buscaglia igen...

"...Hur vågar ni dö utan att bli allt som ni är! Ni kan göra det genom att fatta det beslutet. Det är inte svårare än så. Det är på så sätt förändringar inträffar, och förändringar är alltid möjliga. Jag blir galen när jag hör det här: "Man kan inte lära gamla hundar att sitta." Jag har lärt gamla hundar en massa trick. Ni har ett val. Livet är ett val och det är ni som ska välja. Ni kan leva det lyckligt eller ni kan leva det i sorg. Ni kan vara lättsinniga. Ni kan vara allvarliga. Men ta fullt ansvar för det val ni gör".

Jag vill leva livet lyckligt. Jag är trött på sorg. Jag vill se framåt. Men jag har varit trött, enormt trött, ett par dagar. Jag tackade nej till en fest i Göteborg i morgon och nu ångrar jag mig nästan... Men, jag vill ner på riktigt, jag vill ha en fungerande vardag igen, inte denna mellanvärld. Så, jag stannar hemma och packar. Det som retar mig är att jag faktiskt hade åkt ner om det inte hade varit för jobbet. Jag ska hålla en utbildning på måndag och måste förbereda mig för den i helgen. Usch, fy, blä. Jobbet känns meningslöst. Jag måste bestämma vad jag vill bli när jag blir stor. Nu, snart. Men jag är ju stor... Jag vill bli allt som jag är..., men jag måste bestämma mig, jag måste välja.

Vill bara vara

Kvällen har varit trevlig. Gemytlig, trivsam, småmysig och ganska stillsam. Maten blev lyckad och stämningen var god. Till och med gårdens värdpar, som annars har en tendens att alltid hånfullt småhacka på varandra, höll sams. De grälar också rejält mellan varven. Kanske är det bra att kunna gräla ordentligt. D och jag gjorde egentligen aldrig det. Första gången vi bråkade gick han ut. Andra gången vi började gräla slutade det med att han flyttade... Ändå kände jag att de få gräl vi hade förde oss närmare varandra. Jag tror att gräl kan göra det. Vänta, jag förstår inte, prata på!

För någon timme sedan gick de hem allihop. De gick tillsammans, två och två, var och en hem till sitt. Gårdens ägare, som verkar ha någon sorts underlig hatkärlek till varandra; det udda paret bestående av den tuffa styrketränande MC-knutten med ett hjärta av guld och den unga söta ekonomen, minst ett huvud längre än honom; de två arkeologerna, hängivna sitt yrke, sina hästar, sina katter och varandra.

Själv stod jag ensam kvar med ett berg av disk och avslutade kvällen med att torka upp spyor från min valp som satt i sig något så äckligt att jag inte ens vill veta vad det var...

D borde ha varit med. Han är den enda jag skulle ha kunnat dela den här kvällen med. Han är den enda som skulle förstå. Men nu är utflyttningsfesten till ända och det är definitivt slut på vårt liv här på gården.

Sista låten på CD-spelaren ikväll var Ainbusks "Vill bara vara":

"Vi som har älskat varandra
nu river vi i öppna sår
vi grälar och bråkar om vem som
ska bli kvar och vem som ska gå
Men hur skall jag nånsin förlåta
allt det du gjort emot mej
samma sak vet jag du tänker
men ändå vill jag säga dej:
Vill bara vara - håll om mej i din famn
Kom var mej nära
jag är din kvinna, du min man
Vi kan börja om
vi glömmer allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt utanför."

Ungefär så känner jag just nu. Jag vill inte vara ensam. Jag vill bara vara. Just i det här ögonblicket skulle jag ge allt för att kunna vrida klockan tillbaka, göra om, göra annorlunda, på något sätt ändra verkligheten. Men det funkar inte så. Det är inte så enkelt. Hur skall jag nånsin förlåta...? Och i ärlighetens namn vet jag inte ens om jag verkligen vill vrida klockan tillbaka, jag vill inte vara utan mina lärdomar. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte hade hänt. Men jag är trött och jag vill inte vara ensam. Varför måste det vara så krångligt och jobbigt hela tiden?

Trött och matt

Idag är jag trött. Trött och matt. Utmattad. Loj och tillplattad. Men mest matt. Jag har börjat jobba, vilket innebär att jag går upp något tidigare om morgonen. Att jag sitter framför datorn och i telefonen på dagen och packar på kvällen. Det känns inte direkt som jag kan skylla min trötthet på att jag har börjat jobba.

Jag har varit så full av energi hela sommaren. Pigg och vaken, öppen och nyfiken. Positiv. Därför känns kontrasten så stor när jag nu känner mig trött och matt igen.

Jag tittar på allt som måste gås igenom, allt som måste rensas, allt som måste packas ner. Jag tänker på allt som måste göras, allt som måste ordnas, allt som måste städas och blir alldeles matt.

Det är jobbigt att flytta.

Men jag har redan packat ganska mycket, jag har redan fått gjort ganska mycket. Imorgon kväll ska jag ha avskedsfest för dem som bor här på gården. Vi hade aldrig någon inflyttningsfest, men det blir en utflyttningsfest och det känns bra, om än lite vemodigt.

Tillförsikt

Jag är tillbaka i mitt lilla hus igen efter nästan sex veckor på resande fot. Jag har bott i en kappsäck. Jobbigt, men samtidigt roligt, trevligt och avkopplande. Nu har jag kommit hem, packat upp, tvättat och börjat packa ner igen. Rensa, sortera, slänga. Packa. Ut med det gamla, in med det nya? Jag ser fram emot att komma i ordning i lägenheten. Nytt och fräscht, en ny start. En större öppenhet. Mycket nyfikenhet. Social samvaro. Jag ser fram emot många middagsbjudningar, där jag kommer att bjuda mer på mig själv. En mer accepterande, ödmjuk och förlåtande jag.

Förlåtande. Jag träffade D idag och känner ingen bitterhet, inget förakt, ingen ilska alls mot honom längre. Det kändes lite underligt och ganska sorgset och vemodigt. Jag önskar fortfarande att det hade gått annorlunda. Att han hade låtit mig vara med. Jag vet inte riktigt vad jag känner för honom nu. En stark ömhet och stor omtanke. En genuin önskan att han ska få må bra. Mer? Jag vet faktiskt inte. Jag måste smälta vårt möte lite. Vi är nog båda annorlunda idag. Andra personer, bättre, mer ödmjuka inför livet. Samtidigt kändes det väldigt enkelt, naturligt och bra.

Känslan för dagen är tillförsikt. Jag vet inte alls hur framtiden kommer att se ut... Jag vet att jag ska flytta hem till Göteborg och det känns otroligt bra. Men i övrigt vet jag ingenting. För ett havlår sedan kände jag att alla mina drömmar hade krossats, att jag hade berövats både minnena och framtidsdrömmarna, att framtiden bara var målad i svart. Utsiktslös. Nu känner jag mig öppen för nya möjligheter och full av tillförsikt inför framtiden. Det finns alla möjligheter. Det kommer att bli bra, hur det än blir. Good things happen to good people.

Vi bygger från grunden på all skit som har hänt.
Det är min tur nu, vinden har vänt.