Även idag är det tröttheten och tomheten som dominerar. Jag har massor av saker jag borde göra, men istället finner jag mig sittandes långa stunder och gör ingenting.
Imorgon åker jag till Kanarieöarna på konferens med jobbet och är borta en vecka. Jag borde packa klart. Jag har förträngt att jag ska iväg. Jag har fullt upp med att ta mig igenom dagarna. Jag önskar att jag slapp resa. Jag är rädd att inte klara av det. Jag förväntas vara den som "håller ihop gruppen, skapar god stämning och håller glimten i ögat". Jag ska försöka lyda D:s råd och vara egoistisk, tänka på mig själv och säga ifrån om jag inte orkar. Försöka att inte bry mig om vad alla andra tycker. De får väl tycka att jag är knäpp och tråkig.
Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken? Helt ärligt så skulle jag inte bry mig. Redan för drygt två år sedan skrev jag i min dagbok att jag inte trivdes med jobbet, att kärleken till D var det enda jag hade att hålla fast vid. Sedan dess har det bara blivit värre. Så fort jag orkar ska jag söka nytt jobb. Anledningen till att jag inte har gjort det tidigare är att jag innerst inne har hoppats på att istället bli gravid, eller flytta söderut med D och söka nytt jobb där.
Jag vill verkligen inte resa. Att vara iväg med 150 festsugna människor som jag inte känner särskilt väl känns inte roligt. Men min chef vet åtminstone om hur jag mår och har lovat att ta hand om mig. Det kanske kan vara bra att få lite sol och värme och om inte annat kommer D att få lite andrum från mina känslostormar och jag kan gråta ifred om kvällarna.
lördag 27 januari 2007
fredag 26 januari 2007
Allt blir fel
Det känns som om vad jag än gör så blir det fel. Om jag är arg blir han rädd. Om jag är ledsen blir han arg. Jag driver honom bara längre ifrån mig. Och det är ju det sista jag vill. Men jag kan inte rå för mina känslor.
Jag försökte förklara hur jag känner det igår. Varje gång han tar upp något praktiskt bestyr som måste ordnas - dela upp våra saker eller skriva över bilen på mig - känns det som om han vrider om kniven lite hårdare i mig. Det känns som om han planerar min begravning utan mig, fast det låter som om han pratar om vädret. Jag vet att vi måste prata om praktiska saker, men jag går hela tiden omkring med en overklighetskänsla och praktikaliteterna gör det hela så smärtsamt verkligt.
Det är ju sant som ni säger. Jag kan inte göra något annat än att låta honom gå. Jag ska försöka att anstränga mig för att inte göra den sista månaden tillsammans till ett helvete för oss båda. Jag ska försöka att lägga band på mina känslor när vi är tillsammans och inte hela tiden fråga varför. Han har ju bestämt sig. Det finns inget mer jag kan göra. Men jag kommer ändå att fortsätta att hoppas. Hoppas att han när han väl har flyttat inser att det inte var det han ville och att han ångrar sig innan det är för sent.
För hur det än är så älskar jag honom.
Jag försökte förklara hur jag känner det igår. Varje gång han tar upp något praktiskt bestyr som måste ordnas - dela upp våra saker eller skriva över bilen på mig - känns det som om han vrider om kniven lite hårdare i mig. Det känns som om han planerar min begravning utan mig, fast det låter som om han pratar om vädret. Jag vet att vi måste prata om praktiska saker, men jag går hela tiden omkring med en overklighetskänsla och praktikaliteterna gör det hela så smärtsamt verkligt.
Det är ju sant som ni säger. Jag kan inte göra något annat än att låta honom gå. Jag ska försöka att anstränga mig för att inte göra den sista månaden tillsammans till ett helvete för oss båda. Jag ska försöka att lägga band på mina känslor när vi är tillsammans och inte hela tiden fråga varför. Han har ju bestämt sig. Det finns inget mer jag kan göra. Men jag kommer ändå att fortsätta att hoppas. Hoppas att han när han väl har flyttat inser att det inte var det han ville och att han ångrar sig innan det är för sent.
För hur det än är så älskar jag honom.
torsdag 25 januari 2007
Tom och sorgsen
Idag känner jag mig tom, ihålig och sorgsen. Allt känns overkligt.
Jag har suttit och läst tillbaka i mina gamla dagböcker från när vi träffades. I april för snart fyra år sedan, när D och jag bara hade träffats ett par månader, då sade han att han kände det som om han ville ha "hela kitet" med mig - bostad, bröllop, barn.
Att han inte vill det nu måste betyda att han inte känner likadant för mig längre. Att han inte älskar mig längre. Jag önskar bara att han kunde säga det.
Jag har suttit och läst tillbaka i mina gamla dagböcker från när vi träffades. I april för snart fyra år sedan, när D och jag bara hade träffats ett par månader, då sade han att han kände det som om han ville ha "hela kitet" med mig - bostad, bröllop, barn.
Att han inte vill det nu måste betyda att han inte känner likadant för mig längre. Att han inte älskar mig längre. Jag önskar bara att han kunde säga det.
onsdag 24 januari 2007
Varför?
"Nej, nej, nej, NEJ", skriker en röst i mitt huvud.
"Varför, varför, varför?" mässar en annan.
Han har tackat ja till lägenheten och flyttar redan 1 mars. Han ringde och talade om det igår kl.15.54. Jag flydde från jobbet hals över huvud, satte mig i bilen och hamnade på en parkeringsplats någonstans ute i ingenstans där jag satt och grät tills det blev för kallt i bilen och jag var tvungen att köra vidare trots att jag knappt kunde se.
Jag hamnade utanför lägenheten där han ska bo och stod där en stund. Sen gjorde jag något ganska konstigt. Det var inte planerat, det bara blev så. Hans mammas företag ligger granne med lägenheten och jag såg henne genom fönstret och gick in. Vi pratade länge. Jag tror att det handlade om två saker - framför allt att jag så gärna vill försöka förstå honom, och ville prata med någon som känner honom. Dessutom ville jag nog säga hejdå till hans mamma och tala om för henne att jag fortfarande älskar hennes son.
Han blev arg igår kväll när jag fortsatte att fråga varför? "Det är inget mattetal som har ett givet svar", säger han. Jag vill inte att han ska vara arg. Men jag måste försöka förstå.
Han kan inte säga att han aldrig vill ha barn (bara att han inte är mogen, att han inte vill nu och att han inte vet om han vill i framtiden). Han kan inte säga att han har slutat älska mig (han säger att jag är hans bästa vän och han säger att han fortfarande är attraherad av mig). Men han kan heller inte säga att han älskar mig.
Om han inte kan säga varför måste jag dra mina egna slutsatser. Och det är att han inte älskar mig tillräckligt. För om han hade älskat mig tillräckligt så skulle han ha kämpat för min skull, för att ta reda på varför han känner som han gör inför att skaffa barn istället för att bara ge upp.
Varför, varför, varför?
"Varför, varför, varför?" mässar en annan.
Han har tackat ja till lägenheten och flyttar redan 1 mars. Han ringde och talade om det igår kl.15.54. Jag flydde från jobbet hals över huvud, satte mig i bilen och hamnade på en parkeringsplats någonstans ute i ingenstans där jag satt och grät tills det blev för kallt i bilen och jag var tvungen att köra vidare trots att jag knappt kunde se.
Jag hamnade utanför lägenheten där han ska bo och stod där en stund. Sen gjorde jag något ganska konstigt. Det var inte planerat, det bara blev så. Hans mammas företag ligger granne med lägenheten och jag såg henne genom fönstret och gick in. Vi pratade länge. Jag tror att det handlade om två saker - framför allt att jag så gärna vill försöka förstå honom, och ville prata med någon som känner honom. Dessutom ville jag nog säga hejdå till hans mamma och tala om för henne att jag fortfarande älskar hennes son.
Han blev arg igår kväll när jag fortsatte att fråga varför? "Det är inget mattetal som har ett givet svar", säger han. Jag vill inte att han ska vara arg. Men jag måste försöka förstå.
Han kan inte säga att han aldrig vill ha barn (bara att han inte är mogen, att han inte vill nu och att han inte vet om han vill i framtiden). Han kan inte säga att han har slutat älska mig (han säger att jag är hans bästa vän och han säger att han fortfarande är attraherad av mig). Men han kan heller inte säga att han älskar mig.
Om han inte kan säga varför måste jag dra mina egna slutsatser. Och det är att han inte älskar mig tillräckligt. För om han hade älskat mig tillräckligt så skulle han ha kämpat för min skull, för att ta reda på varför han känner som han gör inför att skaffa barn istället för att bara ge upp.
Varför, varför, varför?
tisdag 23 januari 2007
Inga fjärilar, bara svarta fladdermöss
Mina händer darrar, jag svettas och fryser om vartannat, det kryper i hela kroppen, svarta fladdermöss fladdrar i magen på mig, jag har svårt att sitta still och det känns som om mitt hjärta slår dubbelt så fort som vanligt.
Han måste bestämma sig om lägenheten senast i morgon och om han tackar ja flyttar han redan 1 mars. Varje gång jag tänker på det slår hjärtat ett dubbelslag och sedan förtränger jag tanken direkt. Jag trycker ner den, motar bort den, håller upp korset och svär tyst för mig själv för att få den att flyga sin kos. Jag kan inte tänka vidare på det, det går inte. Samtidigt kan jag inte hindra tanken från att gång på gång dyka upp, minst en gång var tionde minut visar den sitt håriga, fula, svarta tryne.
En kollega till mig som jag inte känner särskilt väl och som inte vet någonting om min situation kom in till mig imorse och sade "Jag drömde om dig inatt." Hon sade: "Jag drömde att du var gravid, så nu är det bara att vänta, för jag är lite av en häxa när det gäller sådana drömmar." Hon berättade att hon flera gånger tidigare har drömt liknande drömmar som har slagit in, senast för några månader sedan om en manlig kollega till oss, vars sambo nu är gravid. Jag är i normala fall allt för mycket realist för att tro på något sådant, men jag vill så gärna tro henne.
Jag ska försöka att lyda Inte för Intets råd och åstadkomma en självuppfyllande profetia av positiva tankar. Jag ska tänka på när D och jag träffades, på första gången han försökte kyssa mig, på vår första semester i Grundsund, på den mysiga julafton vi hade tillsammans i år. Jag ska se bilder framför mig av oss i ett litet hus med hund, häst och ett barn. Jag ska se bilder framför mig av oss tillsammans, gamla och skrynkliga - han framför sin dator spelandes dataspel eller surfandes på bilsajter efter den perfekta bilen och jag i rummet bredvid, så att jag kan höra hans kommentarer (va, har han expat där!), med min bok eller vid min dator, skrivande på en roman. Jag ska tänka på hur mycket jag älskar honom.
Även om jag vet att det är dåraktigt så fortsätter jag att desperat klamra mig fast vid det mikroskopiska hoppet att han någon gång - idag, imorgon, om ett par månader, om ett år, ska ändra sig, innan det är för sent. Det är det enda jag kan göra just nu för att inte gå under.
Han måste bestämma sig om lägenheten senast i morgon och om han tackar ja flyttar han redan 1 mars. Varje gång jag tänker på det slår hjärtat ett dubbelslag och sedan förtränger jag tanken direkt. Jag trycker ner den, motar bort den, håller upp korset och svär tyst för mig själv för att få den att flyga sin kos. Jag kan inte tänka vidare på det, det går inte. Samtidigt kan jag inte hindra tanken från att gång på gång dyka upp, minst en gång var tionde minut visar den sitt håriga, fula, svarta tryne.
En kollega till mig som jag inte känner särskilt väl och som inte vet någonting om min situation kom in till mig imorse och sade "Jag drömde om dig inatt." Hon sade: "Jag drömde att du var gravid, så nu är det bara att vänta, för jag är lite av en häxa när det gäller sådana drömmar." Hon berättade att hon flera gånger tidigare har drömt liknande drömmar som har slagit in, senast för några månader sedan om en manlig kollega till oss, vars sambo nu är gravid. Jag är i normala fall allt för mycket realist för att tro på något sådant, men jag vill så gärna tro henne.
Jag ska försöka att lyda Inte för Intets råd och åstadkomma en självuppfyllande profetia av positiva tankar. Jag ska tänka på när D och jag träffades, på första gången han försökte kyssa mig, på vår första semester i Grundsund, på den mysiga julafton vi hade tillsammans i år. Jag ska se bilder framför mig av oss i ett litet hus med hund, häst och ett barn. Jag ska se bilder framför mig av oss tillsammans, gamla och skrynkliga - han framför sin dator spelandes dataspel eller surfandes på bilsajter efter den perfekta bilen och jag i rummet bredvid, så att jag kan höra hans kommentarer (va, har han expat där!), med min bok eller vid min dator, skrivande på en roman. Jag ska tänka på hur mycket jag älskar honom.
Även om jag vet att det är dåraktigt så fortsätter jag att desperat klamra mig fast vid det mikroskopiska hoppet att han någon gång - idag, imorgon, om ett par månader, om ett år, ska ändra sig, innan det är för sent. Det är det enda jag kan göra just nu för att inte gå under.
måndag 22 januari 2007
Believe
Bravely I look further than I see
Knowing things I know I cannot be, not now
I'm so aware of where I am, but I don't know where that is
And there's something right in front of me and I
--
Touch the fingers of my hand
And I wonder if it's me
Holding on and on to Theories of prosperity
Someone who can promise me
I believe in me
--
Tomorrow I was nothing, yesterday I'll be
Time has fooled me into thinking it's a part of me
Nothing in this room but empty space
No me, no world, no mind, no face
--
Touch the fingers of my hand and tell me if it's me
Holding on and on to Love, what else is real
A religion that appeals to me, oh
I believe in me
--
Can you turn me off for just a second, please
Turn me into something faceless, weightless, mindless, homeless
Vacuum state of peace
--
On and on and on and on and on and on and on and on
I believe in me
On and on and on and on and on and on and on and on
I believe in me
--
Wait for me, I'm nothing on my own
I'm willing to go on, but not alone, not now
I'm so aware of everything, but nothing seems for real and
As long as you're in front of me then I'll
--
I watch the fingers of our hands
And I'm grateful that it's me
Holding on and on and on and on and on and on and on and on and on and on
I believe in me
--
I'm willing to go on but not alone, not now
I'm so aware of everything
(K's Choice)
söndag 21 januari 2007
Nattsvart
Jag hade först bestämt att jag inte orkade skriva eftersom allt bara känns nattsvart just nu. Jag mår för dåligt. Men nu sitter jag här ändå och skriver.
Han har bestämt att vi ska flytta isär. Han är och tittar på en lägenhet nu, ikväll. Han ger upp. Åtminstone är det så jag känner, och det gör mig förbannad och oändligt sorgsen, om vartannat.
Nu skriver jag till dig, eftersom jag vet att du läser D.
Jag blir förbannad för att det verkligen känns som om du ger upp. Jag hade accepterat om du hade sagt att du inte älskar mig eller om du verkligen hade tänkt till och bestämt dig för att du aldrig vill ha barn. Men det enda du kan säga är ju att du "inte vill ha barn nu, och inte vet om du vill ha det i framtiden". Hur länge ska du gå och fundera på det då? Varför tar du inte reda på vad du vill eller inte vill och varför du känner som du gör? Jag förstår att det är jobbigt och att det är lättare att gå, men det sårar mig något oerhört, för det får mig att känna det som att du inte bryr dig tillräckligt mycket om mig. Ta åtminstone reda på det innan du över huvud taget överväger att börja träffa någon annan.
Jag blir sorgsen för att jag vet att det vi har är bra. Jag vet att det är få förunnat att hitta någon som man är attraherad av både intellektuellt och sexuellt, fortfarande efter fyra år. Någon som man kan prata med om allt. Någon som kan vara ens bästa vän. Någon som man trots att man känner till hans svagheter kan tänka sig att bli gammal tillsammans med. Någon som man kan skratta tillsammans med, någon som man tycker om att bara vara hemma och inte göra så mycket med. Någon som man kan vara ett "vi" tillsammans med, utan att förlora sitt "jag". Någon som man knappt kan titta på eller tänka på utan att le.
Min lärare på skrivarkursen säger att det känns i magen när det man skriver är bra. På samma sätt tror jag att det känns i magen när ett förhållande är bra. Det kändes så med en gång jag träffade dig. Det kändes rätt. Men kanske kan jag inte lita på min mage...
Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir gravid, att vi får barn och att du faktiskt kommer på att du inte vill ha barn? Innerst inne så tror jag inte att det skulle bli så, jag tror att du skulle bli en bra pappa och jag tror att du skulle tycka om det. "Ingenting kommer någonsin att bli prövat om man först måste övervinna alla tänkbara invändningar." (Samuel Johnson)
Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Men jag kan inte kämpa för oss båda.
Han har bestämt att vi ska flytta isär. Han är och tittar på en lägenhet nu, ikväll. Han ger upp. Åtminstone är det så jag känner, och det gör mig förbannad och oändligt sorgsen, om vartannat.
Nu skriver jag till dig, eftersom jag vet att du läser D.
Jag blir förbannad för att det verkligen känns som om du ger upp. Jag hade accepterat om du hade sagt att du inte älskar mig eller om du verkligen hade tänkt till och bestämt dig för att du aldrig vill ha barn. Men det enda du kan säga är ju att du "inte vill ha barn nu, och inte vet om du vill ha det i framtiden". Hur länge ska du gå och fundera på det då? Varför tar du inte reda på vad du vill eller inte vill och varför du känner som du gör? Jag förstår att det är jobbigt och att det är lättare att gå, men det sårar mig något oerhört, för det får mig att känna det som att du inte bryr dig tillräckligt mycket om mig. Ta åtminstone reda på det innan du över huvud taget överväger att börja träffa någon annan.
Jag blir sorgsen för att jag vet att det vi har är bra. Jag vet att det är få förunnat att hitta någon som man är attraherad av både intellektuellt och sexuellt, fortfarande efter fyra år. Någon som man kan prata med om allt. Någon som kan vara ens bästa vän. Någon som man trots att man känner till hans svagheter kan tänka sig att bli gammal tillsammans med. Någon som man kan skratta tillsammans med, någon som man tycker om att bara vara hemma och inte göra så mycket med. Någon som man kan vara ett "vi" tillsammans med, utan att förlora sitt "jag". Någon som man knappt kan titta på eller tänka på utan att le.
Min lärare på skrivarkursen säger att det känns i magen när det man skriver är bra. På samma sätt tror jag att det känns i magen när ett förhållande är bra. Det kändes så med en gång jag träffade dig. Det kändes rätt. Men kanske kan jag inte lita på min mage...
Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir gravid, att vi får barn och att du faktiskt kommer på att du inte vill ha barn? Innerst inne så tror jag inte att det skulle bli så, jag tror att du skulle bli en bra pappa och jag tror att du skulle tycka om det. "Ingenting kommer någonsin att bli prövat om man först måste övervinna alla tänkbara invändningar." (Samuel Johnson)
Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Men jag kan inte kämpa för oss båda.
lördag 20 januari 2007
Tur i kärlek?
Nu har luften gått ur mig och tankarna börjar snurra. Jag tänker på något som många av oss säkert har sagt någon gång och som D sade igår och syftade på sig själv: "Tur i spel, otur i kärlek".
Vaddå tur? Jag tror inte att kärlek handlar det minsta om tur. Det handlar snarare om tro och vilja. Tron på att det går att få det att fungera. Viljan att få det att fungera. Viljan att anstränga sig. Relationer kan inte växa eller fortsätta att vara stimulerande om man inte medvetet anstränger sig.
Hur kan man få ett förhållande att fungera när man redan från början tror att man har det bättre själv, att det är lättare ensam? Eller när man redan från början har inställningen att det verkar tråkigt att hålla sig till samma människa hela livet, att partnern är utbytbar och precis som en bil bör bytas minst vart tionde år? Hur kan man få kärleken att fungera om man redan från början har inställningen att det kommer att misslyckas?
Det finns inget som säkrare leder till misslyckande än själva tanken på att man kan misslyckas.
"Kärlek kräver ansträngning"
Kärleken dör aldrig en naturlig död. Den dör av att bli försummad och övergiven. Den dör genom blindhet och likgiltighet och av att bli tagen för given. Det vi försummar att göra är ofta mer dödsbringande än de misstag vi gör.
Sist och slutligen dör kärleken av trötthet, av att inte bli vårdad. Den dör inte utan vår medverkan, lika lite som den föds utan den. När den dör är det för att en av parterna eller båda har försummat den, låtit bli att fylla på och förnya den. Liksom allt annat som lever och växer kräver kärleken att man anstränger sig för att hålla den frisk.
Leo Buscaglia
Vaddå tur? Jag tror inte att kärlek handlar det minsta om tur. Det handlar snarare om tro och vilja. Tron på att det går att få det att fungera. Viljan att få det att fungera. Viljan att anstränga sig. Relationer kan inte växa eller fortsätta att vara stimulerande om man inte medvetet anstränger sig.
Hur kan man få ett förhållande att fungera när man redan från början tror att man har det bättre själv, att det är lättare ensam? Eller när man redan från början har inställningen att det verkar tråkigt att hålla sig till samma människa hela livet, att partnern är utbytbar och precis som en bil bör bytas minst vart tionde år? Hur kan man få kärleken att fungera om man redan från början har inställningen att det kommer att misslyckas?
Det finns inget som säkrare leder till misslyckande än själva tanken på att man kan misslyckas.
"Kärlek kräver ansträngning"
Kärleken dör aldrig en naturlig död. Den dör av att bli försummad och övergiven. Den dör genom blindhet och likgiltighet och av att bli tagen för given. Det vi försummar att göra är ofta mer dödsbringande än de misstag vi gör.
Sist och slutligen dör kärleken av trötthet, av att inte bli vårdad. Den dör inte utan vår medverkan, lika lite som den föds utan den. När den dör är det för att en av parterna eller båda har försummat den, låtit bli att fylla på och förnya den. Liksom allt annat som lever och växer kräver kärleken att man anstränger sig för att hålla den frisk.
Leo Buscaglia
Mina egna ord räcker inte till
Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.
Då tär mig som en bitter törst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.
Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar min gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt.
Karin Boye
Städar, diskar, tvättar, stryker, plockar - far runt som en virvelvind. Försöker att sysselsätta mig för att förtränga alla tankar en liten stund. Lyssnar på K's Choice på högsta volym.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.
Då tär mig som en bitter törst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.
Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar min gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt.
Karin Boye
Städar, diskar, tvättar, stryker, plockar - far runt som en virvelvind. Försöker att sysselsätta mig för att förtränga alla tankar en liten stund. Lyssnar på K's Choice på högsta volym.
fredag 19 januari 2007
Dagens ljuspunkt
Jag glömde dagens ljuspunkt. Fast egentligen är det gårdagens, men den får duga idag med.
Jag gick och lade mig halv åtta igår, i brist på bättre sysselsättning. Jag orkade inte göra något. Men jag kunde förstås inte somna. Tankarna malde på som vanligt. Och när jag låg där och tänkte fick jag en idé till ett nytt projekt för nästa termin av skrivarkursen som börjar den 13 februari. En riktigt bra idé känns det som. Jag ska fila vidare på den och börja skriva lite i helgen.
Skrivandet är det enda i mitt liv som funkar just nu - dagbok, blogg, nedklottrade tankar på papperslappar överallt och nya texter till skrivarkursen. Vem vet, kanske det kan bli en riktig författare av mig en dag också. Om jag har tillräckligt med klister i baken vill säga.
Jag gick och lade mig halv åtta igår, i brist på bättre sysselsättning. Jag orkade inte göra något. Men jag kunde förstås inte somna. Tankarna malde på som vanligt. Och när jag låg där och tänkte fick jag en idé till ett nytt projekt för nästa termin av skrivarkursen som börjar den 13 februari. En riktigt bra idé känns det som. Jag ska fila vidare på den och börja skriva lite i helgen.
Skrivandet är det enda i mitt liv som funkar just nu - dagbok, blogg, nedklottrade tankar på papperslappar överallt och nya texter till skrivarkursen. Vem vet, kanske det kan bli en riktig författare av mig en dag också. Om jag har tillräckligt med klister i baken vill säga.
Dilemma
Fick mail igår om en förestående träff med mina gamla kollegor från stora IT-företaget. Vi var ett väldigt sammansvetsat gäng som jobbade där och vi har hållit kontakten genom åren. Jag räknar dem som goda vänner, även om vi inte ses så ofta. D och jag träffades på en fest hos en av dem för 4 år sedan. Y
Men jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte om jag orkar träffa dem. Just nu ser jag dem som:
Tonårsmamman - 10 år äldre än mig, med två tonårsbarn
Tvåbarnsmamman - mammaledig med sitt andra barn
Nyblivna mamman 1 - tidigare den ständiga singeln
Nyblivna mamman 2 - som går upp i sin mammaroll till 110% (Det var henne D och jag träffades genom. Jag ställde in en lunch med henne och lilla A i veckan.)
Blivande mamman - som ska ha barn i mars
Barnvägraren - vi är jämngamla, men hon verkar mest vilja ut och kuska runt i världen med ryggsäck
När mailet om träffen damp ner skickade Tonårsmamman genast ett svar "...jättekul att träffa er alla igen. Räknar med att få se massor av kort på de bebisar som anlänt ;-))". Barnvägraren i sin tur skrev "Inga bebbar alltså? WOW ! Räkna med mig!". Själv känner jag mest trötthet.
Jag vet inte om jag orkar. Jag är värdelös på att ljuga. Det behöver inte ens handla om att de frågar "är du inte sugen?", "är det inte dags för er snart?" eller något liknande. Det räcker att de frågar "hur mår du?". Vad ska jag säga? Jag kan inte sitta där och ljuga och säga att det är bra. Men jag kan inte heller säga att det är skit. Jag vet inte om jag vill berätta, och jag vet inte heller om jag klarar av att prata om det på ett sansat sätt. Jag litar inte på mig själv. Jag vill inte sitta där med tårar i ögonen ute på en restaurang när alla tittar på mig och känna mig totalt misslyckad. Jag skulle kanske orka träffa dem en och en, men allihop tillsammans?
Vad ska jag säga? Ska jag hitta på någon dålig ursäkt redan nu, ska jag bara svara att jag inte orkar eftersom jag inte mår bra, eller ska jag tacka ja och avboka i sista stund om jag känner att jag inte pallar?
Men jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte om jag orkar träffa dem. Just nu ser jag dem som:
Tonårsmamman - 10 år äldre än mig, med två tonårsbarn
Tvåbarnsmamman - mammaledig med sitt andra barn
Nyblivna mamman 1 - tidigare den ständiga singeln
Nyblivna mamman 2 - som går upp i sin mammaroll till 110% (Det var henne D och jag träffades genom. Jag ställde in en lunch med henne och lilla A i veckan.)
Blivande mamman - som ska ha barn i mars
Barnvägraren - vi är jämngamla, men hon verkar mest vilja ut och kuska runt i världen med ryggsäck
När mailet om träffen damp ner skickade Tonårsmamman genast ett svar "...jättekul att träffa er alla igen. Räknar med att få se massor av kort på de bebisar som anlänt ;-))". Barnvägraren i sin tur skrev "Inga bebbar alltså? WOW ! Räkna med mig!". Själv känner jag mest trötthet.
Jag vet inte om jag orkar. Jag är värdelös på att ljuga. Det behöver inte ens handla om att de frågar "är du inte sugen?", "är det inte dags för er snart?" eller något liknande. Det räcker att de frågar "hur mår du?". Vad ska jag säga? Jag kan inte sitta där och ljuga och säga att det är bra. Men jag kan inte heller säga att det är skit. Jag vet inte om jag vill berätta, och jag vet inte heller om jag klarar av att prata om det på ett sansat sätt. Jag litar inte på mig själv. Jag vill inte sitta där med tårar i ögonen ute på en restaurang när alla tittar på mig och känna mig totalt misslyckad. Jag skulle kanske orka träffa dem en och en, men allihop tillsammans?
Vad ska jag säga? Ska jag hitta på någon dålig ursäkt redan nu, ska jag bara svara att jag inte orkar eftersom jag inte mår bra, eller ska jag tacka ja och avboka i sista stund om jag känner att jag inte pallar?
onsdag 17 januari 2007
Tiden
Jag "jobbar" hemifrån idag. Jag trodde i min enfald att jag skulle få mer gjort här hemma. Jag brukar vara mer effektiv när jag jobbar hemifrån. Men jag är lika handlingsförlamad som jag har varit på jobbet den senaste tiden. Klockan är snart halv tolv och jag har inte gjort ett endaste dyft. Jag gör det som inte kan vänta, men orkar inte ta tag i de projekt jag egentligen borde jobba med. Det känns oöverstigligt. Jag tänker att jag borde göra det och det och det, men jag klarar inte av det, jag orkar inte. Jag skulle lika gärna kunna jobba halvtid. Min chef är på semester. Är det tur eller otur att ingen märker något?
Jag har märkt att tiden går oändligt mycket långsammare när man är olycklig. Det finns inget att se fram emot. Förut längtade jag efter att få komma hem till D, att få tillbringa kvällen tillsammans. Vi behövde inte ens göra något, han kunde sitta vid datorn och jag med en bok, det räckte att vara i samma hus och att veta att han fanns där. Kanske att vi kunde planera vad vi skulle göra i helgen - åka och handla, gå en promenad. Vi bor fortfarande i samma hus, men tryggheten är borta och jag går omkring med en knut i magen och undrar vad han tänker. Jag undrar vad som ska hända, ikväll, imorgon, till helgen, nästa vecka. Jag undrar hur jag ska ta mig igenom dagen.
Det enda jag ser fram emot är att få somna in på kvällen och sova, sova, sova och förhoppningsvis slippa stress- och mardrömmar och istället drömma något vackert. I natt drömde jag att D hade långt hår och var hårdrockare och hade skrivit en kärlekssång till mig. Och jag drömde om stalltjejens hund. Jag drömmer ofta att han är min.
Suck.
Dagens ljuspunkt är att min bärbara externa hårddisk har kommit och jag ska åka till posten och hämta den. Jag kan ta backup på alla mina foton och texter som just nu bara ligger i min bärbara dator. Förhoppningsvis kan det få mig att sova lugnare.
Jag har märkt att tiden går oändligt mycket långsammare när man är olycklig. Det finns inget att se fram emot. Förut längtade jag efter att få komma hem till D, att få tillbringa kvällen tillsammans. Vi behövde inte ens göra något, han kunde sitta vid datorn och jag med en bok, det räckte att vara i samma hus och att veta att han fanns där. Kanske att vi kunde planera vad vi skulle göra i helgen - åka och handla, gå en promenad. Vi bor fortfarande i samma hus, men tryggheten är borta och jag går omkring med en knut i magen och undrar vad han tänker. Jag undrar vad som ska hända, ikväll, imorgon, till helgen, nästa vecka. Jag undrar hur jag ska ta mig igenom dagen.
Det enda jag ser fram emot är att få somna in på kvällen och sova, sova, sova och förhoppningsvis slippa stress- och mardrömmar och istället drömma något vackert. I natt drömde jag att D hade långt hår och var hårdrockare och hade skrivit en kärlekssång till mig. Och jag drömde om stalltjejens hund. Jag drömmer ofta att han är min.
Suck.
Dagens ljuspunkt är att min bärbara externa hårddisk har kommit och jag ska åka till posten och hämta den. Jag kan ta backup på alla mina foton och texter som just nu bara ligger i min bärbara dator. Förhoppningsvis kan det få mig att sova lugnare.
tisdag 16 januari 2007
Dagens ljus
Jag tror att det var Konfucius som sade:
"Bättre att tända ett ljus än aldrig så litet, än att förbanna mörkret."
Men ack så svårt det är när hela världen känns målad i svart.
Vissa dagar kör tankarna runt i huvudet på mig och jag känner att jag skulle behöva skriva minst tio inlägg om dagen för att få ur mig allt jag känner och funderar på. Dessa dagar känner jag, hur dåligt jag än mår och hur mycket jag än gråter, att jag vill prata om känslorna och att jag vill försöka förstå vad som händer och varför. Dessa dagar känns det som om det någonstans ändå fortfarande bor ett hopp i mig.
Andra dagar, som idag, känner jag mig bara tom och ihålig och färdig att resignera. Det skrämmer mig nästan mer.
För att inte bli galen har jag bestämt mig för att jag måste försöka hitta en liten ljuspunkt varje dag. Försöka alltså, jag lovar inget. Jag förbehåller mig rätten att vara totalnegativ vissa dagar.
Dagens ljuspunkter är i alla fall två och de är inte så små: Tingeling och Lilla Sparven, som trots att de brottas med sina egna livsproblem har tid och ork att komma med kramar, gulliga ord och stöd i min blogg. Stora kramar till er, det betyder verkligen mycket!
"Bättre att tända ett ljus än aldrig så litet, än att förbanna mörkret."
Men ack så svårt det är när hela världen känns målad i svart.
Vissa dagar kör tankarna runt i huvudet på mig och jag känner att jag skulle behöva skriva minst tio inlägg om dagen för att få ur mig allt jag känner och funderar på. Dessa dagar känner jag, hur dåligt jag än mår och hur mycket jag än gråter, att jag vill prata om känslorna och att jag vill försöka förstå vad som händer och varför. Dessa dagar känns det som om det någonstans ändå fortfarande bor ett hopp i mig.
Andra dagar, som idag, känner jag mig bara tom och ihålig och färdig att resignera. Det skrämmer mig nästan mer.
För att inte bli galen har jag bestämt mig för att jag måste försöka hitta en liten ljuspunkt varje dag. Försöka alltså, jag lovar inget. Jag förbehåller mig rätten att vara totalnegativ vissa dagar.
Dagens ljuspunkter är i alla fall två och de är inte så små: Tingeling och Lilla Sparven, som trots att de brottas med sina egna livsproblem har tid och ork att komma med kramar, gulliga ord och stöd i min blogg. Stora kramar till er, det betyder verkligen mycket!
måndag 15 januari 2007
Att vara nöjd
Jag vacklar. Jag känner mig inte säker på någonting just nu. Det känns som att hur jag än gör så kommer jag att förlora.
Varför kan jag inte bara nöja mig med det jag har? Ta dagen som den kommer, leva i nuet, bara vara. Lycklig. För det är jag ju. Jag är lycklig med D. Jag har aldrig tidigare i mitt liv mått så bra som jag har gjort de här fyra åren tillsammans med D. Han får mig att må bra.
Varför ska tankarna på framtiden förstöra det? Vad är framtiden egentligen? Det enda som är säkert är ju nuet. Och jag är ju lycklig i nuet. Varför kan jag inte vara nöjd med det? Det är ju inte lite: någon att älska, någon som älskar mig, ett tryggt hem, att få vara frisk.
Jag vet ju inte ens om jag kan få barn.
Jag är rädd att sorgen ska ta över mitt liv. Den kommer att finnas där varje dag, oavsett vad som händer. Sorgen över att inte få barn eller sorgen över att ha förlorat D. Eller både och. Om han inte ändrar sig.
Varför kan jag inte bara nöja mig med det jag har? Ta dagen som den kommer, leva i nuet, bara vara. Lycklig. För det är jag ju. Jag är lycklig med D. Jag har aldrig tidigare i mitt liv mått så bra som jag har gjort de här fyra åren tillsammans med D. Han får mig att må bra.
Varför ska tankarna på framtiden förstöra det? Vad är framtiden egentligen? Det enda som är säkert är ju nuet. Och jag är ju lycklig i nuet. Varför kan jag inte vara nöjd med det? Det är ju inte lite: någon att älska, någon som älskar mig, ett tryggt hem, att få vara frisk.
Jag vet ju inte ens om jag kan få barn.
Jag är rädd att sorgen ska ta över mitt liv. Den kommer att finnas där varje dag, oavsett vad som händer. Sorgen över att inte få barn eller sorgen över att ha förlorat D. Eller både och. Om han inte ändrar sig.
lördag 13 januari 2007
Lilla huset på landet
När jag kommer in från stallet igår kväll och precis är på väg in i duschen kommer D in i badrummet och säger att "han har kollat upp nu att vi har 3 månaders uppsägningstid på huset och vad ska vi göra om vi säger upp det, sen har han ingenstans att bo." Har han redan bestämt att vi ska flytta isär?
Inte precis vad man vill höra när man kommer hem efter en lång arbetsvecka och är dödstrött. "Måste vi prata om det nu?", undrade jag. "Nej, men det finns aldrig något rätt tillfälle", svarade han. Det kan jag visserligen hålla med om, men jag kände mig trängd och först blev jag arg och sparkade i väggen på dushkabinen, sen blev jag ledsen och kunde inte sluta gråta på flera timmar.
Jag vill inte flytta härifrån, jag älskar det här lilla huset, trots att vi bara hyr det. Jag känner mig hemma här och är lycklig här. Vart ska jag ta vägen om vi flyttar isär? Jag vill inte in till Stockholms innerstad igen, jag har ingen anknytning till ytterområderna och alla mina vänner i Göteborg och Helsingborg har barn.
De framtidsvisioner jag har sett framför mig med barn, hund och ett eget hus, kanske i Helsingborg eller kanske i Stockholm, har alla handlat om mig och D. Tillsammans.
Det känns som om mattan jag står på är på väg att ryckas ut under mina fötter. Allt jag har trott och hoppats på är på väg att upplösas och jag trivs inte med jobbet heller. D och det här huset är min enda fasta punkt. Vad ska jag göra om de försvinner?
Idag är jag vilsen och sorgsen.
Inte precis vad man vill höra när man kommer hem efter en lång arbetsvecka och är dödstrött. "Måste vi prata om det nu?", undrade jag. "Nej, men det finns aldrig något rätt tillfälle", svarade han. Det kan jag visserligen hålla med om, men jag kände mig trängd och först blev jag arg och sparkade i väggen på dushkabinen, sen blev jag ledsen och kunde inte sluta gråta på flera timmar.
Jag vill inte flytta härifrån, jag älskar det här lilla huset, trots att vi bara hyr det. Jag känner mig hemma här och är lycklig här. Vart ska jag ta vägen om vi flyttar isär? Jag vill inte in till Stockholms innerstad igen, jag har ingen anknytning till ytterområderna och alla mina vänner i Göteborg och Helsingborg har barn.
De framtidsvisioner jag har sett framför mig med barn, hund och ett eget hus, kanske i Helsingborg eller kanske i Stockholm, har alla handlat om mig och D. Tillsammans.
Det känns som om mattan jag står på är på väg att ryckas ut under mina fötter. Allt jag har trott och hoppats på är på väg att upplösas och jag trivs inte med jobbet heller. D och det här huset är min enda fasta punkt. Vad ska jag göra om de försvinner?
Idag är jag vilsen och sorgsen.
fredag 12 januari 2007
Längtan efter barn
De senaste dagarna har jag försökt tränga undan tankarna på det som upptar större delen av min tankeverksamhet och koncentrera mig på jobbet. Det har gått sådär, och nu är det snart helg, vilket betyder mer tid att tänka och mer tid att prata med D. Jag har antytt mitt problem tidigare och jag har nämnt att jag har beslutat att något måste ske under 2007. Kanske dags att jag förklarar mig lite närmare.
Jag har inte, som vissa verkar göra, känt någon biologisk klocka som har tickat. För ett par år sedan var det helt tyst, men när jag nu närmar mig 35-årsdagen känns det plötsligt som om jag står rakt under klockspelet i en katedral, det klämtar, högt. Jag har insett att jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn.
Jag lever tillsammans med en man som jag älskar mer och mer för varje dag som går. Jag vill ha barn med honom. Men han vet inte om han vill, han är inte mogen. Han kan inte med säkerhet säga idag att han någonsin vill ha barn.
Jag har funderat mycket och kommit fram till att jag inte kan välja bort barn för hans skull. Jag är rädd för att om jag inte ens försöker (jag vet ju inte ens om jag kan få barn), så kommer jag att ångra mig. Min största rädsla är att jag väljer bort barn för hans skull och att han om ett par år lämnar mig och får barn med någon annan. Då kommer det att vara för sent för mig och då vet jag att jag kommer att bli bitter. Och jag har svurit på att jag inte ska bli en av de där gamla tanterna på ålderdomshemmet som sitter och stirrar in i väggen och ångrar allt de inte gjorde. Det är inte det man gjorde som man ångrar, det är det man inte gjorde.
Ju mer vi pratar om det, desto närmare känns det som vi kommer varandra, vilket gör att det känns ännu svårare, för vi kommer inte fram till någon lösning. Jag vill ju ha barn med honom. Inte själv, inte med någon annan. Jag är så rädd för att förlora honom.
Det känns som om hela livet har stannat av sedan vi började prata om barn. Jag orkar inte träffa vänner (särskilt inte de med barn, dvs de flesta). Jag trivs inte på jobbet och borde se mig om efter något annat, men vill ju egentligen bli gravid och/eller flytta söderut. Men allting hänger ju ihop.
Jag stod vid tolvslaget på nyårsafton, ensam, utan D, och skålade för ett nytt år, 2007, som känns som ett enda stort svart hål. Ett år som kan bli mitt livs värsta.
Men jag hoppas fortfarande.
Jag har inte, som vissa verkar göra, känt någon biologisk klocka som har tickat. För ett par år sedan var det helt tyst, men när jag nu närmar mig 35-årsdagen känns det plötsligt som om jag står rakt under klockspelet i en katedral, det klämtar, högt. Jag har insett att jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn.
Jag lever tillsammans med en man som jag älskar mer och mer för varje dag som går. Jag vill ha barn med honom. Men han vet inte om han vill, han är inte mogen. Han kan inte med säkerhet säga idag att han någonsin vill ha barn.
Jag har funderat mycket och kommit fram till att jag inte kan välja bort barn för hans skull. Jag är rädd för att om jag inte ens försöker (jag vet ju inte ens om jag kan få barn), så kommer jag att ångra mig. Min största rädsla är att jag väljer bort barn för hans skull och att han om ett par år lämnar mig och får barn med någon annan. Då kommer det att vara för sent för mig och då vet jag att jag kommer att bli bitter. Och jag har svurit på att jag inte ska bli en av de där gamla tanterna på ålderdomshemmet som sitter och stirrar in i väggen och ångrar allt de inte gjorde. Det är inte det man gjorde som man ångrar, det är det man inte gjorde.
Ju mer vi pratar om det, desto närmare känns det som vi kommer varandra, vilket gör att det känns ännu svårare, för vi kommer inte fram till någon lösning. Jag vill ju ha barn med honom. Inte själv, inte med någon annan. Jag är så rädd för att förlora honom.
Det känns som om hela livet har stannat av sedan vi började prata om barn. Jag orkar inte träffa vänner (särskilt inte de med barn, dvs de flesta). Jag trivs inte på jobbet och borde se mig om efter något annat, men vill ju egentligen bli gravid och/eller flytta söderut. Men allting hänger ju ihop.
Jag stod vid tolvslaget på nyårsafton, ensam, utan D, och skålade för ett nytt år, 2007, som känns som ett enda stort svart hål. Ett år som kan bli mitt livs värsta.
Men jag hoppas fortfarande.
torsdag 11 januari 2007
IT-gurun
Jag måste göra något åt min arbetssituation... Ännu ett av mina mål för 2007. Men vad ska jag bli när jag blir stor? Mammaledig (I wish...), hemmafru (inte heller troligt), deltidsarbetande, författare? Nej, jag får väl börja leta nytt jobb helt enkelt. I dagsläget blir jag irriterad på någon eller något på jobbet minst en gång per dag, och det kan inte vara hälsosamt.Alldeles nyss kom en av cheferna inklampandes och ställde sig vid mitt skrivbord och väntade när jag pratade i telefon. Rätt irriterande bara det. "Du, min mail funkar inte. Du måste komma och kolla." sade hon så fort jag hade lagt på luren. Jag suckade för mig själv, men följde snällt med henne, eftersom jag trots allt ska föreställa någon sorts IT-ansvarig. Samtidigt undrade jag i mitt stilla sinne hur i h....e jag på något underligt sätt lyckades bli IT-ansvarig och varför jag om jag nu är IT-ansvarig inte har någon IT-budget och inte ens kan beställa en endaste liten mus utan att kolla med min chef först, eftersom jag inte har attesträtt.
Jag är ingen IT-tekniker (inget ont om dem). Min enda merit är att jag tidigare har jobbat hos en stor amerikanskt servertillverkare. Jag hatar att hålla på med IT-support och har försökt bli av med denna arbetsuppgift i snart fyra år.
Jag tittar på chefens laptop, öppnar hennes Outlook och konstaterar tämligen snabbt att nätverkskabeln inte är ansluten. Hon tittar förundrat på mig och säger "Tänk om man vore sådär oumbärlig." Jag får lust att lite syrligt säga "Ja, det var för det här jag pluggade ekonomi och marknadsföring i fem år." Men jag orkar inte. Istället säger jag: "om du stoppar i den här sladden i det här hålet, så ska det nog fungera lite bättre".
onsdag 10 januari 2007
Dagens citat
"Att våga är att bara mista marken för en stund. Men att inte våga något fast man vill, är att förlora sig själv och mer därtill."
Adolphson & Falk
Storm
Storm, storm, storm ute och storm inuti. Jag önskar att det fanns en off-knapp som det gick att trycka på för att stänga av alla tankar när det är dags att sova. Vaknade i morse med mobilen i handen och upptäckte att jag redan hade snoozat flera gånger utan att vara medveten om det. Trött.
Jag hoppas att blåsten utomhus bedarrar till kvällen, för idag ska jag rida och de flesta hästar blir stissiga när det blåser. Min medryttarhäst kan vara ganska nervig även i vanliga fall och när det blåser så är det lögn att få henne att lyssna på den lilla vante (jag) som sitter på hennes rygg.
Vanligtvis kan jag dra mig lite för att gå ut till stallet i mörker och kyla, men det är alltid roligt när jag väl är där. Just nu är dock ingenting normalt. Jag tycker att det är avkopplande och mysigt att pyssla i stallet, mocka, borsta, prata med hästarna och kela med stallkatterna, men jag har ingen lust alls att rida.
tisdag 9 januari 2007
Gym i januari
Jag var och tränade på lunchen idag: rygg, biceps och mage. Inga PB:n, jag har sovit för dåligt. Jag gillar att gå till gymmet på lunchen. Då har jag träningen avklarad tidigt på dagen när jag är pigg. Det brukar dessutom vara lugnt och skönt, inte för mycket folk, bara en liten klick entusiaster som jag känner igen och som alltid tränar på luncherna. Men idag hade det vanligtvis så lugna gymmet förvandlats till en svettig, högljudd, trång och stökig plats. Usch. Alla nyårslöften som ska infrias. Jag längtar till februari när de flesta har givit upp och jag får ha gymmet för mig själv igen.
Mina mål med träningen 2007:
- Komma igång med konditionsträningen, minst en gång i veckan
- Så småningom lyckas göra 1 chin utan hjälp, helt av egen kraft
- Ha kul, känna mig stark och må bättre
Skrivarkurs
Ikväll är det skrivarkurs. Det är näst sista gången för den här terminen, men jag har redan fått kallelse till fortsättningskursen som börjar den 13 februari. Jag börjar känna mig som veteran på skrivarkurser, det blir min 4:e termin. Men jag har bestämt mig för att fortsätta för jag behöver än så länge ha lite press på mig att lämna in för att lyckas åstadkomma något.
Eftersom jag har mått dåligt på sistone så har jag inte skrivit något nytt till den här gången utan bara lämnat in en omskriven text som jag inte är särskilt nöjd med. Jag tror att jag ska börja på ett nytt projekt till nästa kurs. Just nu skriver jag om mina upplevelser när jag som 17-åring jobbade som hästskötare i Österrike. Men det går trögt. Jag har så mycket vuxna tankar nu, kring relationer, barn, jobb, och blir bara irriterad på mitt 17-åriga jag.
Eftersom jag har mått dåligt på sistone så har jag inte skrivit något nytt till den här gången utan bara lämnat in en omskriven text som jag inte är särskilt nöjd med. Jag tror att jag ska börja på ett nytt projekt till nästa kurs. Just nu skriver jag om mina upplevelser när jag som 17-åring jobbade som hästskötare i Österrike. Men det går trögt. Jag har så mycket vuxna tankar nu, kring relationer, barn, jobb, och blir bara irriterad på mitt 17-åriga jag.
måndag 8 januari 2007
Back to work
Första dagen tillbaka på jobbet efter nästan två veckors semester. Sammanfattningsvis: SUCK.
onsdag 3 januari 2007
Systerträff
Ikväll ska jag på systerträff! Jag och mina fyra äldre systrar ska gå ut och äta tillsammans. Det var flera år sedan vi gjorde det sist, mycket beroende på att jag bor i Stockholm och de i Göteborg. Visst, vi träffas ett par gånger om året vid födelsedagar och högtider, men då är alla svågrar och barn också med, så det är sällan vi träffas bara vi systrar. Det ser jag fram emot. Det är nog särskilt spännande för mig, som är så mycket yngre, att få höra en del om deras liv när jag var liten (de är 14-18 år äldre än mig).Jag bävar dock för att frågan om när jag och D ska skaffa barn ska komma upp. Jag vet inte om jag orkar prata om det. Vad ska jag säga om de frågar? "Jag vill ha barn med honom, men han vet inte om han vill." Jag är rädd att jag ska börja gråta. Och om jag börjar är det svårt att sluta. Vad hjälper det att prata med dem om det? Ingenting. Den enda jag vill prata med är D och han säger inte så mycket. Jag känner mig hjälplös. Jag har träffat mannen jag vill ska bli far till mina barn, men han vet inte om han vill ha barn och det krossar mitt hjärta. Jag är rädd att om jag avstår för hans skull så blir jag bitter sedan. Det kanske inte är så att han inte vill skaffa barn, utan att han är osäker på mig. Tänk om han lämnar mig och skaffar barn med någon annan? Då kommer jag verkligen att bli bitter. Jag är snart 35, jag har inte så mycket tid på mig, jag kan inte vänta mycket längre. Men det känns helt otänkbart att lämna honom och försöka hitta någon annan att älska och skaffa barn med. Det är så svårt att hitta någon att älska.
tisdag 2 januari 2007
Nyårslöften
Började dagen arg. Jobbet ringde och väckte mig, fast jag har semester. Men, som vanligt kunde jag inte vara arg många minuter, utan blev ledsen istället. Suck.
Nu har jag varit och tränat och mår tillfälligt lite bättre. D säger att det inte är bra att styrketräna när man mår dåligt, eftersom det bryter ner kroppen, men jag orkar inte bry mig om det. Jag mår bara ännu sämre om jag sitter hemma och tycker synd om mig själv och kroppen förfaller. Såg dock i det obarmhärtiga gymljuset att jag såg väldigt trött ut, mörk och svullen under ögonen. Måste försöka komma i säng lite tidigare idag.
Har beslutat mig för ett par nyårslöften för 2007:
Nu har jag varit och tränat och mår tillfälligt lite bättre. D säger att det inte är bra att styrketräna när man mår dåligt, eftersom det bryter ner kroppen, men jag orkar inte bry mig om det. Jag mår bara ännu sämre om jag sitter hemma och tycker synd om mig själv och kroppen förfaller. Såg dock i det obarmhärtiga gymljuset att jag såg väldigt trött ut, mörk och svullen under ögonen. Måste försöka komma i säng lite tidigare idag.
Har beslutat mig för ett par nyårslöften för 2007:
- Att skriva mer
- Att fotografera mer
- Att försöka bli bättre på att tala om vad jag vill
- Att prata med min chef om att gå ner i arbetstid, för att få mer tid över för punkt 1 och 2.
Jag har beslutat ytterligare en sak, men jag orkar inte skriva om det idag, för det kommer bara att få mig att må dåligt igen. Kanske imorgon.
Nyårsdagen
Nyårsdagen. Jag har en känsla av att det nya året kommer att bli lika stormigt som dess första dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka. Men samtidigt vill jag inte bara lunka på i samma gamla fotspår heller.
Igår hade jag en av de värsta nyårsaftnarna i mitt liv. Jag var på nyårsfest som enda udda fågeln i ett sällskap med fyra par småbarnsföräldrar och fem små barn. Första nyåret utan D, sedan han tog mitt telefonnummer nyårsafton för fyra år sedan. Vid tolvslaget stod jag och tittade på fyrverkerierna och kämpade mot tårarna. Får inte, får inte, får inte börja gråta.
En halvtimme senare frågade min bästa vän: "hur mår du?" och då kunde jag inte hejda dem längre, mot min vilja började de rinna. Min vän fann sig snabbt, tog med mig ut i köket för att koka kaffe och gav mig en kram. Jag ville så gärna släppa efter och gråta ut mot hennes axel, tala om för henne att jag inte alls mår bra, att jag har umgåtts med släkt och vänner hela julen och försökt att låtsats som om allt är som vanligt, men nu orkar jag inte mer. Men det fanns ingenstans att ta vägen, i alla rum sov barn, därute väntade de andra på kaffet, och ögonblicket gick förbi. Jag klistrade på mig mitt leende igen och gick ut med kaffekopparna.
Jag väcktes imorse av en ett och ett halvt-årig solstråle som gav mig en morgonkram och trallande satte sig i sängen bredvid mig. Det gick inte att låta bli att le. Men nu är jag trött. Jag saknar min D lika mycket som igår, om inte mer.
Igår hade jag en av de värsta nyårsaftnarna i mitt liv. Jag var på nyårsfest som enda udda fågeln i ett sällskap med fyra par småbarnsföräldrar och fem små barn. Första nyåret utan D, sedan han tog mitt telefonnummer nyårsafton för fyra år sedan. Vid tolvslaget stod jag och tittade på fyrverkerierna och kämpade mot tårarna. Får inte, får inte, får inte börja gråta.
En halvtimme senare frågade min bästa vän: "hur mår du?" och då kunde jag inte hejda dem längre, mot min vilja började de rinna. Min vän fann sig snabbt, tog med mig ut i köket för att koka kaffe och gav mig en kram. Jag ville så gärna släppa efter och gråta ut mot hennes axel, tala om för henne att jag inte alls mår bra, att jag har umgåtts med släkt och vänner hela julen och försökt att låtsats som om allt är som vanligt, men nu orkar jag inte mer. Men det fanns ingenstans att ta vägen, i alla rum sov barn, därute väntade de andra på kaffet, och ögonblicket gick förbi. Jag klistrade på mig mitt leende igen och gick ut med kaffekopparna.
Jag väcktes imorse av en ett och ett halvt-årig solstråle som gav mig en morgonkram och trallande satte sig i sängen bredvid mig. Det gick inte att låta bli att le. Men nu är jag trött. Jag saknar min D lika mycket som igår, om inte mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
